Visar inlägg med etikett 1980. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1980. Visa alla inlägg

torsdag 30 september 2021

#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...



Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället. 




torsdag 14 februari 2019

#267 Kagemusha

Kagemusha eller Spökgeneralen, 1980. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Masato Ide och Akira Kurosawa.

Spökgeneral låter ju som något maffigt eller hur! Så vad har vi? - Vi har en saga om en person som räddas från att korsfästas(!) för att han är sååå lik Shogun(typ kung) Takeda (Tatsuya Nakadai). Efter en inskolning så blir han följaktligen en slags stand in för shogun i lägen då han inte kan/vill/orkar delta-främst i krigssituationer. Men ganska snabbt efter att han får jobbet så dör den ordinarie kungen och han tvingas då leka härskare längre än någon tänkt - för döden måste hemlighållas. Det borde ju såklart vara en toppenjobb, men han mår inte helt bra över att inte få vara sig själv. Han är ju van vid att vara en fattig tjuv men nu är livvakter redo att dö för honom, konkubiner flörtar och han bygger dessutom upp en fin relation med kungens barnbarn. Men till slut så blir det svårare och svårare att stå emot situationer där han kan avslöjas. För bakom charaderna så går det inte att komma ifrån ensamheten att spela något du inte är...

Tatsuya Nakadai in Kagemusha (1980)
Kopian och originalet träffas i drömmarna 

Kagemusha (1980)
Vad gör jag här egentligen

Maffiga krigsscener
Läget i Japan är spänt som tusan, det verkar finnas en massa krigsherrar som liksom försöker hitta olika sätt att besegra varandra på och samtidigt som dubbelgångaren spelar sitt spel så försöker de andra lista ut vad som hänt, är shogunen egentligen död? Även den riktige shogunens son är dessutom rosenrasande över att han inte bara kan ta över, men alla rådgivare lyckas hålla honom i schack, en stund, genom att peka på att hans pappa inte ville att sonen skulle ta över alls, spoiler-han blir inte lugn så länge.

Kagemusha  är en färgrik och episk saga. Statisterna är nästan på sagan om ringen nivå gällande engagemang och kostym, och Tatsuya Nakadai ör fantastisk som Kagemusha och den döde Shogunen. 


onsdag 4 januari 2017

Nittonhundraattio

Bildresultat för 1980


1980, en filmstjärna blir president i USA och Vigdís Finnbogadóttir blir Islands, och därmed världens, första demokratiskt valda kvinnliga president.

Inte illa, n'est-ce pas? Så här går vi!

10 Grown Ups (Mike Leigh)
En fin komedipärla om kaos i radhuslivet
Bildresultat för mike leigh grown-ups vhs

9 Airplane! ( Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker)
En av filmhistoriens högsta andel skämt-per-minut. Allt funkar inte men mängden gör att man till slut inte kan göra annat än att glädjas


8 Shogun Assassin (Robert Houston, Kenji Misumi)
Okej, själva scenerna släpptes tidigare men här var den ihopklippt med ett delvis nytt ljudspår (och IMDB säger 1980)- Riktigt mastig Samurajaction!


7 Friday the 13th (Sean S. Cunningham)
En viktig film om konsekvenser av icke-uppmärksamma lägerledare

6 Raging Bull (Martin Scorsese)
Boxningsepos med fin-fint foto




5 The Elephant man (David Lynch)


4 The Long Good Friday (John Mackenzie)
Cockneygangsters och Helen Mirren, a match made in heaven!



3 Spetters (Paul Verhoeven)
Fantastiskt drama om ett stödigt motorcykelgäng och en desperat golddigger
Bildresultat för Spetters vhs

2 The Shining (Stanley Kubrick)
Yxor, is och rysliga hotell,


1 Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (Irvin Kershner)
Åh, rymdsagans mörka mittdel är också den bästa!


Bubblare:
Sällskapsresan, Stardust memories, 'Breaker' Morant, Ur marionetternas liv

Å, det är ju en del jag inte sett eller inte kommer ihåg, men därför är det ju bra med filmspanarnas samlade input- Läs och njut

Jojjenito
Movies Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripp21
Fiffis filmtajm
Filmitch
flmr

måndag 2 januari 2017

#773 'Breaker' Morant




'Breaker' Morant, 1980. Regi av Bruce Beresford, manus Jonathan Hardy, David Stevens och Bruce Beresfordav, baserad på en pjäs av Kenneth G. Ross - som i sin tur är baserad på en riktig händelse.

Det pågår tydligen en kampanj för att få Breaker Morant benådad efter hans dödsdom 1902, och det finns en kampanjsida där man kan engagera sig och följa nyheter kring hans postuma öde... Kan Turing bli frikänd efter sin död borde väl Morant också få bli det? Turing dömdes dock för homosexualitet och Morant blev dömd(och erkände) dödande av krigsfångar. Här har vi filmen om hans gärningar och rättegången mot honom (och två medbrottslingar).

Händelserna utspelar sig kring Boerkriget i Sydafrika runt 1901. Efter att Boerarmen blivit överkörd av brittiska styrkor så kriget övergått till Gerilla-taktiker och snabbt blir metoderna på båda sidor allt mer smutsiga. 'Breaker' Harry Morant är en Australisk officer i brittiska armén som är stationerad mitt i fiendeland och hamnar därför ofta i kniviga lägen. Hans överordnade har sagt att krigsfångar ska skjutas och Harry lyder order. Men vid slutet av kriget vill engelska befälhavaren Kitchener skicka ut en fredsinvit till boerna och en av åtgärderna som görs då är att fängsla krigsförbrytare i egna leden. Allra bäst om man tar några australier, de är det ju ingen som saknar ändå, typ. Så sätts det raskt upp en skenrättegång där männen tillsammans med sin advokat gör allt för att försvara sig, trots svårigheter som att alla försvarsvittnen skickats till Indien på uppdrag...

En del av poängerna är lite uttjatade, såsom att rättvisa i krig inte slår jämt eller att politik ibland har övertrumfat rättvisa. Men det är också en del intressanta frågeställningar där jag känner att jag inte riktigt håller med filmskaparna. För man kan se hela filmen som ett försvar för den gamla doktrinen "Jag lydde bara order" som allt från komminister och nazister har använt sig av för att motivera gamla ildåd. Jag förstår att det är svårt med regler i krig, krigs huvudsyssla är ju faktiskt att döda dom "andra". Men jag tycker inte att en person i krig ska gå fri från ansvar, bara för att en konflikt har blivit extra bitter.
Försvarsadvokaten drar upp förutsättningarna
Dödens grupp...

"This is what empire building looks like!"
Filmen är väldigt klar över vilken sida man ska stå på, och även om jag är ganska ambivalent kring det så har det ändå varit en film som perkulerat i tanken sista dagarna. Och även om betyget är på den svagare delen så blir det en:

#163 Hopscotch

Hopscotch, 1980. Regi av Ronald Neame, manus av Brian Garfield och Bryan Forbes, baserad på Brian Garfields bok med samma namn.

Hopscotch blir "hoppa hage" på svenska och här har vi en slags lekfull spionkomedi.

CIA-agenten Miles Kendig (Walther Matthau) sitter plötsligt fast i ett tråkigt kontorsjobb då hans inkompetenta chef straffar honom för en insats i fältet. Men Kendig är tjurig och lurig och vägrar acceptera vad han tycker är en degradering. Såååååå han smiter helt enkelt från jobbet en solig dag och går rogue. Han börjar skriva en bok med allt spektakulärt han vet för att hämnas, men det faller inte i god jord hos chefen som är ute efter hans skalp. Större delen av tiden är en slags katt-och råttalek mellan Kendig och hans alltmer hysteriska chef.

Matthau är ganska charmig och stämningen är lite småtrevlig, om än lite gammeldags för sin tid. Däremot är inte filmen så smart som den vill vara, utan allt är väldigt tryggt och småputtrigt, tydligen hade boken som filmen är baserad på ett lite mörkare stråk som saknas här...

"Snälla....Rara...hjälp mig"

Matthau ska vara en topp-CIA-man, men kan inte hålla en pistol på hyfsat sätt
Det är ofta lite klurigt med lättsamma spänningsfilmer, och i vissa fall kan det bli så illa så att man inte riktigt tror eller engagerar sig i vad som händer och det blir tyvärr lite så här, så trots en del charm blir det en: 

fredag 30 december 2016

#770 Dressed to kill

Dressed to kill eller I nattens mörker, 1980. Manus och regi av Brian De Palma.

Dåså, en riktig slasherfilm! Men den börjar väldigt stiligt med en kvinna (Angie Dickinson) på museum. Hon ser lite ut som Tammy Wynette när hon i eleganta kläder tittar på konst, och på män. En man väcker hennes intresse (lusta) och hon följer honom genom korridorerna. Och i de mästerliga scenerna är det Vertigonivå på stämningen och fotot och musiken och klippningen, för De Palma är extremt inspirerad av den korpulente mästerregisören. Dickinson, som var ganska känd, blir sedan (som Janet Leigh i Psycho) utsatt för ett brutalt mord - som bara blir bevittnat av en prostituerad, Liz (Nancy Allen).

Samtidigt märker den mördade kvinnas psykolog att hans rakkniv saknas och en av hans patienter har ringt in på telefonsvararen och sagt att han gjort något hemskt...

Polisen som spelas av den konstant överspelande Dennis Franz verkar tycka att det är Liz jobb att lösa fallet... Så sen har vi:

  • Ganska lökigt överspel från flera håll
  • En handling som inte känns trovärdig
  • En unken syn kring transexuella (som farliga psykfall)
  • Nakna kvinnokroppar som panoreras över 
  • En glad prostituerad med ett hjärta av guld
  • Egentligen nästan hela handlingen i Psycho
När filmen släpptes så iscensattes en aktion mot den, genom att aktivister gick in i biografer och sprayade filmduken med röd färg. Dessa aktioner började i USA av grupper som Women Against Violence Against Women och Women Against Pornography, som genomförde insatser i Boston, New York, Los Angeles och San Francisco. För filmen var kontroversiell, det var våld och exponering av kroppar... -Och visst, det är rejält med "Male Gaze" här.

Halvbra proteshand...

Åh, nej. Ond transvestit bakom dig 
Michael Caine verkar ju trevlig?
Nja, det är ju mycket som är lite lökigt med "Dressed to kill" men ett fint foto och en mästerlig start drar upp betyget till ett;



måndag 26 december 2016

#303 Bad Timing

Bad Timing, 1980. Regi av Nicolas Roeg. Manus av Yale Udoff

Asså det här med att hoppa runt i tiden - med en scen här som utspelar sig slutet av en relation och en scen där som är innan de träffas, grejen är ganska jobbig. Man måste sitta och tänka och klura som om man har något matteproblem, och här är tidshoppen episkt kluriga. Själva filmen i sig hade inget egentligt tema kring tid så jag förstår inte riktigt varför, jag antar att jag borde se om den nu men det har jag drittlite lust till.

Men men, grunden är en kärlekshistoria. En kvinna(Theresa Russell) håller på att dö i ett självmord(sförsök), och hennes relation med Alex(Art Garfunkel) återberättas. Ibland kommer polisen Netusil (Harvey Keitel) för att ställa frågor kring vad det är som hänt och hoppet ökar kring att filmen ska ta något nytt spår (den tar inga oväntade spår). I börjar blir de som besatta av varandra, hon är charmig och han är riktigt tråkig, men de slår gnistor ändå. Han vill äga henne men hon vill vara fri som en lärka i skogen, "varför gifta oss, vi triffs ju bra nu"? Efter ett passionerat förhållande så slutar de träffas, men hon kan (av en helt outgrundlig anledning) inte släppa honom...

Men som sagt, allt utspelar sig i en massa kluriga tidsperspektiv och ett skäl kan ha varit att detta hade blivit för tunt att bara visa upp såsom det är...?

Från Ebert:
His favorite editing device is to flashback repeatedly to a tracheotomy that Russell undergoes after nearly killing herself with an overdose. The doctors cut open her throat and pound on her chest and she screams and bleeds, and this makes great footage for Roeg to cut to whenever his film requires an emotional jolt and he can't supply one.
Lite flirting på fest

Till, vill du att jag ska dö-make-up

Allvarliga män diskuterar

För komplicerad och ganska tunn rent tematiskt. Theresa Russel var dock kanonduktig och det fanns ett fåtal bra grejer som räddar upp filmen till en:

måndag 30 maj 2016

#26 The Long good friday

The Long good friday, 1980. Regi av John Mackenzie. Manus av Barrie Keeffe.

Äntligen en film som inte är baserad på en bok! Här snackar vi hårdkokta cockneygangsters och Helen Mirren, vad kan gå fel? Inget uppenbarligen för detta är en fan-tas-tisk gangsterfilm. Harold(Bob Hoskins) bjuder till fest, han ska nämligen bygga flertal bostäder runt i London och han har bjudit in investerare från när och fjärran för att samla in de pengarna som behövs. Samtidigt börjar hans fotfolk att mördas och hans restaurang sprängs i småbitar. Han måste snabbt reda ut vilka som är ute efter honom samtidigt som han måste hålla god min mot sina investerare. Det blir en hektiskt långfredag fylld med ond bråd död, påhopp på amerikaner, påhopp på irländare och missriktade vredesutbrott. Harold har många dåliga sidor men man tycker ändå synd om honom när hans värld sakta men säkert går i bitar. Helen Mirren är dessutom fantastisk som den smarta analytiska motpolen till Harolds känslomänniska.

Vet du något?

Pierce Brosnan charmar och mördar i ett badhus

Helen Mirren är fantastastisk! Men inget lyckat bechdeltest i denna filme heller... 
Så ta chansen och se denna tunga föregångare till Lock, stock and two smoking barrels.