#283 A Generation

A Generation eller Pokolenie, 1955. Regi av Andrzej Wajda, manus av Bohdan Czeszko.

Här har vi alltså Wajdas första film, och också första delen i hans trilogi om andra världskriget från polskt perspektiv. Starten är också grymt ambitiös med ett långt "Crane-shot" över Warsawas kåkstäder till tre kompisar som leker med en kniv. Ett tyskt  tåg åker förbi och de kastar sig upp på en vagn och -nästan på skoj- hystar runt några kolbitar innan en av grabbarna blir ihjälskjuten, och plötsligt är leken inte så rolig längre. En av grabbarna, Stach (Tadeusz Lomnicki) springer hem till sim gamla farbror och bestämmer sig för att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Men Polen 1944 var inte arbetsmarknaden helt okomplicerad, och Stach hamnar på ett snickeri som gör sängar till tyskarna. Där någonstans kommer politiken ganska klumpigt fram. En jobbkompis berättar om Marx och arbetarnas rätt till sin egen produktion. Stach (och den polska filmbyrån) liksom ryser av välbehag, och han blir raskt kommunist han med. Men snart går engagemanget mer åt frihetskampen mot tyskarna som är filmens riktiga handling. Han blir rekryterad av en tjej till motståndsrörelsen, Dorota (Urszula Modrzynska) och börjar med operationer. De jobba tillsammmans men börjar också inleda en relation. Till en början är Stach hoppfull och entusiastisk men mot slutet allt mer överväldigad över motståndets pris.

För den generationen som hade oturen att vara i Polen, under denna tid var livet svårt och farligt. Många fick välja mellan att ta hand om sin familj under svåra omständigheter eller att försöka göra något åt de omständigheterna. A Generation blir ett sätt att hedra de som kämpade mot fascisterna (så kallade antifascister), vilket görs på ett fint sätt, utan att heroisera för mycket.

Motståndskämparna (Roman Polanski had en mindre roll(i mitten))

Dorota blir utfrågad av nazisterna

Politeken var däremot ganska påklistrad men det störde inte så mycket, då det mest handlade om ett par scener. Överlag var A Generation både intressant och engagerande och höll en bra teknisk kvalitet. Jag gillar't

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...

Kamp i ganska ljusa tunnlar

Japp

Man får leta förgäves efter en vändning

Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.

#285 Ashes and diamonds

Ashes and diamonds eller Popiól i diament, 1958. Regi av Andrzej Wajda, manus av Jerzy Andrzejewski och Andrzej Wajda efter boken med samma namn av Jerzy Andrzejewski

"My darling Flopsy will always be with me in my beautiful pendant. I loved her so much and shes always with me." säger en kvinna på sajten https://cremationinstitute.com/cremation-diamonds-guide/. Cremation institute erbjuder alltså tjänsten att förvandla askan från din avlidne hund, make eller vän till en konstgjord diamant för mellan 2 000-20 000 dollars. Wajdas film handlar om helt andra saker och erbjuder mer aska än diamanter men mer om det sedan.

Filmen utspelar sig precis vid andra världskrigets slut och cirkulerar kring de protyska motståndsfickorna som fortfarande kämpar för att Polen ska vara ett mer nationalistiskt, nazifierat land fyllt med lömska kapitalister. En av deras Hitmen, Maciek (Zbigniew Cybulski) börjar filmen med att skjuta fel människor under ett väg-attentat. Under en stor del av filmen så försöker han komma åt det tänkta mordoffret, kommunistpampen Sczukza(Waclaw Zastrzezynski). Men i takt med att han blir kär så börjar han ifrågasätta om han verkligen pysslar med rätt saker. Tyvärr är det dock inte så enkelt att lämna pronazistgruppen utan det är mer en permanent grej, vilket ställer till det för Maciek.

Filmen är ganska förutsägbart kritisk till protyskarna, som porträtteras ganska snyggt som gammeldagsspöken som gör allt de kan för att suga ut folket. Vad som är modigt är att Wajda också visar kommunistledare som villigt ersätter borgerliga kapitalister med Sovjetiska borgerliga kapitalister som beter sig väldigt likt sina företrädare.

Maciek skjuter (på fel personer)

Maciek raggar (framgångsrikt)

Popiól i diament är både spännande och lite drömskt depressiv. Kärleken kommer inte hålla och man kan inte ändra dåliga val man gjort. Skurkar och hjältar får roller av samhället som de sedan spelar upp... En snygg grej var en dans på slutet som ju var väldans lik andarnas cirkus i Carnival of souls som kom några år senare.

Intressant, gripande och snygg!