#347 Claire’s Knee

Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer

Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg,  New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!

Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.

Han och Laura

Claire och hennes pojkvän

Jérôme har en male gaze

Clairs knä

Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.

#338 Equinox

Equinox, 1970. Regi av Jack Woods, Dennis Muren och Mark Thomas McGee. Manus av Jack Woods och Mark Thomas McGee.

Ungdomar hittar en magisk bok om onda andar, och sedan går allt åt helskotta. Det skulle kunna vara ganska många filmer, kanske i synnerhet Evil Dead. Equinox ger inte heller riktigt intrycket att vara något eget i sig. Visst det flörtas hejvillt med amerikanska monsterfilmer och Harryhausen stop-motion och jag får lite Troma-vibbar av det här, nästan som att man medvetet gjort saker lite dåliga för att det ska bli kultfilm av det hela... Eller kanske inte, alla var amatörer och mest drivande var en Dennis Muran som hade snickrat ihop lite monster han ville göra filmer kring. Han skulle senare bli den ansvariga för visuella effekter i de två första Star Wars-trilogierna, och vissa delar kan man se embryon av här, kanske främst Rancor som dök upp i tredje filmen har en ganska tydlig ihopsnickrad förlaga här.

Ibland kan neorealistiska regissörer få ut hur mycket som helst ur amatörskådespelare, vilket säkert beror på att man där försöker fånga och filma aktörerna i situationer och med repliker de är bekanta med. "Skådespelarna" här får säga ganska konstiga grejer här och verkar överhuvudtaget inte särskilt med på var de är, varför de är där och varför de säger det de gör. Så nej- det blir varken läskigt eller spännande för publiken. Vad det däremot blir är...småcharmigt. Det kommer monster, alla springer runt, det är lite trassligt både framför och bakom kameran och manuset har nog inte tagit mer än ett par minuter att spotta ur sig. Ljudet spelades dessutom in i efterhand och skådespelarna har inte ens klarat av att dubba sig själva vilket ju inte är så imponerande. All denna amatörism borde ju göra att irritiationen är på maxlevel, men inte, Equinox väcker lite moderskänslor hos mig. Jag vill liksom bjuda alla som är med på choklad och en kaviarmacka.

Lite charmigt men också ganska kasst. I min bok får man inte så många pluspoäng för att det var svårt med specialeffekter för i tiden, man kunde ju göra spännande filer med enkla medel. Försöker man däremot göra Transformers 2 1970 så kommer det bli lökigt värre.

#218 Le Cercle Rouge

Le Cercle Rouge, 1970. manus och regi av Jean-Pierre Melville

Criterion verkar väldigt förtjusta i franska Heist-filmer, så här har vi en till stöt som ska fixas. Det börjar med Corey (Alain Delon) som sitter i finkan. Han är butter. Men plötsligt får han ett tips av en vakt och när han blir släppt så ska han casha in. Casha in stort, för det är mängder av juveler som ska stjälas. Den detta jobb kan han inte göra själv så han måste hitta kompisar. Plötsligt dyker det upp en förrymd fånge(Gian Maria Volontè - som jag borde känt igen från ett tjogtals spaghettiwesterns) från en fångtransport som hänger med Corey. Hans nya kompis som är hårt jagad av poliserna känner en gammal, paranoid polis som kanske kan vara en del i gruppen. När de ringer honom(Yves Montand) är han dock i grym noja, insekter kravlar över honom, och sedan råttor och sedan ödlor-- ni fattar- Han är helt ur form. Men lite manlig gemenskap så är han raskt i form igen, och inte bara i form utan superskärpt - härligt.

Italiensk poster: "Hårdingen", "Italienaren" och "Proffset" (varav ingen titel utesluter att man också är de andra...)

Inga spexare

Så är det, alla är hårda män som lever enligt olika hederskodexar. De är kaxiga och mordiska, men också helt omöjliga att relatera till. Alain Delon visar inte någon känsla eller uttryck under hela filmen vilket är lite av ett rekord. Till och med roboten i "Metropolis" har större spektrum kring skådespeleriet... Så Nja, svårt detta. Det var ändå lite kul och spännande men samtidigt inte så kul och inte så jättespännande, det blir ett dumsnålt:

#200 The honeymoon killers

The Honeymoon Killers, 1970. Regi av Leonard Kastle, Donald Volkman, manus av Leonard Kastle.

Oh, idag har vi Francois Truffauts favorit-amerikanska film. Men det är ju bekant att den gode Francois hade "Lost it" runt 70-talet vilket inte bara resulterade i urvattnade Antoine Doinel-filmer men också uppenbarligen bristande cineastiskt omdöme- How the mighty have fallen ...

Martha(Shirley Stoler) är en sur och bitter Nurse Ratched som lever ett surt och kärlekslöst liv med sin sura mamma och sin gladkorkade syster. När hennes syster anmäler henne till en dejtingsajt  kontaktannons så ändras allt. Hon hookar raskt upp med en charmig spanjor, Ray(Tony Lo Bianco). Ray är precis som man tänker sig att strandraggar-spanjor ska vara, är söt, strandraggarcharmig och Martha blir tagen. Det visar sig dock att Ray är en proffesionell sol-och-vårare som hittar tjejer, gifter sig och drar med deras cash. Martha fattar grejen och Ray blir en slags kombination av skrämd och kär av den bossiga Martha. Vips så blir hon hans partner-in-crime som hans "syster". Men medans han raggar runt blir hon mer och  mer svartsjuk, trots att han lurar sina offer- och bara gillar henne (säger han) - det blir inte lätt för någon egentligen. Till slut så blir allt mordiskt helt enkelt- därav titeln.

Filmen är baserad på en sann historia som slutade med elektriska stolen på Sing-Sing, men verklighetskänslan infinner sig inte. Fotot är lite cinema variete-realistiskt men skådespeleriet är direkt kasst- många spelar över och försöker få en komedistämning där händelserna inte är så roliga. De enda tillfällensa som funkar är då man får följa de lurade damerna, och deras sociala tryck att gifta sig som leder dom in i armarna på den slemme Ray. Det finns någonstans här en diskussion om ett samhälle där tvåsamheten är lika påtaglig som i The Lobster vilket ju egentligen är ganska så sjukt.

Martha i baksättet

Pressbild som spelar in i narrativet kring att hon var överviktigt(utan att skämmas)- ett tema som var lite ofräscht

Riktiga Martha och Ray

Riktiga Martha och Ray med en polis. I filmen har han på sig en Toupe men har riktigt hår vilket var konstigt. Den riktiga Ray känns mer trovärdig som en toupeinnehavare...

Ja, det finns en hel del icke-utnyttjad potential här- för story i sig är ju bra och ser man på bilderna på riktiga Martha och Ray så känns de klart mer flerdimensionella än strandraggaren och arga Ratched i The honeymoon killers.

#187 Bed and Board

Bed and Board eller Domicile conjugal eller Älskar, Älskar inte, 1970. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Ännu mer Antoine Doinel! Han växer och blir äldre precis som du och jag! Nu är Antoine(Jean-Pierre Léaud) gift med en gammal flamma(Claude Jade) och hankar sig fram med ett jobb som blomfärgare. Han både bor och jobbar i en innegård då han stöter på en massa lokala karaktärer som är knäppa och livsglada, bland annat den flirtiga grannfrun, mannen som inte vill gå utomhus innan första världskrighjälten Petain blivit begravd i Verdun (för närvarande är han begravd på en ö utanför Nantes), den skumma mördartypen med mera. Hans kära fru lär barn att spela violin och när paret själva börjar tänka på barn så måste han ju skaffa ett bättre jobb.

Nu börjar en del knasiga scener med lätt Tati-vibbar, folk går lite in i varandra och lite snubbel. Efter en stund dyker till och med en Tati-lookalike upp och spexar lite. Jahapp. Antoine blir kär i en japansk tjej som han inleder en affär med, men förhållandet känns lite Seinfeld-aktigt i det att han stör sig på henne ganska omedelbart. Tyvärr så märker hans kära fru att han har affären, och det leder till ett uppbrott. Tillbaka med japanskan så känns allt bara tristare och tristare. Han måste sitta på golvet och äta och hon är bara artig och inte så rolig. Själv är han rolig (tycker han) och charmig (jora) så efter en stund så längtar han tillbaka.

Antoine är lite bored av blomfärgningen

Källkritik Antoine!

Splittad och lite halvtrist, jag tror att grejen med Truffaut att han hade en personlig stil som stack ut jämfört med alla stora samtida produktioner som spelades på franska biografer. För en nutida tittare så blir det inte alls lika speciellt, nu finns det bloggar, youtubers, personliga tv-program med mera, så bara att något är lite quirky och personligt är liksom inte "all that" längre. Nah, lite charmigt men ändå en klar:

#99 Gimme Shelter

Gimme Shelter, 1970, directed by David Maysles, Albert Maysles, and Charlotte Zwerin.

Gimme Shelter är precis som ett kinderägg, man får både konsertfilm med Rolling Stones i toppform, man får backstageskvaller och man får en av världens sämsta arrangerade spelning som till slut blev en symbol för slutet av 60-talets kärleksfest.

Men först får man följa Rolling Stones under sin turne 1969, bandet är i högform, gunget är episkt och Mick Jagger kråmar sig och hoppar runt scenen. Bandet skulle snart spela in "Sticky fingers" och något år senare skulle mästerverket "Exile on main street" jammas fram, så bandet är på väg upp (från en hög nivå) och deras inspiration och tunggung sprudlar från scenen.

Wooo-hoooo!

Jag föddes 1976 och under hela mitt liv har Stones varit åldrade rockmän som spelar Boogie Woogie så därför är det ju rätt så skönt att se dom när de verkligen var relevanta. 

Rolling Stones turnerar runt och spelar inför fullsatta arenor och bestämmer sig för att ge en gratiskonsert i närheten av San Fransisco. Platser bokas om ett par gånger och planeringen verkar lite ansträngd, vilket får konsekvenser då 100.000-tals stenade besökare börjar invadera området. Säkerheten tas hand om av Hells Angels. Alltså säkerheten tas hand om av Hells Angels. Den ansvariga för det beslutet verkar vara hyfsat dåligt insatt i huruvida motorcykelgänget är bättre på att avsluta bråk än att starta bråk. 

Hells angels gör sin grej

Snart åker du på spö!

Hells angels föraktar hippies och egentligen alla som är nära deras hojar som de parkerat framför scenen. Området har ett läkartält som får fullt upp med att ta hand om alla sönderslagna besökare (4 av besökarna avled), dessutom skedde 4 förlossningar under spelningen. 

Mick Jagger försöker få ner den aggressiva stämningen men åker själv snart på en smäll i trynet. Han försöker dock igen med ett lite desperat "If we are all one, let's show we're all one." - den lugnande effekten uteblir dock helt och hållet. Ingen verkade riktigt ha kraften att avbryta eländet och inte helt oförutsägbart eskalerar konflikten tills en svart man med pistol blir ihjälhuggen av en knivbeväpnad HA-kille. 

I den utormordentliga podcasten "you must remember this" Så gör Karina Longworth en odysse kring den här tiden med utgångspunkt kring Charles Manson-morden (som skulle nå sin kulmen strax innan denna konsert) Och den här filmen blev en ganska intressant kompanjon till hennes berättelser om en "summer of love" som i sin tur ersattes av eskalerande hat, rasism och frustration. 

Gripande och intressant film!