#189 The White Sheik

The White Sheik eller Lo sceicco bianco, 1952. Regi av Federico Fellini, manus av Michelangelo Antonioni, Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Efter andra världskriget så behövde de italienska hemmafruarna inte så mycket socialrealism utan en av de mest heta grejerna var serietidningar. Supereskapistiska serier där rutorna var fotade med skådespelare som räddade vackra möer och hade dödsföraktade fighter mot onda beduiner. Wanda (Brunella Bovo) är i hemlighet ett superfan av Den vite sheiken som en av serierna heter. Och nu när hon ska på bröllopsresa till Rom, där serien görs, så bara måste hon träffa den förföriska Sheiken (Alberto Sordi). Hon tar sig till "foto-shooten" och lyckas på stört få en liten roll som exotisk kvinna i nöd. Hennes man är dock inte amused, alls- för hon sa att hon bara skulle ta ett bad, och nu är hon puts väck-borta. Så han letar efter henne samtidigt som han håller upp skenet för sin romerska släkt, som verkar väldans traditionell, och att hålla skenet uppe för släkten verkar var en fråga på liv och död. Maken (Leopoldo Trieste) är redan från start väldigt neurotisk och planerande, han har dessutom planerat bröllopsresan på minutbasis så man förstår att Wanda som har ett starkt, drömmande inre liv tar sig iväg till något annat- mer spännande- och vad kan vara mer spännande än en dejt med den magiska sheiken?

Ta nu ett bad i 24 minuter!

Sheiken gungar i en fantastisk hög gunga

Mannen blir tröstad av Cabiria

När maken efter en middag där Wanda inte är med "eh, hon har typ huvudvärk!" dumpat släkten så springer han desperat runt på roms gator och letar, och där stöter han på den prostituerade Cabiria(Giulietta Masina), som fem år senare fick sin egna film (Cabirias nätter). Hon börjar med ett "Tjena, ska du ta livet av dig?", och sedan frågar hon ut honom för att delvis visa sympati och delvis liksom fascinerat höra på något lite spektakulärt. Efter att ha snick-snackat en stund så drar hon iväg med en eldblåsare(heter det så?) och han sitter ensam och melankolisk kvar vid sin fontän. Men deppigheten har ett slut för Wandas fantasivärld spricker ganska snabbt då Sheiken var en trevligare typ i teorin än i praktiken (who would have known?)

Regin är livlig och fin, och skådespelarna gör det de ska. Den är lite bagatellartad men trevlig och mysig. Jag gillar't!