När eftertexterna går igång så dyker det upp ett "The Film You Have Just Seen Was Improvised", och visst, det är inte bara jazzen i filmen som flyter fritt utan också livet för några mid-twentieskaraktärer på Manhattan. Strukturen och sättet karaktärerna pratar på skiljer sig ganska så rejält från samtida Hollowoodfilmer som Ben-Hur eller Some like it hot, och ligger nära i stilen den franska nya vågen som vid denna tid mest var en fransk ny krusning på vattnet. Men till skillnad från exempelvis Godards filmer så är fokus ändå på mänskliga relationer istället för någon slags abstrakt konstsjälvreflektion(pust). Anyhow, i centern har vi Lelia (Lelia Goldoni) som träffar en kille (Anthony Ray) som i ett antal både roliga och sorgliga scener flyr från hennes tråkakademiska pojkvän för att få ihop det... Men när han får träffa hennes bror, som är svart, så blir det plötsligt en kymig stämning.
 |
| Lover, brother och en blyg manager |
 |
| Hennes andra bror kollar in konsten |
Sedan det här med improvisation får man väl säga var en sanning med modifikation. Arbetet började i workshops som utfördes av Cassavetes, i stort sett med oerfarna skådespelare som utvecklade situationer och relationer som inspirerade honom att göra en insamling för bidrag till att finansiera en oberoende film om "nutidens" liv och leverne. Filmen hade en olycklig premiär 1958 som resulterade i en förvirrad och missnöjd publik. Cassavetes svarade på bemötandet genom att skriva in några fler scener och försöka styra upp den röda tråden.
Intressant och bra, det blir:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar