Fists in the Pocket eller I pugni in tasca, 1965. Manus och regi av Marco Bellocchio
Filmens början gör att jag ganska snabbt anar vad som komma skall, för vi har en grynig bild, italiensk musik och fattiga människor vilket brukar innebära lite neo-realistisk ångest. Men ganska snabbt svänger det om, för det visar sig att vi har betydligt mer Lanthimos än De Sica här... Dysfunktionaliteten i familjen filmen snurrar kring är ganska hög. Syster Giulia(Paola Pitagora) är kär i storebror Augusto(Marino Masé), lillebror Alessandro(Lou Castel) är kär i Giulia, mamman(Liliana Gerace) är både blind och knäpp och vid sidan om finns den stackars utvecklingsstörda lillebrorn Leone(Pier Luigi Troglio) som bara försöker få grepp på allt. Och föresten, lillebror Alessandro verkar ganska sugen på att ta livet av större delen av familjen för att kunna starta en kaninfarm.
Filmen har en del kvaliteter, i synnerhet den lätt incestuösa relationen mellan Alessandro och Giulia som liksom går emellan syskonkärlek, vänskap, lusta, ilska, bråk och tillbaka igen- ofta bara under en scen. Däremot känns Alessandros galenskap ganska... oresearchad. Det är galna skratt, hooanden och epilepsianfall - lite som att regissören bara sagt "var crazy" och inte gett så mycket bakgrund, vilket märks och är synd.
 |
| mamman och sonen |
 |
| Syster, mamma och son |
 |
| Crazy |
Stundtals småkul, men ärligt talat stundtals oengagerande. När allt är skruvat så tappar jag ibland engagemanget så trots 100% på rotten tomatoes och några fina scener så blir det inte mer än:
