Asså det här med att hoppa runt i tiden - med en scen här som utspelar sig slutet av en relation och en scen där som är innan de träffas, grejen är ganska jobbig. Man måste sitta och tänka och klura som om man har något matteproblem, och här är tidshoppen episkt kluriga. Själva filmen i sig hade inget egentligt tema kring tid så jag förstår inte riktigt varför, jag antar att jag borde se om den nu men det har jag drittlite lust till.
Men men, grunden är en kärlekshistoria. En kvinna(Theresa Russell) håller på att dö i ett självmord(sförsök), och hennes relation med Alex(Art Garfunkel) återberättas. Ibland kommer polisen Netusil (Harvey Keitel) för att ställa frågor kring vad det är som hänt och hoppet ökar kring att filmen ska ta något nytt spår (den tar inga oväntade spår). I börjar blir de som besatta av varandra, hon är charmig och han är riktigt tråkig, men de slår gnistor ändå. Han vill äga henne men hon vill vara fri som en lärka i skogen, "varför gifta oss, vi triffs ju bra nu"? Efter ett passionerat förhållande så slutar de träffas, men hon kan (av en helt outgrundlig anledning) inte släppa honom...
Men som sagt, allt utspelar sig i en massa kluriga tidsperspektiv och ett skäl kan ha varit att detta hade blivit för tunt att bara visa upp såsom det är...?
Från Ebert:
His favorite editing device is to flashback repeatedly to a tracheotomy that Russell undergoes after nearly killing herself with an overdose. The doctors cut open her throat and pound on her chest and she screams and bleeds, and this makes great footage for Roeg to cut to whenever his film requires an emotional jolt and he can't supply one.
 |
| Lite flirting på fest |
 |
| Till, vill du att jag ska dö-make-up |
 |
| Allvarliga män diskuterar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar