#899 Personal Shopper

Personal Shopper, 2016. Regi och manus av Olivier Assayas

Maureen(Kristin Stewart) har som jobb att få en divig stjärna att se modemedveten och snygg ut på olika red-carpet events. De har ingen direkt kontakt utan stjärnan förväntar sig att garderoben ska vara full med fabulösa kläder då hon kommer tillbaka från någon av sina resor. Maureen som är en av alla dessa osynliga grovjobbare i modecirkusen har helt tappat intresset för vad hon gör och verkar hata sig själv, sin stjärna och hela situationen mer och mer för varje Guccibralla hon hämtar och lämnar. Själv väntar Maureen på att hennes bror ska höra av sig. Brodern dog för nästan 3 månader sedan och hon tycker det börjar bli dags för honom att spöka lite. Allt är inte riktigt så knäppt som det verkar, Maureen har nämligen någon slags andlig "kontaktförmåga". Men nu händer inget och hon blir mer och mer uttråkad. Plötsligt börjar någon okänd att skicka flirtiga sms och hot av olika slag hänger i luften.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Vad som inte funkar i filmen är ganska lätt att peka ut, nämligen handlingen. Det är så många trådar som inte hänger ihop, nästan som att man har tagit scener från en långsam serie och klippt ner den till spelfilmslängd. Vad som funkar är lite svårare att definiera, nämligen stämningen. Det vilar liksom en livsleda och en sökande spänning över kalaset. Stewart är ganska fantastisk i huvudrollen trots (eller tack vare) att hon bara går runt och ser trumpen ut.

Hell or high water

Hell or high water, 2016. Regi av David Mackenzie, manus av Taylor Sheridan.

Det är ganska mycket Perkele över den här filmen, det är svärande karlar som dricker och kivas. Däremot är det inte så mycket höga vatten (jag måste sluta tolka filmtitlar bokstavligt). Filmen cirklar som en hungrig gam över Texas landsbyggd. Folk lever enkelt och fattigt medan de stora bankerna har roffat åt sig allas hem, för att senare kräva statligt stöd. Nä, grabbarna Howard (Chris Pine och Ben Foster) ain't takin it. De ska ta tillbaka vad som tillhör dem för att se till att deras föräldrahem ska fortsätta finnas inom familjen och inte i en banks balansräkning. Vilket som, de börjar med att råna banker. Och eftersom att banker nuförtiden har en begränsad kontanthantering så måste man råna ganska många bankkontor för att det ska bli någon förmögenhet att tala om... Sedan går allt dåligt och slutet blir lite som High Sierra med en bror som gömmer sig i ett berg och pangar mot poliserna.

För det finns poliser, och inte vilka som helst utan Jeff Bridges (och en butter kollega)! Jeff- som säkert hette något annat i filmen- grymtar och skojar lite rasistiska skämt stup i kvarten medan han försöker reda ut vilka rånarna är. Men han menar inget illa utan är faktiskt ganska mysig och stjäl alla scener han är med i...

Cashen den tas

Den snygga brodern, som kör en lite casual look som tagit ett sminkteam en hel dag att fixa

Ibland är ett bra gevär den bästa lösningen

Politiskt budskap

Färgschemat i filmen är jordtoner så det står härliga till, och folk är lite texas-tolkat-av-en-reklambyrå genuina. Men det finns en del roliga bikaraktärer som sura servitriser eller buttra indianhövdingar. De första scenernas tafatta rånande känns också som en skön, mer verklighetsnära version av hur det kan gå till jämfört med många andra hollowoodfilmers mer perfekta rån. Filmen har blivit ganska så hyllad och recensenter verkar se den som en politiskt medveten "No country for old men". Jag vet inte jag, men denna saknar några egna vinklar eller perspektiv på rånarfilmer, och även om det finns bra saker, så blir eftersmaken något fadd.

Sammanfattningsvis så hämtade jag inte så mycket från den här, Jeff Bridges och en del roliga biroller drar upp filmen till en:

Snålt eller generöst? Hell eller high water? Vad tyckte de andra? Svaren finns på länkarna nedan:

Fiffi

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?
Jojjenito

Swiss Army Man

Swiss Army Man, 2016. Manus och regi av  Dan Kwan och Daniel Scheinert

Hank(Paul Dani) är ensam på en öde plats. Han har tappat allt hopp och precis då han ska hänga sig ser han en död kropp (Daniel Radcliffe) flyta i land. Kroppen pruttar, mycket och länge. Hank tar av sig snaran, sedan sätter sig på kroppen och kör som en Jet-ski genom vattnet på den explosivt fjärtande kroppen. Swiss army man är en film som ganska friskt blandar drömsekvenser med mer naturalistiska partier, och ganska snart växer relationen mellan Hank och liket som han kallar Manny. Efter att pratat med Manny så svarar han plötsligt men har glömt bort allt från sitt liv, så Hank tar likt en osäker tonårsguru på sig att visa Manny vad det är att vara människa. Han bygger upp små scener där han återskapar scener ur sitt liv där han nu, tillsammans med en död kropp, leker att han vågade ta för sig mer.

Hank bär runt på sin nya kompis....

Lite batteri men ingen uppkoppling

Swiss army man är riktigt skruvad och kan tolkas på flera olika sätt, men den är verkligen unik. Kul, intressant och lite förvillande...

Warcraft, Ice age och The Lobster

Warcraft, 2016, regi av Duncan Jones. "manus" av Charles Leavitt och Duncan Jones

Filmen är alltså inte baserad på World of Warcraft utan på den äldre version som jag spelade på hopkopplade datorer för en sisådär 15-20 år sedan. En lite trevlig nostalgikänslainfinner sig så då alla hus och figurer syns i stilig animation men annars finns det inte så mycket att hänga upp i fantasy-julgranen. Det finns goda och onda orcher och snälla människor men allt är ganska styltigt. Dessutom saknas vissa scener, vid ett tillfälle så ser man att två orcher skapar en komplott och i scenen efter försöker de hugga ihjäl varandra - utan förklaring. Att det inte blir totalt bottenbetyg beror mest på den lilla nostalgivärmen som kom fram ibland...

Ice Age: Collision Course, 2016, regi av Mike Thurmeier och Galen T. Chu. Manus av Michael J. Wilson,

Michael Berg och Yoni Brenner

Amen, de tidigare Ice agefilmerna har ju ändå varit lite roliga. Denna har fått svenska titeln Scratatack och den lilla ekorren är med här igen, men det var definitivt ingen skrattattack snarare en snarkattack. Gah

The Lobster, 2015 regi av Yorgos Lanthimos. Manus av Yorgos Lanthimos och Efthymis Filippou.

Ett singelläger där de som inte lyckats para ihop sig med någon på 45 dagar blir förvandlade till ett djur. David (Colin Farell) väljer en hummer då de har aristokratiskt blått blod och kan leva tills de blir 100 år. Filmen är en satir över samhällets syn på tvåsamhet som något totalt avgörande, alla måste vara ihop och poliser stoppar medborgare på gatan som går själva. 

Sällan ser man en film som har ett så tydligt tema som den driver framåt med både humor och intelligens. Visst, den är ganska galen men jag gillar verkligen allt det konstiga då det finns poänger bakom.