#231 The testament of Dr Mabuse

The Testament of Dr. Mabuse eller Das Testament des Dr. Mabuse, 1933. Regi av Fritz Lang, manus av Norbert Jacques, Fritz Lang och Thea von Harbou

The Testament of Dr. Mabuse är ju nummer två i Mabusetrilogin, där Mabuse, der spieler från 1922 är den första och den ganska aktuella Die 1000 Augen des Dr. Mabuse som handlar om övervakningssamhället är den sista(än så länge, Mabuse har ju en tendens att hämnas bortom graven - precis som Obi-Wan i Star Wars).

1933 var ju läget lite speciellt i Tyskland där en djup lågkonjunktur gjorde folk lite benägna att hitta syndabockar, och här erbjuder Lang ett bekvämt alternativ - den onde Mabuse har förstört valutan, skapat fattigdom och ökat oron. Hans hejdukar skrämmer och utpressar folk tills de bryter ihop men tar sedan inte emot pengarna - rädslan är belöning nog. Var är dock Mabuse himself undrar ni säkert!(?) Jo han sitter på mentalsjukhus där han skriver långa texter till sin psykolog som drabbas av en stentung variant av stockholmssyndrom och under hans hypnos sprider vidare hans brottsideologi - även efter mabuses död... När filmen kom förbjöds den raskt av nazister med ömma tår, vilket främst berodde på att Lang citerade flera nazistledare genom filmens olika skurkar. Så filmen fick premiär i Frankrike istället och togs emot gott av fransoserna.

Mabuses papper

Mabuse är död, men hans psykolog (till höger) verkar ha påverkats väl mycket av sin patient

Men en sådan superskurk så behöver ju filmen en Batman för att lösa upp knutarna och det har vi hä i form av Tysklands Supercop, den bastanta Lohman (Otto Wernicke). Lohman är polisen som all skurkar fruktar och som allt som oftast kan lägga ihop pusselbitarna som för honom närmare den flyktiga Mabuse, för hur griper man en skurk som redan är död?

Lohmans tidigare kollega, polismannen Hofmeisters (Karl Meixner) galenskap kan representera nazisternas inflytande på det tyska folket. Han var tidigare polisstyrkans påläggskalv och var Lohmans egna skyddsling. Hofmeister undersökte Mabuse's gäng, men smittades själv av galenskapen ju längre tid han jobbar med fallet. Slutligen upptäcker han att Mabuse står bakom all ondska och står i telefon med Lohmann för att berätta allt han vet när ljuset slocknar. Han gråter och skjuter sin pistol i mörkret innan allting blir tyst. Nästa ljud är att han sjunger "Glooooria Gloria"... Ytterligare en intelligent tysk man drivs till ett barnliknande galenskap av "nazisterna".

Estetiskt sätt så finns det några väldans snygga grejer här, vilket främst vilar på Tysk expressionism som 1933 vilande lite på sluttampen. Det är stela väggar, mörka sminkningar och en fantaskiskt fin marddrömsscen då Mabuse berättar för sin psykolog om hans planer (som är enligt storskurksmanér)

Filmen fick också en svensk remake 1992 i form av Jönssonligan och den svarta diamanten, där det är Sickan som hamnar i koma och liksom hypnotiserar sin doktor Ma Buse (Peter Haber) att utföra skurkaktigheter. 

Snygg, intensiv och intressant. Nära högstabetyg:

#30 M

M, 1931, regi av Fritz Lang, manus av Thea von Harbou och Fritz Lang.

Början är snygg, barn står runt i en cirkel och en i mitten läser en ramsa: "...och snart så tar han dig" medan hon pekar runt på de andra barnen. För precis som i Zodiac utspelar sig M i en stad som blivit besatt av en mördare. I detta fall en barnamördare.

Ole dole doff....

En hög belöning till den som fångar mannen mellan spotlighten och affishen

Tidigt ser man mördaren locka sig till ett till offer med hjälp av ballonger och godis. Han(en überfantastisk Peter Lorre) verkar ganska ung med något stressat i blicken. Samtidigt väntar en stressad mamma hemma på sin flicka som aldrig verkar komma hem. Polisen letar maniskt överallt men har få spår, till slut leder polisens ökade resurser och razzior till att även stadens brottssyndikat vill få fast honom. Brottsyndikatet anlitar de lokala tiggarna som till slut får upp ett spår, en ritar ett M på sin hand och slår sedan till mördarens rock. 

Mördaren märker så småningom sitt M

Han blir trängd och flyr

Till slut tvingas han gömma sig i ett vindsförråd, men syndikatet kommer närmare och närmare...Seriemördaren blir till slut trängd och försöker desperat förklara varför han gör som han gör.

I read and read... I did that? I don't remember a thing! But who will believe me? Who knows what it's like inside me? How it screams and cries out inside me when I have to do it! Don't want to! Must! Don't want to! Must!

 Här blir han mänsklig på en nivå som kanske inte Hannibal Lecter(När lammen tystnar) eller Mickey Knox (Natural born killers) blir och det tycker jag ger en extra kvalitet till filmen. Man får ingen sympati men man ser en riktig människa. Det här är tajt som tusan och håller hela vägen: