#316 Ran

Ran eller 乱, 1985. Regi av Akira Kurosawa, manus av Akira Kurosawa, Hideo Oguni och Masato Ide, baserad på King Lear av William Shakespeare

Se där, då har jag sett 15 Kurosawafilmer och känner mig lite kluven. High and low och Hidden Fortress tyckte jag väldigt mycket om men i ganska många av hans filmer finner jag en slags teatralitet som stör mig ganska mycket. Jag har i regel inget emot en icke-naturalistisk tolkning av karaktärer men det blir ofta (som i Ran) konstigt ojämnt där vissa karaktärer är med i en naturalistisk film och andra är med i någon slags Kabukiteater.

Samtidigt har Ran många kvaliteter, där själva grundstommen består av en maktstrid mellan tre bröder efter att den åldrade "hövdingen"(Tatsuya Nakadai) bestämmer sig för att pensionera sig. Medans sönerna bråkar tvingas pappan att konfrontera alla krigsbrott han gjort sig skyldig till då han fick sin titel. Mitt i allt finns en lätt psykopatisk Laedy Kaede (Mieko Harada) som liksom går från att vara gift till den ena sonen till att få ihop det med den andra sonen.

Filmen är episk till sitt scope och trots att det fanns en del jag störde mig på så hade jag gärna sett en förlängd version. Detta då en del händelser liksom inte byggs upp tillräckligt sch på det sättet bara liksom "händer" utan att jag hänger med på varför.

Gällande kostym är det alltid intressant hur mycket av tidsandan som smyger in i historiska- eller rymdfilmer. I speciellt västerländska filmer från 60-80-talet så brukar samtiden synas ganska rejält i både hår, mode och scenografi. Ran vann en Oscar för bästa kostym vilket jag tycker var ganska absurt. Många kostymer och frisyrer (exempelvis narrens ( Kyoami)) ser så väldans 1980-aktiga ut.

Det är lätt att tänka att Kurosawa bara kunde knäppa med fingrarna för att få resurser för att göra film, och så var det kanske fram till 1965. Men efter Red beards dåliga lönsamhet så fick han fiska runt hårt efter cash, och bättre blev det inte efter att både Dodes'ka-den och Derzu Uzala lockade alldeles för få till biograferna. 1975 sa han att han ville göra ett samurai-epos baserat på "King Lear", men kunde inte hitta någon finansiering. 1980 gjorde han det eposet Kagemusha som en nästan en prequel för Ran; trots att den gick bra så kunde han fortfarande inte få pengar för Ran. Han fyllde anteckningsböcker med ritningar av platser och kostymer och storyboards med scener. Slutligen hittade han en finansiär i den franska producenten Serge Silberman.  Kurosawa hade regisserat 12 filmer från 1950 till 1965, men Ran blev bara hans fjärde under de kommande 20 åren.

Full fart framåt, håll tätt bakåt

Jag har teatersmink

80-talet!

Kul och se stora slag-scener utan CGI, det var ett tag sedan. Fördelar är ju att allt ser lite mer kaosigt ut när folk försöker röra sig i olika uppställningar, till skillnad från typ Sagan om ringen där alla rör sig så enhetligt.

Kul, episkt och en fantastisk Mieko Harada gör ju spektaklet mer än sevärt. Men de teatrala delarna kring främst kring den åldrade småsenila Hidatora (Tatsuya Nakadai) kommer jag inte överens med.

#178 Mitt liv som hund

Mitt liv som hund eller My life as a dog, 1985. Regi av Lasse Hallström, manus av Reidar Jönsson, Lasse Hallström, Brasse Brännström och Per Berglund. Baserad på boken av samma namn av Reidar Jönsson.

Ah, det känns skönt att det inte görs så många sådana här nostalgiska växa-upp-under-50-taletfilmer längre. För det är vad Mitt liv som hund i huvudsak är. Man ska minnas tillbaka till var man var när Ingo slog Floyd eller mysa i hur gamla brödrostar såg ut... Nu är jag ju lite taskig, för det finns lite bra grejer här också- och då i synnerhet i början då Ingemar(Anton Glanzelius) och hans bror håller på att bråka kring sin tuberkulos-sjuka mor(Anki Lidén). Grabbarna har den där kombinationen av att vara extremt lättsårade och totalt okänsliga för andras känslor som jag ibland känner igen från mina egna barn. Mamman får mycket riktigt psykbryt efter en skrikig brottningsmatch som slutar med filmjölk över hela golvet. Barnen får då (tillfälligt) bosätta sig hos var sin släkting. Ingemar hamnar då ute på landet i ett nostalgiskt 50-talssamhälle där alla är käcka och rejäla.

Småbyggdglädje

Ingemar blir lite tuttrött

Han bor då i ett mysigt Småland som har en massa härliga original som liksom är knäppa på lite olika carpe diem liknande sätt. Själv är Ingemar (och Lasse Hallström) väldans intresserad av nakna tjejer i olika åldrar. Ingemar klättrar på tak för att se Berit (Ing-Marie Carlsson) naken under en skulptur och filmen har också ett par nakenscener på den 14-årige Saga (Malinda Kinneman) som känns omotiverade. Annars är just Ingemars och Sagas relation ganska så fin, där Saga liksom slits mellan av att vara en av grabbarna och att bejaka sin tjejighet(På slutet går hon all in på att vara Madicken-tjej - Jordan Peterson jublar säkert).

Men det idealiserade på-landet-samhället blir för mig bara en ganska tunn soppa som inte når mina hjärtestråkar...

Suck, det här ska ju vara livsbejakande och så, men jag köper inte riktigt paketet. Början är fin-fin men helheten blir bara ett:

#721 Love streams

Love streams, 1984. Regi av John Cassavetes, manus av Ted Allen och John Cassavetes.

Då inspelningen började fick John Cassavetes diagnosen levercirros eller skrumplever. Enligt doktorerna hade han bara 5 månader kvar att leva. För en arbetsnarkoman som John innebar detta att han skulle jobba mer intensivt än nånsin, han var vaken hela natten och skrev manus och regisserade samt hade en av huvudrollerna på dagen.

Filmen handlar om Robert (John Cassavetes) som är lite av en kvinnokarl, eller kanske inte-all typ av kontakt han har slutar med att betalar de andra inblandade med sitt checkhäfte. Han dricker och röker för mycket och verkar inte bry sig som sin son som också är ensam och olycklig.

I en annan del av U.S.A. så skiljer sig hans syster Sarah (Gena Rowlands). Hon har uppenbara mentala problem vilket gör att dottern vill ha pappan som ensam förmyndare. Sarah åker till europa för att träffa män men deppar ihop och åker hem.

Robert och Sara bor en stund med varandra och deras syskonkärlek verkar vara det enda beständiga i deras liv. Men det är svårt för trasiga människor att bo tillsammans och varje människa behöver något mer än bara sitt syskon.

Robert drar fram checkhäftet

Sarah försöker prata med sin familj

Filmen är gripande på flera sätt, man får följa intressanta karaktärer som försöker ta sig fram i livet utan att fatta hur man ska göra (vem som nu gör det...). Jag tyckte mycket om den och därför blir det en stark:

#74 Vagabond

Vagabond eller Sans toit ni loi(Inget skydd, ingen lag), 1985. Regi och manus av Agnes Varda.

Precis som Sunset boulevard börjar filmen med en död kropp för att sedan visa vad som ledde fram till att personen hamnat där den hamnat. Den unga kvinnan Mona (Sandrine Bonnaire) är helt stelfrusen och poliserna konstaterar att det rör sig om en naturlig död.

Mona är en person som lever på vägen, hon vandrar runt och tar småjobb där och var. Hon träffar folk som utnyttjar henne, som försöker hjälpa henne eller som bara hänger lite med henne. Scener varvas med intervjuer med de runt henne gällande hur de ser på henne. Synen på henne varierar ganska kraftigt, vissa ser henne med sexualiserad blick och andra kan se något romantiskt med att bara leva på vägen. Man får aldrig reda på varför hon vandrar, eller särskilt mycket om hennes bakgrund. Hennes relation till vagabond-livet är ganska kluven, det är tufft men livet som fast någonstans har hon också svårt att fixa. Efter att ha pratat drömmande om att få ha en egen mark att odla på så får hon en bit jord av en vänlig hipster-familj men kommer inte till skott att göra något med den, och när de tjatar så gör hon de hon alltid gör- drar vidare.

Ensam på vägen är man som titeln antyder sårbar, och därmed offer för andras projektioner och begär. Det finns folk som hon träffar som bryr sig om henne men i en tid före mobiltelefonen så spelar det inte så stor roll.

Mona söker tröst på fel ställen

Hipsterparet vill att hon ska ta sig samman

Gripande och sorglig. Fint foto och fin musik, det blir ett starkt: