#291 Heaven Can Wait

Heaven Can Wait eller Himlen kan vänta eller Születésnap(!), 1943. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Leslie Bush-Fekete.

I början av filmen är han död, vår åldrade charmiga hjälte Henry (Don Ameche). Han går direkt till ingången till helvetet då han vet att det är kört för honom "där upp", men djävulen som verkar vara både trevlig och förstående vill ändå resonera med honom, kanske han ändå har en chans. Kan du inte berätta om ditt liv och förklara varför allt är så kört? Tja, Henry börjar med sin barndom och jobbar sig framåt. Scenerna när han är barn och försöker charma flickor med sina skalbaggar är helcharmiga, men ganska snabbt går filmen in på autopilot. Han charmar en jättetråkig tjej (Gene Tierney), han är otrogen många gånger och dör så småningom.

Tyvär är det bara Henry och hans farfar Hugo(Charles Coburn) som är lite roliga, resten är ganska slätstrukna. Åtminstone jag charmas till viss del av Henry men engagemanget och skratten liksom uteblir - och jag som hoppades storligen på Lubitsch.

Han charmar henne

Hon har en jättetråkig min hela tiden

Så kommer han till himlen eller inte. Jag har nästan glömt svaret själv trots att jag såg filmen igår. Och ja, jag är lite smågnällig för filmen hade sina charmiga delar men de räckte bara till en kort text och ett snålt betyg:

#227 Le corbeau

Le corbeau, 1943. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Louis Chavance och Henri-Georges Clouzot

Äntligen har barnen blivit lite större så man kan kolla på lite bättre filmer tillsammans, så man slipper LasseMajas detektivbyrå. Trodde jag. För Le Corbeau skulle kunna vara en LasseMajafilm... Och LasseMaja i all ära, eller nej föresten, dom är inte så roliga -men jag är ju inte målgruppen så det är OK.

Anyhow, filmen snurrar kring en by som blir påverkad av att någon hemlig typ, Le Corbeau (kråkan) skriver taskiga brev med delvis sant skvaller. Alla blir som galna av skvallret och ingen (förutom jag) kan lista ut kråkans identitet.

 Ginette Leclerc räddar filmen från bottenbetyg

Vad ska kråkan kraxa om här näst? Hela Valleby väntar oroligt...

Karaktärerna är väldigt mejslade, vi har den sure doktorn, den virriga äldre mannen, den lilla skolfröken med mera. Men främst och bäst är den dekandenta Denis (Ginette Leclerc)

som bara vill ligga(i sin säng och med karlar), inbilla sig sjuk och kedjeröka. Mer Denis till folket! Annars orkar jag inte skriva så mycket mer om korpen, den var inte så mycket att hänga i julgranen. 

#173 The Life and Death of Colonel Blimp

The Life and Death of Colonel Blimp, 1943. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger. Baserad på serien Blimp av David Low

Filmen hade premiär 1943, mitt under brinnande kriget och Churchill och krigsministeriet arbetade för att få den förbjuden men lyckades endast förskjuta premiären och när den väl visades i USA så var 90 minuter (av 163) bortklippta. Vadan denna oro kan man fråga sig - men mer om det sedan.

Filmen baseras på en serie om en gammal överste som är världsfrånvänd och gammeldags, som med sin valrossmustasch och stockkonservatism står för allt den nya generationen har fått nog av. I början av filmen sitter då alltså generalen Wynne-Candy(Roger Livesey) på badhuset och jäser då en ung officer kommer in och tar honom som fånge i den stora krigsövningen. Han blir rosenrasande. "The war starts at midnight!", men den unge förstår inte- 1943 gäller inga regler längre då nazisterna står för ett nytt, existenisiellt hot. Han antyder att en gammal fet general inte borde bada och istället vara på tårna, varpå slagsmål utbryter...

"You laugh at my big belly but you don't know how I got it! You laugh at my mustache but you don't know why I grew it!"

Kameran glider fram längst vattnet i badhuset och plötsligt är vi 40 år tillbaka i tiden då generalen var en ung, nyligen dekorerad soldat från boerkriget som väntar på jobb. Och under nästan tre timmar får vi följa den idealistiske unge mannens resa från ung-och-framåt till gammal och avdankad relik. Tillbakablickarna är främst runt sekelskiftet, under första världskriget och början av andra världskriget.

I en av de första scenerna blir han utmanad på duel mot en tysk efter att ha förolämpat tyska armen. Upplägget till duelen är som vacker militiär koreografi där soldaterna följer olika pompösa förberedelser tills duellen ska börja- och här är en av flera vackra partier med den äldre tidens soldater som man förstår att den gode översten drömmer sig tillbaka till på sina äldre dagar. Alla är eleganta, pompösa, chivalreska och artiga. Duelen kämpas mot en tysk officer Theo Kretschmar-Schuldorff (Anton Walbrook) - och efter duellen hamnar kombatanterna på samma sjukhus och blir goda vänner genom världskrig och mellankrigstid.

Serien

Ung och framåt

Gammal och konservativ

Filmen restaurerades ordentligt 2012 med sponsring av bland annat Martin Scorsese. Fotot är verkligen magnifikt, färgerna lyser och bildkompositionerna liksom flyter fram så snyggt. Stämningen är på något sätt både humoristisk, nostalgisk och sorglig. Jag som brukar klaga på långa filmer vill att den aldrig ska ta slut.

Vad var det då som Churchill och krigsministeriet var så rädda för? Antagligen för förlöljigandet av en man vars liv följer ett imperium på fallrepet. Samtidigt känns det lite överdrivet för det går inte att säga något annat än att The Life and Death of Colonel Blimp hyllar både England och motståndet. För även om Blimp på slutet är en rar gubbe så har han många ess i sin rockärm, och kanske en kombination av gammalt och nytt kan vara det som räddar landet...?

#125 Vredens dag

Vredens dag eller Day of wrath, 1943. Manus och regi av Carl Th. Dreyer.


Tidiga Dreyer verkar onekligen varit intresserad av häxprocesser, då både denna och Jeanne d'arc har misstänkta häxor som anklagas och straffas. Men i Vredens dag är inte alla anklagade oskyldiga offer. I starten anklagas starkars Merte för häxeri och erkänner att hon gått i maskopi med den onde (hon erkänner inte spontant utan man fick ta till diverse "enhanced interrogation techniques" som CIA brukar kalla det för). Trots hot om mer så avslöjar hon inte vem mer som var en riktig häxa, och som nu är död. Den kvinnans unga dotter-Anna är nämligen gift med prästen, och inte så lyckligt gift heller. Prästen verkar väl sjyst och så men hans mor som bor på prästgården är sträng och sur.


Prästmor har denna min genom hela filmen

Plötsligt händer nått kul, prästens son kommer tillbaka till hemmet, och Anna blommar upp, äntligen en jämnårig. I det märker hon att hon har krafter, hon kan kalla på folk och de kommer till henne, så hon kallar på sonen och förför honom gång efter gång. Inte nog med det, hon verkar också kunna önska saker så det slår in, både bra och lite mer onda saker...

Fotot är inte lika exceptionell som i Jeanne d'arc men det finns vissa scener med extremt snygga kompositioner.

Männen dömer



Det är hon!

Dreyer hade tidigare haft ett ganska långt avbrott från filmvärlden och för att få budget till denna film gjorde han en informationsfilm om ogifta mödrar (han var själv barn till en ogift mor) och då den kom i tid och under budget så fick han medlen att jobba med Vredens dag. För övrigt gjorde bara 4 ljudfilmer och om resten är av denna kvalitet så har jag mycket att se framemot. Tempot är högt och det vilar ett rättframt mörker över hela anrättningen.