#172 Pépé le Moko

Pépé le Moko eller Pépé från Marseille(fast i filmen kommer han faktiskt från Paris, närmare bestämt Place Blanche), 1937. Regi av Julien Duvivier, manus av Henri La Barthe, Julien Duvivier och Jacques Constant.

Nu har jag sett tillräckligt många franska film-noirer för att börja se mönstren. Centralt har vi en machoman som alla kvinnor vill vara med och som alla män vill vara (här har vi Jean Gabin som Pépé). Själv har han en favoritdonna men hänger runt med alla möjliga tjejer i trakten, och även om han kan vara lite charmig så har han inget emot att ge damerna lite stryk då de förtjänar det, vilket porträtteras som att 'det behövs' ibland. Till och med polisen beundrar honom:

Inspecteur Slimane: Le Moko? The prince of the plunders! Fifteen convictions, 33 daylight robberies, two bank hold-ups and how about burglaries? We haven't enough fingers in this room on which to count them all! How could he not be admired?

Men här finns en liten twist, vi är i Alger, i Cashbah. Där är Pépé trygg och polisen kan inte gripa honom, men om han skulle lämna hemmaplan så vore han snart fast i finkan. Inget stort problem för Pépé som trivs som fisken i vattnet. Men plötsligt träffar han en Donna från Paris och då bubblar allt tillbaka, hans hemlängtan blir nästan outhärdlig. Och hans ordinarie kvinna blir också alltmer svartsjuk, vilket gör att hettan skruvas upp ett par varv till.

Han har ett gäng som han styr runt med, en leende mördare, en typ som håller på med en slags manick då man ska få en boll att sitta fast på en pinne, och en muskulös slagskämpe som konstant visar sig på styva linan. Gänget funkar bra, och det är ganska smart att ge sidokaraktärer olika gimmicks så man lättare kommer ihåg dom :)....

Pepe på hemmaplan (fast inte riktigt hemma, han vill ju äta baguetter i Paris)

Detta ska vara på mitt visitkort framöver!

Jag gillar färgerna!

Jag vet att man inte ska göra en feministisk analys över allt man ser, men hey - Pépé le Moko är ganska rejält misogyn. Bortsett från det (Laura Mulvey skulle inte aprova att jag bortser) så har den en ganska fin stämning i sig av saknad, hemlängtan och klaustrofobi som jag gillar. Å andra sidan är den också ganska så....kolonial i synen på urinvånarna som porträtteras som enkla, korkade och villiga att sälja sina bästa vänner för att få en fördel.

Nja, det blir en:

Bonus från The Clash med Casbah-tema: