Två glada män av folket flyr finkan, får frihet och finner frid. Eller något sånt, fast lika enkelt går det ju inte. För fängelseflykten går liksom bara bra för Emile(Henri Marchand), Louis(Raymond Cordy) får däremot fortsätta med det monotona löpande-band arbetet i finkan. Men Emile nyttjar inte bara flykten med att vara fri, nix-pix- han bygger upp en stort skivimperium som både säljer och producerar skivspelare av högsta klass (och till en stor vinst). Men i sin kapitalistiska iver verkar han byggt upp sin fabrik precis så som fängelset var uppbyggt. Alla medarbetare rör sig som robotar och löpande bandet styr allt som händer- och hamnar man efter så blir det kaos längs hela linjen. Många av delarna kring fabriken och livet där måste ju ha inspirerat Chaplin i Moderna Tider, som friskt verkar ha snott idéer härifrån.
Till slut kommer Louis ut (efter att ha tjänat ut sin tid) och hamnar på Emiles fabrik. De bondar ihop sig i livliga carpe-diem danser och frejdiga sångnummer. Men plötsligt kommer det förflutna ikapp då ett gäng brottslingar försöker utpressa Louis, så han uppfinner en maskin som kan göra skivspelare utan arbetare och ger sedan fabriken till arbetarna så de kan lata sig hela dagarna (denna utveckling (att kapitalister frivilligt kommer ge produktionmedlen till arbetarna)bedömdes så otrolig att filmen blev förbjuden i Sovjet...)
 |
| På fängelset |
 |
| I fabriken |
 |
| Nytt skifte |
À nous la liberté är tydligen en komisk klassiker, och den har några roliga idéer. Men överlag är den inte faktiskt inte rolig , och trots att den bara är 1.20 lång så känner jag sömnen krypa sig på åtskilliga gånger. Visst verkar skådespelarna ha (jätte)roligt men det smittar inte av sig på mig alls, så det blir ett grinigt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar