Les enfants du paradis eller
The children of paradise eller
Paradisets barn, 1945. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert
Att spela in film mitt under andra världskriget i ett naziockuperat Frankrike verkade bjuda på sina utmaningar, nämligen de längst ner på
Maslows behovspyramid - Mat och värme. All frukt som behövdes åts upp av de hungriga statisterna innan kameran hade hunnit sättas på, så till slut fick de ingicera laxermedel i frukten för att de skulle kunna vara med i filmen. Carné berättar också att en limpa som var med i en scen hade skickligt blivit tömd på innehåll från ett litet hål på undersidan.
En annan faktor var att nazisterna ville lägga sig i inspelningsprocessen genom att tillsätta vissa statister, och ibland kunde någon olycklig i teamet bli jagad av Gestapo, I en intervju får Carné frågan vad han ångrar och svarar då:
When we shot the carnival scene, though, something horrible happened for which I don’t think I’ll ever be able to forgive myself . . . We shot the carnival scene, and the assistant director told me there were two guys asking for one of the extras in the office. “Do they look French?” I asked. “Yes, they have Nice accents. The extra’s wife is very sick, and she wants to see her husband before she dies.” You understand, we were living in fear back then, so I asked him what they looked like. “They look French. They don’t look like Gestapo . . .” We still didn’t know then. We learned all those things a little at a time. I said, “Did they look at the list of those present?” All the extras usually sign in when they get in, so if someone gets here late or goes for a walk . . . He said no. I said, “Tell them he’s not here.” We continued to shoot, and he came back, saying, “Mr. Carné, I am sorry to insist, but the wife got hit by a tram and had both her legs cut off. She’s going to die without seeing her husband unless he’s at the hospital in one hour.” I wasn’t sure what to do. I had given them an answer, so I sent the assistant director to get the extra. They went into the office, and the assistant director came back five minutes later, exhausted. It was two Gestapo agents. I never forgave myself for that.
Man skulle ju kunna tänka sig att en film inspelad under ockupationen skulle vara lite lågbudget och tekniskt slarvig, men icke.
Les enfants du paradis är storslagen med massiva scenbyggen, enorma mängder statister och storslagen musik. Och kärlek såklart, smäktande kärlek!
 |
| Paris på 1800-talet |
 |
| Känslosam mim och ett fint häng på tyget runt Arletty |
Filmen, som är baserad på riktiga karaktärer, utspelar sig under 1800-talet i Paris där tre män faller för samma kvinna, Garance (Arletty). Två av de tre männen är framstående teatermän, där en av dom, mimaren Baptiste(Jean-Louis Barrault) kör klassisk fransk
Commedia dell'arte-mim, vilket ju var lite festligt att se. Mimaren är dock blyg och när hans älskade vill bjuda in honom till sin säng tar han inte riktigt chansen vilket han bittert ångrar livet igenom. Den andra teatermannen är en serieraggare som limmar på allt med två ben, och bjuder in sig själv i damers sovrum titt som tätt. Den tredje är den gnidiga storskurken Lacenaire(Marcel Herrand) som alltid har en lång dolk i fickan som han är beredd att sticka i folk som sticker upp mot honom. Men hans kärleksförklaringar lämnar lite övrigt att önska:"I don't love you, but you are the only woman for whom I have no contempt"...
Kärleken och tiden slår som vågor genom filmen som tyvärr är lite för lång, nästan tre och en halv timme. Men det blir inte tråkigt, miljöerna är mustiga och bra, skådespelarna är topp, men kanske att själva berättelsen hade behövt något lite till för att hålla hela vägen. Men nu ska jag inte nit-picka detta franska epos mer, det var ju jättefint!
