#187 Bed and Board

Bed and Board eller Domicile conjugal eller Älskar, Älskar inte, 1970. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Ännu mer Antoine Doinel! Han växer och blir äldre precis som du och jag! Nu är Antoine(Jean-Pierre Léaud) gift med en gammal flamma(Claude Jade) och hankar sig fram med ett jobb som blomfärgare. Han både bor och jobbar i en innegård då han stöter på en massa lokala karaktärer som är knäppa och livsglada, bland annat den flirtiga grannfrun, mannen som inte vill gå utomhus innan första världskrighjälten Petain blivit begravd i Verdun (för närvarande är han begravd på en ö utanför Nantes), den skumma mördartypen med mera. Hans kära fru lär barn att spela violin och när paret själva börjar tänka på barn så måste han ju skaffa ett bättre jobb.

Nu börjar en del knasiga scener med lätt Tati-vibbar, folk går lite in i varandra och lite snubbel. Efter en stund dyker till och med en Tati-lookalike upp och spexar lite. Jahapp. Antoine blir kär i en japansk tjej som han inleder en affär med, men förhållandet känns lite Seinfeld-aktigt i det att han stör sig på henne ganska omedelbart. Tyvärr så märker hans kära fru att han har affären, och det leder till ett uppbrott. Tillbaka med japanskan så känns allt bara tristare och tristare. Han måste sitta på golvet och äta och hon är bara artig och inte så rolig. Själv är han rolig (tycker han) och charmig (jora) så efter en stund så längtar han tillbaka.

Antoine är lite bored av blomfärgningen

Källkritik Antoine!

Splittad och lite halvtrist, jag tror att grejen med Truffaut att han hade en personlig stil som stack ut jämfört med alla stora samtida produktioner som spelades på franska biografer. För en nutida tittare så blir det inte alls lika speciellt, nu finns det bloggar, youtubers, personliga tv-program med mera, så bara att något är lite quirky och personligt är liksom inte "all that" längre. Nah, lite charmigt men ändå en klar: