#387 La Jetée/Sans Soleil

 La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare. 

Så två filmer till priset av ett, pas mal!

La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:

Fact: 50% of the people who are watching this are film students

Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel". 

La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen. 

La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång. 

La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.

Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det. 

#287 Burden of dreams

Burden of dreams, 1982. Regi av Les Blank, talarmanus av Michael Goodwin.

En bra dokumentär behöver ett gott hantverk och subjekt som det händer saker kring, och som tur är har Burden of dreams båda förutsättningar. För inspelningen av "Fitzcarraldo" var ganska vild. Den spelades in djupt i Amazonas och halvvägs in i inspelningen så lämnade filmens huvudperson(Jason Robards) jobbet med ihållande diaré och förbjöds av doktorerna att komma tillbaka. Kort efter det så drog den andra stora stjärnan(Mick Jagger) för att satsa på sin musikkarriär. Båda dessa ersattes av en man, den halvgalna bekteriofoben Klaus Kinski. Då filmen spelas in i djungeln med lokala indianstammar som skådespelare så blir det också ett antal kulturkrockar varav en konflikt leder till att filmen måste omlokalisera till en helt annan del av djungeln. Sedan är det en stor ångbåt som liksom ska dras över floderna och tenderar till att fastna i sanddyner och revor. Indianstammarna börjar dessutom hamna i något slags krig med varandra vilket leder till att inspelningar varvas av omhändertagande av pilbågsskjutna stamkrigare.

Werner Herzog som både är regissör och projektledare råkar ut för så många bakslag att i stort sett alla andra skulle gett upp. De tillbringar över tre år i djungeln vilket inte riktigt Herzog själv klarar av, så samtidigt som filminspelningen urartar så urartar också Harzogs mentala tillstånd. Herzog är ju dock en ganska rolig typ, både allvarlig, pompös och självkritisk i ett villket leder till intressanta små redogörelser kring vad meningen med allt är...

badass-indian

Werner och en båt

Som sagt, en tuff process mot tiden, människorna, finansiärerna och djungeln själv, Herzog:

"... Kinski always says it's full of erotic elements. I don't see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It's just - Nature here is vile and base. I wouldn't see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and... growing and... just rotting away. Of course, there's a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery, and the birds are in misery. I don't think they - they sing. They just screech in pain. It's an unfinished country. It's still prehistorical. "

Underhållande och intressant!

#263 Fanny and Alexander — The Theatrical Version

Fanny and Alexander — The Theatrical Version eller Fanny och Alexander-filmversionen, 1982. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Tvversionen eller filmversionen, vilken ska man dyka in i? Svaret efter att ha sett filmversionen är ganska klart, den längre versionen är så mycket tydligare och bättre. Man förstår karaktärer och händelser på ett helt annat sätt, och trots att tv-versionen är 100 minuter längre så är tempot ändå högt och tittarengagemanget på topp!

I filmversionen, som detta är, så verkar allt vara ganska konsekvent förkortat. En lite modigare Bergman hade kunnat ta bort hela sjok som julfirandet, barnens flykt från biskopen eller scenerna från teatern men istället är nästan allt med, men lite förkortat. Det är vissa scener som jag saknar mer än andra  (trots att jag såg filmen för några år sedan), som officerarens kondoleans eller brödernas förhandling med Biskopen. Ja, jag vet, denna review är helt oläsbar om man inte sett filmen, så gör det! - Eller rättare sagt se TV-versionen som är överlägsen.

Jag har det andliga övertaget!

Trots filmversionens begränsningar så är vi ändå klart och tryggt i mästerverks-landet här. Miljöerna, skådespelarna (speciellt Jarl Kulle), fotot och regi är ypperligt. Det är varmt, gripande, intressant och lite magiskt (i flera bemärkelser).

#205 Veronika Voss

Veronica Voss eller Veronica Voss längtan eller Die Sehnsucht der Veronika Voss, 1982. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Rainer Werner Fassbinder, Pea Fröhlich och Peter Märthesheimer.

Veronika Voss hade en hyllad premiär i Berlins filmfestival i februari 1982. Sent på kvällen den 9 juni 1982 ringde han  från München för att berätta för sin bästa vän att han hade spolat alla sina droger på toaletten - allt utom en sista linje kokain. Nästa morgon hittades Fassbinder död i sitt rum. Han var då 36 år gammal och hade gjort 44 filmer.

Filmen börjar med att Veronika sitter på en biograf i efterkrigstidens München och tittar på en av hennes gamla filmer. Hon sitter ensam men med fixat hår och smink. Hon träffar efteråt den jordnära sportjournalisten Robert (Hilmar Thate) som blir fascinerad av henne, trots att han är i ett förhållande. Hon är teatral och dramatisk- och påminner ganska mycket om Norma (Gloria Swanson) från Sunset Boulevard. Robert träffar henne några gånger och förstår till slut att hon sitter i ett heroinmissbruk där hennes läkare ger hnne sina fixar mot att läkaren får ärva henne efter hennes död. Och hade detta varit en amerikansk film så hade ju resten av filmen varit om hennes väg tillbaka men här går vägarna inte lika rakt och Roberts väg mot att rädda Veronika blir alltmer snåriga.

Sprutan

Veronika uppfixad

Thats all

Även Veronika försöker verkligen och får till slut en chans till något som kan liknas en väg tillbaka, men precis som Fassbinder själv så har hon oerhörda svårigheter att ta sig an världen utan sina droger- som i sin tur tar henne närmare döden för varje dag. 

Fassbinder hade ju tydligen inget lätt förhållande till sitt liv och världen runt honom,  Cannesjurymedlemmen Daniel Schmid berättar att : "He would shout at me: How are you able to just sit there and look outside the window? How can you? How can you just sit on a rock and look at the sea? How can everybody else be so lucky?"

Ja, det är ju utmaningen eller hur... 

Nittonåttitvå

IFK Göteborg vinner UEFA-cupen, det är inte längre olagligt att stampa på svenska flaggan och Galenskaparna och barbershopgruppen After Shave ingår ett samarbete och bildar Galenskaparna och After Shave.

Men det släpps också filmer, och inte vilka filmer som helst- vi pratar om ett episkt år!

Bubblare:
Wrath of Khan, 48 hours, Koyaanisqatsi, Mad max 2, Poltergeist, Sophie's Choice, Ingenjör Andrées luftfärd och Veronica Voss

Jag fuskar och gör en top11-lista!:

11 Conan the barbarian (Regi av John Milius)

Nu var det ett tag sedan men, Conan är Conan. Max von Sydow tackade nej till rollen som prästen i Fanny och Alexander för att vara med här istället, och vem kan blame-a honom?

10White dog (Regi av Samuel Fuller)

Om en hund som blivit tränad att angripa mörkhyade och en tränares ofta lönlösa försök att avträna hunden sin olyckliga uppfostran.

9 Sophie's Choice (Regi av Alan J. Pakula)


Meryl Streep ser nästan ut som Dietrich i denna starka film om kvinna som fysiskt överlevt en koncentrationsläger och sökt sig till en drömmande eskapistisk man. Hon har inte bara tvingats att väja vilket av hennes barn som måste dö men försöker också välja mellan att leva vidare eller inte...

8 The Draughtsman's Contract (Regi av Peter Greenaway)


Om en dryg målare som inte är så smart som han tror. Vasst och bitskt manus

7 The Thing (Regi av John Carpenter)

Onda monster med supersnabb celldelning. Intensiv och lite äcklig, som sig bör.

6 Fitzcarraldo (Regi av Werner Herzog)

Om galenskap i Amazonas. Kinski är ju fantastisk och även filmen om inspelningen är nästan lika bra.

5 First Blood (Regi av Ted Kotcheff)















John Rambo är bara en snäll drifter som inte vill något illa, men "the man" vill bara djävlas med honom. Förvånansvärt mycket drama (i början) om en generation som skickats till krig och kommer (trasiga) tillbaka till ett samhälle som inte bryr sig...


4 Blade Runner (Regi av Ridley Scott)

Jag orkar inte lista ut vilken version som är bäst, det har ju släppts en del. Men Blade runner är unik i sin stämning och framtidsvision.
3 Rocky 3 (regi av Sylvester Stallone)

Trean är faktiskt min favoritRocky, trots Apollo Creeds magtröja och Mister T:s smala skådespelarregister.

2 ET (Regi av Stephen Spielberg)

Den är ju sorglig och fin, efter att vi såg den hemma för ett år sedan grät min dotter hur många timmar som helst (på ett fint sätt)...

1 Fanny och Alexander (Regi av Ingmar Bergman)

Ett mästerligt epos kring familj, jul och religion. Ahhhhh

Vad tyckte de andra? Kanske lite mindre Conan och mer Wrath of Khan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer 
Fiffis filmtajm
Movies noir
Jojjenito
Spel och film
Filmitch

#640 Koyaanisqatsi

Koyaanisqatsi, 1982. Regi av Godfrey Reggio, manus av Ron Fricke, Michael Hoenig, Godfrey Reggio och Alton Walpole.

Dåså, rättstavning på titeln avklarad. I svensk översättning ska det betyda typ "livet i obalans", och på frågan om vems liv vi pratar om så tror jag att han menar människans (skulle också kunna vara jordklotet?). Vilket som, trots 4 manusförfattare så har filmen inte en enda replik utan består av en massa serier av tagningar på först eviga starka bergsmassiv och sedan människan och människans maskiner och fabriker. Filmen bjuder knappt på en enda närbild utan Reggio betraktar (väst)människan från ett ovanpå-perspektiv i ett allt högre tempo. Bilar rör sig på motorvägen som blod i en blodåder, löpande band snurrar framåt i fabriken, stora skorstenar sprutar ut svart rök. Över alla bilder tronar Phillip Glass musik som ger hela filmen en lite daterad känsla. Han har tydligen turnerat runt och spelat filmmusiken, bland annat spelade han med Göteborgs symfoniorkester för ett par år sedan. Själv stör jag mig mer än njuter av syntarna som blandas med urinvånarsånger.

Lägg till bildtext

This is what you get! Alla tagningar med människor går i ett allt mer uppskruvat tempo tills vi får se en stor krash och sedan är filmen slut. Symboliken är ganska "on the nose" men jag gillart ändå, man kom in i en meditativ stämning och om jag hade varit en sådan som rökte på så hade det nog passat ypperligt till filmen. Så, trots lite Terrence Mallick-vibbar hamnar vi ändå på en:

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....