#383 Brute Force

Brute Force eller Med våldets rätt, 1949. Regi av Jules Dassin, Manus av Richard Brooks efter en berättelse av Robert Patterson

The Shawshank redemption eller Nyckeln till frihet brukar ligga på topp då folket ska rösta fram sina filmfavoriter. Vi har där en oskyldig och mild man som genom list och kamratskap lyckas ta sig ut ur fängelset. Väldigt svart-vitt upplägg med ett happy ending - trevlig tittning men kanske men kanske lite väl idealistisk i sitt upplägg. Brute Force är inte heller en monotom verklighetsskildring men vill åtminstone berätta mer om fängelselivets meningslöshet och de våldsamma villkor som gäller. Filmen gjordes ett par år efter utbrytningsförsöket från Alcatraz (som kallas för The battle of Alcatraz)-där fem dog och ett flertal skadas. Men varför försöker man sig på att fly från ett fängelse, trots alla risker och den stora risken att skadas, dö eller råka illa ut på andra sätt? Jo, Brute Force berättar om vardagens förnedringar, isoleringen, våldet från fångar och vakter, de brustna drömmarna och den meningslösa väntan på att man kanske, men antagligen inte får en parole hearing eller att besöken ska tillåtas släppas på igen. Livet, kärleken och ens...liv finns ju bara utanför murarna och när nu dom som bestämmer verkar gilla längre straff så faller hela ens liv ihop. Så när man inte har något att förlora så kan man ju lika gärna satsa på en liten, avlägsen möjlighet till rymning?

Men att planera en rymning på en plats full med trasiga människor som dessutom lätt kan lockas till att skvallra är klurigt. Tur då att gruppen leds av den sammanbitna Joe (Burt Lancaster). Tillsammans med sina cellkamrater planerar de sin flykt, med fokus på flykt, inte så mycket kring vad som ska hända sedan mer än ganska rosiga bilder av romantiska återföreningar med diverse damer. 

På fängelset jobbar också en läkare som ofta träffar fångar och på något sätt förstår situationen men han är för gammal och trött för att riktigt göra något åt det, vilket också visar situationens hopplöshet. 

Filmen visar en fin balans mellan karaktärernas lite tuffa exteriör och ganska sköra inre liv. Jules Dassins första stora franska succé Rififi handlade om en intrikat juvelkupp och prison break filmer är ju väldigt lika i stilen; det är planering, farligheter och spänning. Brute Force är kanske inte lika franskt charmig med tar igen det med en hårdkokt noirstämning. Good stuff indeed. 

#193 Quai des Orfèvres

Quai des Orfèvres, 1947. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Henri-Georges Clouzot och Jean Ferry. Baserad på boken av samma namn av Stanislas-André Steeman.

Quai des Orfèvres är inte ett höjdarnamn på en film, om någon till exempel frågar: "Micke vet du någon trevlig fransk deckare?" så skulle jag varken kunna få fram namnet ur minnet eller få mottagaren att komma ihåg... Namnet är dock logiskt såtillvida att Quai des Orfèvres är polishögkvarteret där de tuffaste snutarna hänger (typ Scotland Yard). Men det tar en stund innan vi är där, först så hänger vi i de trevliga franska musiksalongerna där damerna dansar och herrarna spelar små fina blåsinstrument. Jenny Lamour (Suzy Delair) är en sångerska som har fått en mindre hit som är lite trallig. Hennes man, Maurice(Bernard Blier) är glad för det men också svartsjuk, och när den slemme producenten och starmakern Brignon (Charles Dullin) vill bjuda över hans fru på "liten drink och ett foto" så blir han galet svartsjuk. Hans fru verkar dock inte lika pjoskig utan drar hem till franske Weinstein, men när hon kommer hem igen så har hon en mörk hemlighet (inte den hemligheten som man skulle kunna tro)

Med ett namn som Jenny Lamour så får man en del pussar

Svara!

Snart är en mordutredning på gång av den metodiske polismannen Antoine (Louis Jouvet) som vänder på varje sten och vet precis vilka frågor han ska ställa för att få folk att berätta allt de vet om... Jenny och hennes nervöse man blir mer och mer stressade ju längre tiden går och ju tajtare den bildliga snaran dras runt deras franska halsar.

Ja, vad ska man säga, en trevlig deckare som kanske inte är världsomvälvande men vackert fotad, bra spelad och med härliga franska miljöer. Le topp bli betyget.

#93 Black Narcissus

Black Narcissus eller Svart Narcissus, 1947, regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, från en novell av Rumer Godden.

Förväntningarna är på topp! Powell/Pressburger brukar göra bra grejer, inte minst The red shoes som faktiskt är en av mina favoritfilmer. Här är temat centrerat mellan balansen mellan det andliga och köttsliga, med en indienresa som katalysator. Och när det gäller tyglade sexuella känslor är det svårt att slå ett nunnekloster som tvingas interagera med en riktig karlakarl:

Antal stjortknappar som är knäppta = 0

Men när filmen börjar är alla nunnor i London, och syster Clodagh (Deborah Kerr) får ett uppdrag att öppna ett kloster på Indiska landsbygden. Den lokala prinsen har gett dem ett bra ställe som tidigare varit bordell (och har målningar på det temat över hela huset), och det ska dessutom finnas en lokal brittisk man(David Ferrar) som ska hjälpa gänget med allsköns praktiska problem. Men ensamheten i Indien, och svårigheterna att förstå och relatera till lokalbefolkningen leder till ökad frustration och i ett fall till en slags galenskap.

Nunnorna ägnar sig också åt en skolverksamhet åt de lokala barnen men alla indier är vidskepliga och har liksom lite svårt att fatta. Samtliga kulturkrockar i filmen (det finns en hel del) beror på att Engelsmännen är vänliga och kloka och Indierna är mystiska, naiva och lite korkade. I introduktionen sägs det tydligt "They are like children". Det perspektivet känns lite sisådär...

Ibland är vår leading man i behov av ett garderobsbyte

Så här ser diciplin ut... (nunnehjälparen med piska ser mer ut som en indian än indier)

Östrogenet kokar under ytan

Spektakulär (målad) utsikt

Färgerna och fotot är vackra, och filmen fick Oscar både för foto och art direction. Tydligen var technicolorn så uppskruvad så att de fick sminka nunnornas läppar vita så det inte skulle se ut som att de hade läppstift.

Inriktingen gällande inspelningen var att allt skulle spelas in i Pinewood studios utanför London, så ett litet Indien byggdes upp och ett gäng statister anställdes, statisterna var tydligen castade som en salig mix icke-vita så de indiska byarna ser sannerligen mer kosmopolitiska ut än vad de sannolikt var, jag antar att produktionen tyckte att alla icke-vita såg likadana ut.

Men för mig funkar inte riktigt plast-indien så bra, i synnerhet då bara en av de fyra riktiga indiska rollerna inte spelas av blackface-britter. Hela borta från hemma-ångesten blir inte lika relevant då det inte känns som att de är borta från hemma. Målade himlar och indiska skogar görs fint men jag tror att filmen hade växt på att göras on-location. Nunnornas ökande frustration kan man till viss del förstå men man får inte riktigt nyckeln till varför en av dom går helt bananas, denna nunneorder får man ju lämna om man vill så det är ju bara att dra om man inte gillar läget.

Finns en del bra saker här men värderingsmässigt är filmen ute på grumligt vatten och engagemanget hos den här tittaren kommer inte upp på någon högre nivå...