Början på Jeux Interdit är både tidlös och sorglig. Man får följa ett ungt par och deras lilla dotter(Brigitte Fossey) som trängs med tusen andra på landsvägen bort från kriget, som 1940 befinner sig i utkanten av Paris. Vägen är överfull, människor är stressade och då familjens ganska fina bil kraschar så blir den nästan nedvält från vägen av stressade och livrädda flyktingar. Efter att pappa ger bilen en sorgsen blick så springer familjen längs vägen framåt, ganska klart på väg från något istället för till något. Den lilla flickan, Paulette, kutar efter en tappad boll och då föräldrarna springer efter så träffas de av tyskt kulspruteeld från ett flygplan. Föräldrarna och flickans hund dör ganska omedelbart. Men hon kan inte ta in det, utan strövar lite sorglöst därifrån, med hunden i famnen, bort från vägen och in mot sädesfälten.
Där stöter hon ganska snart på ett litet bondesamhälle, som tar henne under sina armar. Mest vän blir hon med familjens pojke, Michel (Georges Poujouly). Paulette är söt och vänlig och blir sakta en del av familjen. Dock kan hon inte släppa att sin döda hund ska ligga ensam och nedgrävd på någon enslig plats. För att bearbeta detta bygger barnen upp en hel djurkyrkogård vilket i sig inte är ett problem, men korsen till djurkyrkogården tar dem från gravarna på den lokala människo-kyrkogården vilket leder till konflikter i byn där familjer tror att andra familjer saboterar varandras gravplatser. Deras förbjudna lek skapar ett litet världkrig i liten skala på landsbygden...
Bondefamiljerna är ganska Åsa-Nisse aktiga i sättet de är på. Det är så tydligt att teamet bakom filmen är storstadsfolk rakt igenom. Det blir nästan ett exotiserande av de räjäla korkade bönder med en nära relation till jorden och kyrkan.
Början är verkligen jättefin, och Paulettes irrationella sätt att hantera sitt trauma på känns också trovärdigt. Dock förstår åtminstone inte jag hennes sidekick, den 11 år gamla Michel. Han verkar så himla klok och scenen efter snor han kors från kyrkan...
Jag tyckte också att Åsa-Nisse bönderna var ganska störiga och förstörde stämningen ganska mycket. Tanken är säkert att de skulle vara roliga men det här var inte rätt film att stoppa i sådan humor i.
Betyget vägde, men slutet avgjorde det, Filmfrommen levererar ett:
