#368 Corridors of Blood

Corridors of Blood, 1958. Regi av Robert Day, manus av Jean Scott Rogers 

Här har vi en titel som känns ruggigt passande för Halloween. I realiteten var dock filmen inte alls särskilt halloweenig då den varken har några större mängder korridorer och ännu mindre blod. Så kan de gå när producenterna får sätta filmtitlarna... Filmen handlar om en samvetsgrann doktor(Boris Karloff) som i början av 1800-talet försöker hitta sätt att operera sina patienter utan att de ska skrika av smärta. Men kollegorna är skeptiska, och ser det som omöjligt att smärtlindra. Eller som en Dr Mount säger: 

alas, inevitably you can't have operations without screams. Pain and the knife, they're inseparable!

Men vår hjälte ger inte upp, och försöker demonstrera en blandning som går uselt då den ska demonstreras framför alla potentater, patienter får nämligen spel och slår ner en massa människor. Nu blir vår goda doktor plötsligt en driftkucku för hela läkarkåren. Precis som i "The haunted strangler" så blir han obsessed, han ska lyckas ta fram en metod som lyckas. Då får han en idé, opium. I verkligheten så bedövade man folk med både eter och opium vid denna tid, men i vår alternativa tidslinje så gör de inte det, men har ändå en massa opium i sjukhuslaboratoriet (oklart till vad). Nu börjar då alltså experimenterandet med opium. Då ingen patient finns tillgänglig så experimenterar han på sig själv, och verkar trivas ganska bra i opiumdiset. Tyvärr så liksom får han hallucinationer och minnesförluster då han är hög(eller låg?), vilket ett gäng skurkar utnyttjar då de får honom att skriva på dödscertifikat att de döda de visade upp hade dött en naturlig död så de kunde säljas till obduktionsläkarna.-I verkligheten hade de inte dött naturligt utan fått ordentligt med hjälp på traven. Här har vi en ung Christoffer Lee som kuddmördare vilket görs fin fint. Men i övrigt bjuder inte blodkorridoren på så mycket skoj. Det är missbrukssproblem helt enkelt. Tyvärr blir det inte särskilt engagerande då tempot är lågt och manuset ganska så slarvigt. 

Det här var faktiskt ganska så trist. Jag ville se mer blodskorridorer och mindre dåligt researchade plottar. The Knick utspelar sig i samma tid med samma tematik, se den istället!

#367 The haunted strangler

The haunted strangler eller Grip of the Strangler, 1958. Regi av Robert Day, manus av John Croydon och Jan Read

I huvudrollen har vi en SJW, James Rankin(Boris Karloff) som är en slags jurist som kämpar för svaga utsatta människor. Nästa case handlar om att rentvå en misstänkt mördare som hängdes för 20 år sedan. Objektivt sätt finns det säkert viktigare saker att fundera på men just detta case verkar fascinera vår protagonist oproportionerligt mycket. Han letar ledtrådar och kollar in platser där morden ägde rum, och fortfarande befinner sig filmen i en välbekant detektivkontext. Ganska bra detektivkontext till och med, spår tas fram och bilden av en ganska slarvig rättegång växer fram. Trots sin väna frus uppmaningar så blir han mer och mer investerad i vad som händer och hittar en misstänkt man som på något konstigt sätt försvann efter avrättningen. Nu blir de spoilers här, men affischen spoilar ju detta mer eller mindre. För mördaren kanske är---- han själv? Mycket riktigt får han galenskap och spasmer som följs av minnesförluster. Galenskapen är av det lite extrema strypa-och-hacka-unga-kvinnor-slaget. Efter en del förvirring så måste han till slut konfrontera sin inre Mr Hyde och gå till polisen med sanningen. Polisen verkar dock skeptiskt och tror att han bara är utarbetad. Nu tvingas han, tragiskt nog, att spela galen även när han inte är det för att bli satt bakom lås och bom. Men när det väl lyckas så får han ett återfall och galna Rankin är superstark och listig. Dessutom så har han en gammal gaslampa i sin cell, jag är ingen kriminolog eller så men att ha öppen eld i celler för "the criminally insane" verkar lite osmart, och än mer så ge dom halmmadrasser. 

Brittiska poliserna är överlag inte riktigt mogna sin uppgift i denna film. De får liksom ganska enkla jobb som att vakta en dörr vilket de misslyckas kapitalt med. Slutet på filmen blir därför ganska blodigt men det är precis så som den galna sidan av Rankin vill ha det. 

Den ogalna sidan blir däremot jätteledsen och frustrerad, och det kan man ju förstå. Här tycker jag filmen lyckas bra med att skapa och visa stackars Rankins frustration och ångest. Andra halvan av filmen är faktiskt en effektiv ångestfest och det tackar man ju aldrig nej till.

Ångestframkallande och spännande, jag gillar't! Dagens Halloweensurprise får en:

#365 First man into space

First man into space, 1959. Regi av Robert Day, manus av John Croydon, Charles F. Vetter och Wyott Ordung

1961 blev Jurij Gagarin den förste människan i rymden. Det måste ha varit jättespännande och kanske även mer så om han hade sett denna dystopiska film före han flög upp. För First man into space som gjordes ett par år före den riktiga rymdresan visar en ganska dyster bild över hur rymdäventyret kunde sluta. Annars är set-upen ganska bekant från andra amerikanska filmer, vi har piloten som är en talangfull och risksökande kille och hans motpart på ground control som tycker det viktigaste är att följa reglerna. Här är dom dessutom bröder vilket ökar dramatiken. Den vilda brodern bestämmer sig under en testflygning att bara skita i säkerhetsreglerna och flyger upp i himlen . To space! Han liksom vänder en bit upp och försöker ta sig tillbaka. Det kommer dock meteoritdamm och till slut blir det någon slags krash. Oh, no. 

Allt som inte dödar härdar säger ju folk ibland och här både stämmer det och inte. För vår favoritpilot dog inte, men han verkar bytt ut sin hud mot stendamm. Hans attityd verkar också gått från glad och äventyrlig till arg och blodtörstig. Jätteblodtörstig. Och jätteförvirrad. Medans polisen, militären och hans flickvän försöker hitta honom så dricker han blod från kor, en blodbank, från poliser och från en stackars tjej på väg hem från jobbet. Varför då? Jo för att kosmiska strålar och metabolism och eh, det var krångligt och ganska så sökt. 

First man into space är alltså lite av en B-film. Det finns tydliga inspirationskällor till den första generationen av monsterfilmer såsom Frankenstein eller Creature from the black lagoon. Vad som gör denna film extra kul är just att den så tydligt anspelar på rymdhetsen mellan USA och Sovjet - och på den naturliga osäkerheten på om rymden ens var en möjlig plats att vara på. 

Söt och ganska underhållande. Trots (eller tack vare) den uppenbara b-filmskänslan så når den upp till en hedervärd: