#232 A Story of Floating Weeds/Floating Weeds

A Story of Floating Weeds/Floating Weeds, 1934 + 1959. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Yasujirô Ozu, Kôgo Noda och Tadao Ikeda.

Dagens rätt är två varianter av samma film, av samma regissör som 1959 gjorde en remake av sin stumfilmsversion från 25 år tidigare. Floating weeds eller Ukikusa som det blir på japanska är en slags nedsättande term för resande skådespelare som turnéar runt och spelar. I detta fall får vi följa Kihachi (Takeshi Sakamoto, Ganjirô Nakamura) som kommer till en sömnig by för att spela deras samuraj-melodram för en sisådär engagerad publik. Men Kihachi har en hemlighet, och det är att hans son bor i byn, medan sonen tror att han bara är en farbror. Men när han besöker sin son så startar också en rivalitet mellan hans nuvarande älskarinna och mamman till Kihachis son. Ett vapen i den arsenalen är att skådespelerskan mutar en yngre skådis att förföra sonen, vilket leder till allsköns elände...

Tempot är ganska lågt men det blir aldrig tråkigt, tvärtom så känns karaktärerna mänskliga och relaterbara. Det finns inga skurkar eller onda figurer, bara människor som gör så gott de kan när de riskerar att förlora det lilla de har.

Lite kymig stämning

En skådespelare ställer till det

I den tidigare versionen glider han omkring med en huvudduk i nästan hela filmen. 

Versionen från 1959 har (förutom färg och ljud) mer genomtänkt foto och finare bildkompositioner. Men det är ändå tydligt att Ozu redan 1934 (vid 31 års ålder) hade hittat sin stil. Med långsamma klippningar och en kamera som alltid utgår från typ knähöjd. Hans kamera rör sig aldrig. Vi får inga panoreringar, inga tracking shots eller något sånt. Det finns inte ens några klippningsvarianter som dissolves utan endast raka klipp mellan en bild och nästa. Det ger mig en ganska meditativ känsla där man liksom knyts in i karaktärernas värld - och då behöver man inga explosioner för att hålla uppe intresset...

För mig så slog den tidigare versionen hårdare, relationerna där är mer intrikata där det gäller både Kichiro och hans flamma. De är båda där föräldrar och egna kännande människor, medans de i den senare versionen mest agerar som föräldrar. Sedan är jag ju förtjust i berättande där man inte fokuserar så hårt på dialogen och där vinner ju naturligtvis stumversionen.... Stumfilmsversionen har också en del fungerande humor - medans "nya" versionen har ett par mindre ofräscha aspekter, som att en tjej i staden finns bara med för att alla ska skratta åt att hon är så ful och att kvinnorollerna generellt är mer tillbakadragna.

1959

1934

#109 The Scarlet Empress

The Scarlet Empress, 1934, regi av Josef von Sternberg, manus av Eleanor McGeary, "baserad" på Katarina den andres dagböcker - sammanställda av Manual Komroff.

Ja, det var ju inte lätt med de USA-ryska relationerna på 30-40talet. Först skulle man vara orolig, sedan skulle man se sig som bröder i kamp mot Hitler för att senare hamna i någon slags kommunistnoja. Här är vi ivarjefall i ryssarna-är-degenererade-puckon fasen, och redan i förtexterna etableras att ryssland var ett outvecklat land fullt av onda typer som man inte kan lita på. Hit luras stackars Princess Sophia Frederica (Marlene  Dietrich) för att gifta sig. Hon är så uppspelt! Kommer prinsen vara vacker och snäll? Kommer allt bli bra? Nej, det blev det inte, han var helgalen och bara vill leka med sina tennsoldater. Prinsens mamma är dessutom dominant och ovänlig...

Prinsen

Sophia som barn spelas av Marlene Dietrichs dotter

Alla pratar någon slags texas-amerikanska villket kändes ovant. Det har ju blivit någon slags standard att historiska draman ska pratas med brittisk engelska, vilket ju inte på något sett är mer genuint, men man är ju lite van vid det... i första två-tredjedelarna av filmen spelar Marlene sin Sophia som en slags blyg naiv prinsessa som aldrig verkar fatta vad som händer. Men hon klarar ju inte alls att spela någon fjortis utan allt bara blir ganska platt. 

Men berättelsen i sig, och i synnerhet scenografin funkar fin-fint. Alla väggar, tavlor och stolar är liksom vridna och mörka. Detta i kombination med ett slags sexuellt maktspel mellan Sophia och den slemme greven Alexei (John Lodge) skapar en speciell typ av degenererad miljö...

Grevens makt-sängkammarblick

Gah, kolla stolen, helt enorm!

Kungen tjuvtittar genon en ikon

När maktkampen mellan de två börjar nå sitt slut så blommar också sophia ut till Katarina den andre, en starkt drottning som tar för sig av både makten, sexet och guldet. 

Innan Marlene blommar ut mot slutet så är det svårt för skådespelarna att ta sig fram genom all symbolik, alla statyer och ikoner och alla närbilder på objekt. Och om man vill lära sig mer om ryska hovet får man nog söka sig till något annat än denna mörka sexfantasi...

Men estetiken och Marlenes tredje akt vänder det för mig, bilderna är på något sett både klassiska och moderna. Och det finns många fantastiska scener - som när Marlene rider upp för trappor med en armer ryska kosacker i följd eller när hon glassar med sin päls eller när...