#183 Les dames du Bois de Boulogne

Les dames du Bois de Boulogne eller Damerna i Boulognerskogen, 1945.Regi av Robert Bresson. Manus av Robert Bresson med dialoger av Jean Cocteau, baserad på en roman av Denis Diderot.

Damerna i Boulognerskogen handlar om ett förhållande där Hélène (María Casare) känner sig oälskad efter att killen(Paul Bernard) har missat både deras årsdag och hennes födelsedag(låter som ett tecken på att allt inte är helt på topp). För att testa honom säger hon att hennes kärlek har falnat, han bara "å vad skönt så känner jag med, vi dejtar andra, hejdå!". Efter han har gått ut bryter hon ihop, men vad kan man göra, inte så mycket. Eller vänta, man kanske kan hämnas?

Samtidigt är den unga dansaren Agnes (Elina Labourdette) deppig, då hennes karriär på baletten har gått i stå och att hon nu bara dansar på sjaskiga barer och sedan hamnar i säng med högstbjudande man. Hon är trött på män och vill bara ända sitt nedbrytande leverne. Tur då att hennes mammas kompis Hélène kan hjälpa dom på fötter med en sjyst lägenhet i stan. Men Hélène är inte bara snäll (nästan inte alls snäll faktiskt) för hon försöker få ihop sitt ex med den stackars ex-prostituerade Agnes för att på så sätt sätta honom i samhällets svarta lista... Han fattar inget och blir mycket riktigt kär- och Agnes försöker stå emot...

Sisters not looking out for eachother...

Ack

Men hur länge kan man stå ut när kärleken kommer? Inte så länge! På bröllopet bjuder den lite småsinta Hélène in alla Agnes gamla torskar vilket gör att hemligheten snart är ute. Och hur går det när han får reda på hennes bakgrund? Det går ganska bra, för Agnes dömer henne själv hårdare än han. Försoning och kärlek, det är ju fint. Men också ganska långtråkigt. Tempot är lågt och stilen ganska meh. Hela hämndplotten känns också lite sökt och lite väl beroende av slumpen (som för att planen ska funka kräver att han blir superförälskad bara då han går förbi henne i Boulognerskogen). Man ser inte heller så mycket av Bressons lite långsamma stil här utan det känns väldigt löpande bandet över det hela.

#141 Les enfants du paradis

Les enfants du paradis eller The children of paradise eller Paradisets barn, 1945. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert

Att spela in film mitt under andra världskriget i ett naziockuperat Frankrike verkade bjuda på sina utmaningar, nämligen de längst ner på Maslows behovspyramid - Mat och värme. All frukt som behövdes åts upp av de hungriga statisterna innan kameran hade hunnit sättas på, så till slut fick de ingicera laxermedel i frukten för att de skulle kunna vara med i filmen. Carné berättar också att en limpa som var med i en scen hade skickligt blivit tömd på innehåll från ett litet hål på undersidan.

En annan faktor var att nazisterna ville lägga sig i inspelningsprocessen genom att tillsätta vissa statister, och ibland kunde någon olycklig i teamet bli jagad av Gestapo, I en intervju får Carné frågan vad han ångrar  och svarar då:

When we shot the carnival scene, though, something horrible happened for which I don’t think I’ll ever be able to forgive myself . . . We shot the carnival scene, and the assistant director told me there were two guys asking for one of the extras in the office. “Do they look French?” I asked. “Yes, they have Nice accents. The extra’s wife is very sick, and she wants to see her husband before she dies.” You understand, we were living in fear back then, so I asked him what they looked like. “They look French. They don’t look like Gestapo . . .” We still didn’t know then. We learned all those things a little at a time. I said, “Did they look at the list of those present?” All the extras usually sign in when they get in, so if someone gets here late or goes for a walk . . . He said no. I said, “Tell them he’s not here.” We continued to shoot, and he came back, saying, “Mr. Carné, I am sorry to insist, but the wife got hit by a tram and had both her legs cut off. She’s going to die without seeing her husband unless he’s at the hospital in one hour.” I wasn’t sure what to do. I had given them an answer, so I sent the assistant director to get the extra. They went into the office, and the assistant director came back five minutes later, exhausted. It was two Gestapo agents. I never forgave myself for that.

Man skulle ju kunna tänka sig att en film inspelad under ockupationen skulle vara lite lågbudget och tekniskt slarvig, men icke. Les enfants du paradis är storslagen med massiva scenbyggen, enorma mängder statister och storslagen musik. Och kärlek såklart, smäktande kärlek!

 Paris på 1800-talet

Känslosam mim och ett fint häng på tyget runt Arletty

Filmen, som är baserad på riktiga karaktärer, utspelar sig under 1800-talet i Paris där tre män faller för samma kvinna, Garance (Arletty). Två av de tre männen är framstående teatermän, där en av dom, mimaren Baptiste(Jean-Louis Barrault) kör klassisk fransk Commedia dell'arte-mim, vilket ju var lite festligt att se. Mimaren är dock blyg och när hans älskade vill bjuda in honom till sin säng tar han inte riktigt chansen vilket han bittert ångrar livet igenom. Den andra teatermannen är en serieraggare som limmar på allt med två ben, och bjuder in sig själv i damers sovrum titt som tätt. Den tredje är den gnidiga storskurken Lacenaire(Marcel Herrand) som alltid har en lång dolk i fickan som han är beredd att sticka i folk som sticker upp mot honom. Men hans kärleksförklaringar lämnar lite övrigt att önska:"I don't love you, but you are the only woman for whom I have no contempt"...

Kärleken och tiden slår som vågor genom filmen som tyvärr är lite för lång, nästan tre och en halv timme. Men det blir inte tråkigt, miljöerna är mustiga och bra, skådespelarna är topp, men kanske att själva berättelsen hade behövt något lite till för att hålla hela vägen. Men nu ska jag inte nit-picka detta franska epos mer, det var ju jättefint!

#136 Spellbound

Spellbound eller Trollbunden, 1945. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht och Frances Beeding.

Ah, Psykologi, Freud och minnesförluster. Dagens Hitchcock känns lite som ett South Park-avsnitt där skaparna försöker rådda ihop ett avsnitt kring något hett ämne för dagen. För när det gäller Spellbound så försöker man ge intryck att man har koll på ämnet men kunskapshålen är större än luckorna i "nya Karolinska"-finansieringen... Nog rantat, för det finns en del bra saker också, exempelvis Ingrid Bergman som den duktiga psykologen Dr. Constance Petersen. Hon är ensam kvinna i en mansdominerad miljö, och Hitchcock visar både viss insikt och sympati för hur jobbigt det kan vara att då karlarna raggar eller utestänger en under arbetstid.

Om man undrar om en kille ska kyssa eller mörda en så är det inget bra förhållande...

kortfattat handlar filmen om just Constance som med hjälp av psykoanalys försöker få klarhet i om en man(Gregory Peck) som lider av minnesförlust är mördare. Igen castar hitchcock en jättetråkig karl att spela manliga huvudrollen, Gregory peck skulle här enkelt kunna bli ersatt av ett par plankor och en peruk, för på den nivån är hans enda min han har i hela filmen. Stackars Ingrid måste ju ändå bli kär i honom men tvivlet finns därunder, har han mördat, är han snäll innerst inne?

Är du snäll, innerst inne?

Salvador Dali-drömmen

Mitt i allt finns en ganska fantastisk drömfrekvens som analyseras ett par gånger, och det är den värd. Salvador Dali byggde scenografin och trots att den innehåller en massa konstigheter (som sig bör) så är den både intelligent och snygg. Finns att se här:

Vad ska man säga, det finns en del bra här men också ett ganska tråkig mittpart... Gah, det blir en stark:

#94 I Know Where I'm Going!

I Know Where I'm Going!, 1945, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger.

Huva, efter Black Narcissus så hoppas jag se Powell och Pressburger komma tillbaka in i matchen igen. Denna gång serverar dom en romantisk saga med lite Skottland-romantik, och vem går inte igång på det?

Joan Webster (Wendy Hiller) har alltid vetat vad hon velat, hon ville ha silkesstrumpbyxor som barn, dyra restaurangbesök som ungdom sedan dess har hon alltid varit på väg- framåt mot framgång och succé. Till och med berättarrösten verkar lite betagen av hennes gå-påanda.

When Joan was only one year old, she already knew where she was going. Going right? Left? No. Straight on.

Och nu så, ska hon äntligen nå toppen med ett giftemål med en stenrik industrialist i Skottland. Oväder hindrar henne att ta sista färjan över vattnet och hon fastnar på grannön Mull natten innan deras bröllop. Undan för undan, blir hon mer och mer förtjust i ön och öborna - särskilt Torquil MacNeil, en ung sjöofficer. Han spelas med stor portion charm av Roger Livesey - till och med jag som heterosexuell gift man blir lite tagen av honom. Men hon får inte bli kär, hon har ju alltid varit på väg framåt mot rikare framtid och kan inte gå snett så nära målet.

Men livet som troféfru kanske inte blir så kul trots allt. I synnerhet då hon får träffa sin nya mans enda kompisar i närheten. Frun är stiff och mannen lite creepy, han kör med "I want to look at you" och bara stirrar på henne en stund innan han säger "you'll be fine"

Ditt framtida liv, dottern spelas av framtida popikonen Petula Clark

Ah, får inte bli kär, får inte bli kär, får inte bli kär

Nä, joan måste bara till sin svinrika nya man innan hon kärat ner sig i sin skotte, så hon mutar en pojk som ska ro över henne till hans ö, men vädret var ju dåligt och i Skotska vatten finns livsfarliga vattenvirvlar...

Här har dom på ett snyggs sätt kombinerat oroliga vatten och en fejk-virvel

Men det finns också en gammal förbannelse som måste konfronteras innan kärleken hittar hem...

Jättefin kärleksfilm! Ett extra plus i kanten för att många scener spelades in på plats, något de inte gjorde i senare verk.

#88 Ivan the Terrible - Parts I & II

Ivan the Terrible eller Ivan Groznyy-Ivan Groznyy. Skaz vtoroy: Boyarskiy zagovor, 1945, 1946, 1958, manus och regi av Sergei Eisenstein.

Två filmer men tre årtal? Mer om det senare...

På mitt jobb kan man ibland prata om att det ska vara "högt-i-tak" och med det menar man att man ska kunna slänga ut sig Idéer och perspektiv utan att det ska slå tillbaka. Taknivån under Stalintiden var dock rekordlåg, högst ett par centimeter. Även folk som verkligen försökte vara politiskt korrekta kunde bli inkallade till förhör för att aldrig komma tillbaks igen. Vissa yrken var farligare än andra - mest riskftyllt var det inom polis, press och kultur, exempelvis orkade man inte på tidningen Izvestija byta namnskylt utanför chefredaktörens rum då personen konstant bara fördes iväg och försvann för att ersättas av en glad streber som i sin tur raskt försvann...

Även för stackars Eisenstein hade läget blivit spänt och han lyckades med nöd och näppe få göra en film till, och efter att den filmen: Alexander Nevski slog an rätt toner blev Eisenstein till slut kompis med Stalin igen. Men läget var nog ändå ganska spänt, det var både försvinnanden och hårt tryck samtidigt som tyskarna började brösta upp sig mot Sovjets gräns, så han drog iväg till klipprummet och försökte få ihop något vettigt av alla filmsnuttar han spelade in i Mexico. Men han drogs raskt bort från sin korkek med en direkt order från Stalin- Gör en film om Ivan den store (I Sverige säger vi förskräckliga).

Runt 1940, då tyskarna närmade sig Moskva, var Eisenstein en av flera filmmakare som blev evakuerade till Alma Ata. Där kunde han i hyfsat lugn och med stora resurser bygga upp sitt epos, och vid premiären var läget bättre än på länge-tyskarna var i stort sätt besegrade och Stalin gillade filmen skarpt. Vad var det då Stalin fick? Jo, en supersnyggt fotat berättelse om han själv i 1500-talskläder.

Filmen utspelar sig i en turbulent tid, och i början blir den kloka Ivan vald till ledare, och han lovar att bygga upp landet. Men det finns onda Boyarer (typ rika aristokrater/antikommunister) som försöker besegra honom inifrån landet och onda armeer som försöker ta över landet utifrån...

Ivans kröning, hans kompisar ser inte roade ut (Ingen av dem är lojal, båda dör)

Ivans faster är skeptisk, hennes son borde ju bli Tsar istället

Europeiska diplomater är också skeptiska

Ivans livvakt har ögonen på alla

Det är många granskande ögon när Ivans kompis försöker ragga på hans fru...

Som sagt, filmen föll i god jord(Eisensten fick till och med Stalinpriset) så nu var det bara att köra en del 2? Sagt och gjort, Eisenstein var nu folkets filmhjälte och 1945 så gjordes även en tysk dubbning av filmen. Bara efter något år var del två klar och nu har det hänt något med Ryssland och Ivan, landet är mer splittrat och Ivan själv börjar få lite förföljesemani. Men allt börjar med hans kompis som förådit honom och joinat en Army-of-lovers video i Polen...

Allt är glassigt i Polen

Ivan börjar dessutom avrätta folk lite planlöst och när han får se de ligga utan huvuden så säger han bara "För få, för få". Hans hemliga polis har koll på potentiella dissidenter och plötsligt hittar Sovjets arme lite färgfilm som inte tyskarna behöver längre så då kör Eisenstein ett litet musikalnummer med hans mordiska hemliga polis:

Opa!

Holla!

Men nu måste han ta hand om Bojarerna till slut, och inte minst hans faster och hennes imbecile son, och sagt och gjort - genom list och en välvässad kniv så löser sig det också:

Så här ser det ut innan du blir överlistad

Hela film 2 är egentligen en mörk marddrömsvandring genom ett allt sjukare samhälle och en allt galnare regent. Och i del tre så skulle mardrömmen fortsatt, för i verkligheten så slog Ivan ihjäl sitt barnbarn i sin dotters mage(för icke sedesam klädsel) och han slog dessutom ihjäl sin son med ett spjut. Det var även politiskt en än mer turbulent tid med maktkamper, folkmord och förföljelser av dissidenter.

Den lätt naiva Eisenstein började spela in del 3 men då Stalin såg del 2 så förbjöd han visning av den och bestämde att allt foto kring del 3 som spelats in skulle brännas upp. Sagt och gjort, och Eisenstein fick aldrig chansen att göra en ny film....-Han dog fyra år senare av en hjärtattack. Del två släpptes officiellt 1958 och man har i efterhand hittat småbitar som skulle varit med i trean. 

Båda filmerna är snyggt fotade och nästan lika illamående-skapande i sin klaustrofobiska ångest (mest del 2). Betyget är snubblande nära ännu högre nivåer