#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att experimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?

Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:

“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”

Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

#223 Maîtresse

Maîtresse, 1976. Regi av Barbet Shroeder, manus av Barbet Schroeder och Paul Voujargol.

Efter att ha dissat två klassiker på raken så har vi, tryggt nog, en film som inte är så poppis. I en av huvudrollerna så har vi den idag sjukt vinpimplande Gerard Depardieu, som enligt egen utsago dricker upp till 14 flaskor om dagen, pas mal! Här är han dock lite mer nykter(eller åtminstone hans karaktär Olivier) så han går omkring stan med sin slemme kompis Mario (André Rouyer). De försöker hustla lite pengar genom att sälja konstböcker som kompisen har lurat till sig. Hos en de knackar på hos gör de senare ett inbrottsförsök och upptäcker då en hel våning full av BDSMgrejer och personer av alla de slag. Olivier hamnar raskt i en affär med kvinnan in charge, the maitresse (eller dominatrix som de ju också kallas för). Hon glider omkring med sina kunder och piskar och torterar dom på löpande band. Efter en stund får hennes nya boyfriend vara med på äventyren. Men en komplikation är att han verkligen är en ganska vanlig snubbe, som egentligen tycker att allt de håller på med är ganska galet. Dessutom så blir han ju svartsjuk då hon klär sig i latex från topp till tå och går in till olika plågade män.

Filmen är väldigt... grafisk, man får se ganska långa pass av hennes dominansövningar framför (frivilligt) plågade män. Hon piskar hårt och i en scen liksom spikar hon en killes snopp fast på en bräda - så nej, inte den perfekta familjefilmen. Ändå tycker jag den delen är intressant, och det hade varit kul att få förstå mer kring vad som driver folk att vilja betala för att vara med på sådana övningar, men det fick man inte någon större förståelse för i Maîtresse. Dominanser och spelet kring det växlar mellan henne och hennes kunder och i andra hand hennes kärleksrelation. För i kärleksförhållandet så har hon pengar och en lyxig livsstil, men för att balansera detta så har de andra typer av maktspel i sin vardag, där han låtsasvåldtar henne i olika situationer- så nej, inte den perfekta familjefilmen.  För att göra filmen så hade de en riktig Dominatrix som visade lite olika tips och alla klienter (inklusive han som fick sin snopp spikad) "spelas" av hennes riktiga kunder.

Den är till viss del intressant, men jag kände inte riktigt att jag kom in karaktärerna på livet särskilt mycket. Ibland kändes det nästan som att Barbet Shröder inte riktigt hade en plan för hur han skulle få ihop allt, för vissa scener (när man får se slaktandet av en häst), kändes lite out of Place. Intressant inblick men ingen toppfilm...

#153 General Idi Amin Dada: A Self-Portrait

General Idi Amin Dada: A Self-Portrait eller Général Idi Amin Dada: Autoportrait, 1974. Regi och "manus" Barbet Schroeder.

Ja, filmen säger sig vara ett självporträtt av den jovialiske massmördaren, men det är lite mer komplicerat än så. För visst så försöker inte regissören visa så mycket av samhället utanför utan fokuserar på ett antal intervjuer och scener som Idi Amin vill visa upp, men en voice-over påminner ibland tittarna om diktatorns "resumé". När jag såg att filmen skulle återutges med nytt extramaterial så undrade jag varför, dokumentären är ju inte känd som ett mästerverk. Men svaret kom ganska snart, redan efter en kvarts av Amins lögner, storslagenhet, överdrivna självförtroende, sätt att prata på och låga kunskap så är han nästan kusligt likt Trump.

Ett av mina favoritpartier var när Amin är på en båt och skryter över att han kan få krokodiler att flytta på sig med en jätte-handklappning, och han samlar folk för en demonstration, men när han klappar verkar krokodilen inte reagera, "Ah, he is sleeping". Sedan har vi ju också en skön simtävling som han vinner, men det är ganska uppenbart att de andra tävlande inte riktigt ger järnet. Sedan träffar han militärer och doktorer och kommer med svamliga föreläsningar i områden han inte har någon koll över, vilket ju bara blir pinsamt, men ingen låtsas om det.

The biggest!

Svårt bandnamn att överträffa

Sedan skryter han om att Uganda har världens största elefanter, och han hört talas om att Storbritannien har en lågkonjunktur och startar snabbt en insamling för att hjälpa fattiga britter (enbart för att trolla...).

Så det finns några roliga delar och visst är det intressant men samtidigt ganska enformigt... Svårt detta men jag snålar fram ett: