#255 Opening night

Opening night, 1977. Manus och Regi John Casavetes.

Myrtle(Gena Rowlands) är en känd skådespelare som ska vara i en stor Broadwaypjäs- och filmen handlar om hennes resa från repetition till premiär (eller Opening night). Pjäsen hon spelar: "The other woman" handlar inte om otrohet utan om hennes relation till sitt yngre jag.

Och ju mer hon håller på att repa desto mer illa mår hon, och om hon väljer att att spela allt som det ska- enligt manus så känner hon att hon i och med det aldrig får vara med och känna och vara på riktigt igen- att hon liksom ger upp.

Sedan är det spriten, och här vet jag inte var Cassavetes själv står, för Myrtle super. Hårt och oavbrutet, men ju jobbigare teaterlivet är desto mer super hon. Alla filmer som jag har sett av honom har haft en massa karaktärer som hanterar sina konflikter eller dövar sina smärtor med sprit. För en person med hammare ser världens problem mest ut som en massa spikar och på samma sätt så blir det sprit som alla hans karaktärer tar till då det blir svårt eller tröttsamt eller trist eller bara en vanlig onsdagmorgon.

Men vad som är orsak och vad som är verkan diskuteras inte direkt men sammanfattas bra av Roger Ebert:

Everyone in the cast and on the production staff knows that Myrtle is a drunk, but to one degree or another they all go along with her fantasy, which is that she drinks because she is terrified of aging, and since the play is about an aging woman, the pain is simply too much for her to bear. Alcoholics can always tell you about the problems they’re drinking over, but they can never quite see how the boozing and the problems might be related.

I extramaterialet så diskuterar Cassavetes de sista scenarna och varför Myrtle var så dyngrak. - Och enligt honom det var för att det var för svårt för henne att ta tag i pjäsen utan sprit - vilket kan vara en hint till hur han själv brukade hantera sina problem då han enligt egen utsago minst drack en kvarting om dagen tills han dog av skrumplever 1989...

Spoilers ahead: Premiärkvällen är startad, Myrtle vägrar bara spela upp pjäsen. Hon har en liksom satt förutsättningarna av att om hon inte står emot, om hon bara kör på så sätter hon inte bara upp en dålig pjäs utan att man också ger upp, ger upp kärlek, ger glädje och identifierar sig som tråkgumma - och det tänker hon inte göra. Så hon super istället, och går ut på scenen och spelar sin egna pjäs.

Opening night är en jättefin mix av alkoholism, åldersnojer och skådespeleri i världsklass.

.

#256 A Constant Forge

A Constant Forge, 2000. Manus och Regi av Charles Kiselyak.

Mycket är bra med USA. Det finns goda burgare, bra basketspelare och Beyonce. Men så finns också denna filmgenre, - Hyllningsdokumentären. Här är den dessutom över tre timmar lång. Det är en massa skådespelare varav några aldrig jobbat med Cassavettes som liksom bara "He's soo great, such a awesome filmmaker", "He's a great person, a great lover and a fantastic humanitarian" och "He only cared for people and art".

Några saker var dock lite intressanta...:

• I Faces så spelades varja tagning in enormt antal gånger, där varje tagning skulle lekas fram på olika sätt, och det är säkert den inställningen - att alltid få fram tagningar med max liv och energi som gör att filmerna ibland blir lite överbelastade
• I Woman under the influence så slår han Lynn Carlin i ansiktet för att locka fram känsla vilket hon verkade minnas med ganska goda känslor (han tyckte om att jobba med amatörer så jag antar att det kan vara svårt för dom att fejka fram känslor) . Han brukade också tafsa hennes rumpa så jag antar att han är glad att han inte var med om Meetoo...
• När skådisarna skulle ha kul så berättade de sina drömmar för varandra vilket är spännande, för jag trodde att alla i hela världen tyckte att drömberättande var aptråkigt. 

A Constant Bore

Man får inte göra sådana här filmer 3.20 lång, det är ett brott mot cineastisk etikett. Det är så lätt att klippa här dessutom, om man bara tog bort alla som bara säger att han är "Great!" så har man kanske 45 minuter av intressant film. Skam över Kiselyak över denna meningslösa evighetsmaskin. 

Dessutom fanns det många områden som liksom hoppades över som hans sista film (Big Trouble), hans manusprocess eller eventuella inspirationskällor.

#253 A Woman Under the Influence

A Woman Under the Influence, 1974. Regi John Cassavetes.

När man pratar om filmskapare som auteurer så bör man förutsätta att det finns någon speciell stil, något speciellt uttryck. Cassavetas är verkligen så pass egen att man kan känna igen sig i hans stil efter bara några sekunder - trots att han här har skaffat sig en filmbas med betydligt mindre gryn än tidigare. För det är tajta närbilder, ett spontant skådespeleri och ett ganska "sökande" osäkert språk.

Filmen var tänkt att bli en trilogi men bearbetades om till en "enkel" film - det vill säga så gjorde man en reversed Hobbit (där man gjorde tre filmer på material för en). Filmen fick till en början ingen finansiering och kunde först göras då Peter Falk som var storstjärnan i tv-deckaren Colombo fick ena huvudrollen och tog med sig en halv milljon dollar av sina egna pengar för att kunna då det gjort.

Filmen handlar o en medelklassfamilj där familjens mamma, Mabel (Gena Rowlands) desperat försöker att vara normal. Men det är svårt, hon har ticks för sig och hennes olika interaktioner visar på flera sätt hennes bristande grepp kring vad man får skämta om och vad som egentligen innefattas i gott värdinneskap. För första halvtimmen utspelar sig på en fest där alla hennes makes arbetskamratar är bjudna. Men när Mabel börjar tjata om att en av gästerna är fööööör snygg så får hennes make (Peter Falk) spel och kör hem alla....

Mabel kör teckenspråk med sin terapeut

Zzzzzummm

Tyvärr blir det inte bättre. Mabel är trasig på sitt sätt men det är också människorna runt henne och kombinationen av det blir för mycket. Samhällets höga krav på normalitet gör också livet svårt för de som inte kan läsa (eller skriva) alla de regler som vi måste förhålla oss till. Men kanske kan kärlek rädda de som mest behöver det?

Gena Rowlands är fantastisk. Hennes prestation här är någonstans nära toppen kring hur bra det kan vara, det är både storslaget, rörande och finkänsligt på samma gång. Tipp topp! Peter Falk och de andra sköter sig också väl, men det är svårt att komma närmare drottningens nivå... Dessutom så tycker jag det är synd att Peter Falks karaktär också är så labil, det hade varit starkare om han inte hade varit så skrikig hela tiden.

#252 Faces

Faces, 1968. Manus och regi av John Cassavetes.

Äntligen har barnen växt upp så man slipper alla dubbade barnprogram där alla karaktärerna hela tiden lite gällt skrikpratar varje replik. Trodde jag- tills jag fick se Faces. Alla är fulla hela tiden och om en fylla går igenom flera faser så är dessutom alla karaktärerna i stupfull-men-innan-illamåendefasen.

Ibland stöter man på dom i tunnelbanan, skräniga typer som säkert har kul själva men som egentligen bara är rätt så störiga för sin omvärld, i synnerhet om man är nykter själv (Man kanske ska vara full när man tittar på Faces?). Men Filmfrommen din moralist, måste alla filmer bara ha trevliga karaktärer som pratar med behaglig stämma? Svaret är nix- men det är ju kul att om folk är dyngfulla att man får någon mer kontext än bara jobbigt svammel och Carpe diem bonding.

Ivarjefall så snurrar filmen längst Richard (John Marley) som är en 47 årig man som är full, och är hemma hos en kvinna(Gena Rowlands) som kan vara prostituerad light, han stojar med sin kompis som är full. De springer och skriker. Senare går han hem och stojar med sin fru, skriker och berättar ordvitsar, sedan blir han nykter i 20 sekunder och vill skilja sig. Sista delen handlar om att han är full med den prostituerade kvinnan igen och bråkar med några andra fulla snubbar som är där. Hans fru blev också full och låg med en kille med härligt hår(Seymour Cassel). På slutet är dom lite fulla och ledsna.

Han ska vara 47 vilket kändes lite konstigt

Hon är full

Men ja, jag fattar. På sextiotalet i USA var filmerna putsade och släta. Människorna vara exceptionella och charmiga och då var det säkert fräscht att se vanliga medelklass alkisar som man kanske aldrig hade sett innan? Den fria formen gör också att det ibland blir fina blickar, och stilen med många närbilder ger också en intimitet med karaktärerna. Jag orkar dock inte se den här igen...

# 251 Shadows

Shadows, 1959. Regi och "manus" av John Cassavetes.

När eftertexterna går igång så dyker det upp ett "The Film You Have Just Seen Was Improvised", och visst, det är inte bara jazzen i filmen som flyter fritt utan också livet för några mid-twentieskaraktärer på Manhattan. Strukturen och sättet karaktärerna pratar på skiljer sig ganska så rejält från samtida Hollowoodfilmer som Ben-Hur eller Some like it hot, och ligger nära i stilen den franska nya vågen som vid denna tid mest var en fransk ny krusning på vattnet. Men till skillnad från exempelvis Godards filmer så är fokus ändå på mänskliga relationer istället för någon slags abstrakt konstsjälvreflektion(pust). Anyhow, i centern har vi Lelia (Lelia Goldoni) som träffar en kille (Anthony Ray) som i ett antal både roliga och sorgliga scener flyr från hennes tråkakademiska pojkvän för att få ihop det... Men när han får träffa hennes bror, som är svart, så blir det plötsligt en kymig stämning.

Lover, brother och en blyg manager

Hennes andra bror kollar in konsten

Ja, hon har en bror till som verkar uttråkad. Han bråkar runt på jazzklubben, han super, raggar och åker på spö. När solen går upp verkar all hans glädje försvunnit, och han svär att inte gå ut igen - vad det nu är värt...

Sedan det här med improvisation får man väl säga var en sanning med modifikation. Arbetet började i workshops som utfördes av Cassavetes, i stort sett med oerfarna skådespelare som utvecklade situationer och relationer som inspirerade honom att göra en insamling för bidrag till att finansiera en oberoende film om "nutidens" liv och leverne. Filmen hade en olycklig premiär 1958 som resulterade i en förvirrad och missnöjd publik. Cassavetes svarade på bemötandet genom att skriva in några fler scener och försöka styra upp den röda tråden.

Intressant och bra, det blir:

#254 The killing of a chinese bookie

The killing of a chinese bookie, 1976. Manus och regi av John Cassavetes.

Ben Gazzara har huvudrollen som ägaren av The Crazy Horse West, ett lite sjaskigt stripp-ställe han njuter av att kunna styra och ställa i. Han glider runt lite bekymmerslöst med sina tjejer tills verkligheten kommer ikapp. För han har en hobby, en dödlig hobby - poker. Poker låter ju inte så farligt om man håller sig från att låna pengar från maffian. Mission not accomplished! Nu måste han ta han om en av maffians konkurrenter för att skulden inte ska ta hans älskade klubb ifrån honom.

Jämfört med Love Streams så har vi faktiskt en handling här, scener följer på scener enligt någon slags dramaturgi. Skådespeleriet är kanon som alltid och actionscenerna(!) funkar förvånansvärt bra. Men Cassavetes-stilen är ändå intakt, med långa svepande kameror och mer fokus på karaktärerna än själva berättelsen.

Livet leker

Tills livet inte leker

Hans show-team rockar loss

Hela showteamet med alla barbröstade damer och diviga presentatörer har vissa tolkat som representanter för Cassavetes skådespelargäng och jag tror inte tolkningen är helt fel ute- även om jag inte riktigt ser vem som skulle vara Gena Rowlands i gänget.

När filmen kom fick den kritik för att den var för långsam och ofukuserad(Vilket är jättekonstigt då denna har ett laserfokus jämfört med typ Faces), medan exempelvis Siskel&Ebert blev ett fan från dag ett, och jag känner mig också ganska förtjust.

#721 Love streams

Love streams, 1984. Regi av John Cassavetes, manus av Ted Allen och John Cassavetes.

Då inspelningen började fick John Cassavetes diagnosen levercirros eller skrumplever. Enligt doktorerna hade han bara 5 månader kvar att leva. För en arbetsnarkoman som John innebar detta att han skulle jobba mer intensivt än nånsin, han var vaken hela natten och skrev manus och regisserade samt hade en av huvudrollerna på dagen.

Filmen handlar om Robert (John Cassavetes) som är lite av en kvinnokarl, eller kanske inte-all typ av kontakt han har slutar med att betalar de andra inblandade med sitt checkhäfte. Han dricker och röker för mycket och verkar inte bry sig som sin son som också är ensam och olycklig.

I en annan del av U.S.A. så skiljer sig hans syster Sarah (Gena Rowlands). Hon har uppenbara mentala problem vilket gör att dottern vill ha pappan som ensam förmyndare. Sarah åker till europa för att träffa män men deppar ihop och åker hem.

Robert och Sara bor en stund med varandra och deras syskonkärlek verkar vara det enda beständiga i deras liv. Men det är svårt för trasiga människor att bo tillsammans och varje människa behöver något mer än bara sitt syskon.

Robert drar fram checkhäftet

Sarah försöker prata med sin familj

Filmen är gripande på flera sätt, man får följa intressanta karaktärer som försöker ta sig fram i livet utan att fatta hur man ska göra (vem som nu gör det...). Jag tyckte mycket om den och därför blir det en stark: