#788 Speedy

Speedy, 1928. Regi av Ted Wilde, manus av 10 olika snubbar- detta trots att det är en stumfilm, Inconceiveble!

I slutet av 20-talet var Harold Lloyd störst, större än Chaplin och klart större än Buster Keaton. Hans enorma kändisskap skapade både möjligheter och problem i skapandet av Speedy. Möjligheter för han fick Babe Ruth att spela en roll (som sig själv) och dessutom tillgång till en massa roliga ställen att spela in sina scener på, problem för fansen var vansinniga och kastade sig fram till Lloyd så snabbt de fick se honom. I en serie scener som utspelas på tivolit i Coney Island fick kamerateamet ligga gömda tills Lloyd kastade sig fram och spelade en scen för att sedan springa och gömma sig. Även om det låter kämpigt så märks det inte alls, utan scenerna på tivolit är bara charmigt mysiga. Mest populära scenen hos vår familj var när en krabba kröp ner i hans ficka och nöp damer och farbröder i rumpan, och många gags är lite av samma andas barn.

Speedy var också Lloyds sista stumfilm, och filmerna som kom efter fick aldrig samma framgångar. Just att gå från stumfilm till talfilm var ju än svårare än man kunde tänka sig, då de första ljudkamerorna var stora, orörliga och extremt känsliga - så som skådespelare fick man gå från att vara Speedy till att mer eller mindre stå stilla och prata högt och tydligt rakt in i den gigantiska mikrofonen som ligger gömd i busken framför en...

Speedy, var också lloyds smeknamn, men här blir namnet också en metafor för samhället, eller snarare New York där allt bara går snabbare och snabbare. Senast drabbad av samhällets acceleration är Speedy flickväns(Ann Christy) pappa(Bert Woodruff) vars lilla spårvagnsrunda ska tas över av några ondskefulla kapitalister. När han inte vill sälja så tar de till fulare och fulare medel.

Filmen kan också ses lite som en storstadssymfoni med bussar som rullar, tåg som tjuter, bilar som ruchar och fotgängare som har bråttom. Fast mest brådis av alla har ju vår hjälte Speedy som tvingas att rusha genom stan för få svärfars spårvagn att rulla en sista gång för att han inte ska bli av med linjen och ställ inga följdfrågor. En film som Speedy ser man inte för att den har en logisk handling utan för att man vill ha en trevlig stund. För det är filmen, trevlig, men kanske inte lika halsbrytande häftig som Buster Keaton, eller känslosam som Chaplin eller dödsföraktande som Harold Lloyds egna Safety last. Trevligt är bra och ibland lite underskattat, så ta en paus från julstressen och titta på Harold!

#62 The Passion of Joan of Arc

The Passion of Joan of Arc, 1928, regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Joseph Delteil och Carl Theodor Dryer.

Då filmen kom ut 1928 blev den snabbt hårt nerklippt av censuren, originalet blev sedan förstört i en brand så Dreyer klippte ihop en ny version av kasserade tagningar, men även denna version blev förstörd och fanns till slut endast i väldigt slitna exemplar. Men plötsligt hittar man ett fint ex av originalklippningen i Dikemark psykiatriska sjukhus i Oslo, filmen kan plötsligt visas igen! Det är alltså den versionen som Criterion har restaurerat och gett ut på DVD, för ännu bättre bildkvalitet tror jag dock att Masters of cinemas nyutgivna Blu-ray är snäppet vassare.

Jean D'arc levde ju ett händelserikt liv, det var syner, strider, tillfångatagande men denna film behandlar endast hennes rättegång för kätteri som engelsmännen genomförde. Man har använt de befintliga protokollen från rättegången i textbilderna men detta är inte direkt en dialogbaserad film. Huvudfokuset är inte händelserna i sig utan hur upplevelserna var, man får följa Jean under processen och se hur dåligt hon mår. Prästernas agenda är uppenbarligen att få till något slags erkännande, medan hon försöker stå emot. Hon är också alltid klädd i manskläder vilket provocerar prästerskapet, som vill att allt ska vara på sin plats.

Maria Falconetti som spelar Jean var en skådespelare som spelat komedier i en lokal teater, och gör här sin enda stora filmroll, hon skulle efter denna film aldrig göra en film igen. Hennes prestation är fantastiskt, kameran vilar på hennes ansikte under långa stunder och hon fyller bilderna med sorg och rädsla...

Mest och bäst var fotot, uppenbarligen inspirerat av medeltida målningar. Karaktärer var ofta i utkanten av filmrutan och kompositionerna var som konstverk i sig.

Döden

En stand in fick ge sitt blod för konsten

"Jag känner för dig Jean!"

Ah, härligt med klassiker som håller! Denna var ju helt fantastiskt vacker och känslosam, definitivt en av de bästa filmer jag sett.