#390 Sweet movie

Sweet Movie, 1974. Regi av Dusan Makavejev, manus av France Gallagher, Dusan Makavejev och Martin Malina.

Då Mysteries of the Organism var mer... mystiskt så är Sweet movie mer tydligt politisk. Den består av två delar som vävs in i varandra - varav den ena är ganska rakt på sak och den andra är fläskigt övertydlig. 

Den övertydliga delen handlar om en rik texasman som heter Mr Kapital (John Vernon). Han har skapat en gameshow där nakna kvinnor får visa upp sig för honom och en doktor som bedömmer om de är oskulder. Den finaste ska han gifta sig med. Det är mycket rika-kapitalist troper all around. De flyger helikopter, har stora pooler och pratar bara om olja och pengar. Den lyckliga flickan(Carole Laure) som han bestämmer sig för blir förvånad över att bli insmord med desinfektionsmedel (Så vår kapitalist inte ska känna hennes arbetarbakgrund) och freakar ut totalt då han visar upp sin snopp - som är av guld. 

För här har vi en film som visar snoppar, snippor och bröst i mängder.

Den andra delen handlar om en kvinna på en båt som liksom förför en massa män och pojkar för att sedan hugga ihjäl dom i ett sockerbadkar. Ibland varvas med klipp från utgrävningarna från massakern i Katyn. Så här har vi säkert någon slags metafor med kommunism som lockar med en fantastisk framtid men som i slutändan ändå leder till en massa döda människor i skogen. 

Det händer en massa grejer också, vår kära kvinna som gifte sig med texasmannen åker runt och har en massa sex och återföds. Sista halvtimmen handlar om att hon är på en plats där folk kräks och bajsar på varandra. 

Hm, när jag läser texten om filmen så verkar den ju ändå ganska kul, men det var den inte. Absurdismen kändes väldigt mycket där för sin skull. Många scener var alldeles för långa, exempelvis fick vi se en evighetslång scen där en naken kvinna trycker chokladsås över hela sin kropp - och ja, igen låter det roligare än vad det var. Som vanligt i gränsen mellan 60-70 talet så var sexuella frigörelsen väldigt enkelspårig med långa inslag av mjukporr med väldigt mycket male gaze. 

Konstigt att man kan ha så tråkigt med en film som på ytan har en massa idéer, men det hade jag, så det blir bara ett: 

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 

Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk

 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.

#253 A Woman Under the Influence

A Woman Under the Influence, 1974. Regi John Cassavetes.

När man pratar om filmskapare som auteurer så bör man förutsätta att det finns någon speciell stil, något speciellt uttryck. Cassavetas är verkligen så pass egen att man kan känna igen sig i hans stil efter bara några sekunder - trots att han här har skaffat sig en filmbas med betydligt mindre gryn än tidigare. För det är tajta närbilder, ett spontant skådespeleri och ett ganska "sökande" osäkert språk.

Filmen var tänkt att bli en trilogi men bearbetades om till en "enkel" film - det vill säga så gjorde man en reversed Hobbit (där man gjorde tre filmer på material för en). Filmen fick till en början ingen finansiering och kunde först göras då Peter Falk som var storstjärnan i tv-deckaren Colombo fick ena huvudrollen och tog med sig en halv milljon dollar av sina egna pengar för att kunna då det gjort.

Filmen handlar o en medelklassfamilj där familjens mamma, Mabel (Gena Rowlands) desperat försöker att vara normal. Men det är svårt, hon har ticks för sig och hennes olika interaktioner visar på flera sätt hennes bristande grepp kring vad man får skämta om och vad som egentligen innefattas i gott värdinneskap. För första halvtimmen utspelar sig på en fest där alla hennes makes arbetskamratar är bjudna. Men när Mabel börjar tjata om att en av gästerna är fööööör snygg så får hennes make (Peter Falk) spel och kör hem alla....

Mabel kör teckenspråk med sin terapeut

Zzzzzummm

Tyvärr blir det inte bättre. Mabel är trasig på sitt sätt men det är också människorna runt henne och kombinationen av det blir för mycket. Samhällets höga krav på normalitet gör också livet svårt för de som inte kan läsa (eller skriva) alla de regler som vi måste förhålla oss till. Men kanske kan kärlek rädda de som mest behöver det?

Gena Rowlands är fantastisk. Hennes prestation här är någonstans nära toppen kring hur bra det kan vara, det är både storslaget, rörande och finkänsligt på samma gång. Tipp topp! Peter Falk och de andra sköter sig också väl, men det är svårt att komma närmare drottningens nivå... Dessutom så tycker jag det är synd att Peter Falks karaktär också är så labil, det hade varit starkare om han inte hade varit så skrikig hela tiden.

#156 Hearts and Minds

Hearts and Minds eller I frihetens namn, 1974. Regi och manus av Peter Davis.

Hearts and minds är en obönhörlig upplevelse, som med fakta och kompetens driver fram till sin poäng kring vietnamkriget, dess mening och dess offer. Peter Davis intervjuar presidentrådgivare, politiker, soldater, bönder och en massa andra och varvar med bilder på kriget och dess effekter. Och filmens kommentatorspår vet också när man ska vara tyst, som när man ser bombernas planlösa färd från högt i himlen till en mark där människor bor och försöker överleva.

En faktor som gör filmen bra är tajmingen(precis i slutet av kriget, då mpnga aktiva är i ett lite mer reflekterande läge) och USAs dåvarande presspolicy villket verkar innebära att (kritisk) press får tillgång till alla möjliga generaler, soldater och dignatärer- medans nuförtiden verkar allt mer uppstyrt (på ett negativt sett). Dokumentären består till ganska stor regelrätta intervjuer men varvas också med propagandeklipp och inklippta spelfilms-scener som visar en idealiserad bild av soldaterna och vad USA står för (eller vill tro att de står för).

En man har förlorat sina barn i en bombräd över hans by

En före detta krigsfånge åker runt med en gäng patriotiska tal

Befällhavare för södra vietnam: Westmoreland: "The orientals don't really value life as we do"

I början visar man på den storögda, nästan lite naiva världssynen USA hade kring nationsbyggande och sprida fred i hela världen efter att ha besegrat onda nazister och fanatiska japanar. Men sedan kom ju kommunistskräcken och paranoian som liksom förlamade politikernas logiska förmågor. 

Ibland blir det lite plakatmässigt när man går från känslomässiga begravningar av vuxna och barn, där anhöriga bara bryter ihop totalt till sina anhörigas kistor till militärer som pratar om att vietnameser inte värderar liv lika mycket som amerikaner. Till obehagliga soldater som säger saker i stil med "for some killing is just a job, others enjoy it, I enjoy it a lot!"

Själv blir jag trött på amerikanska soldatföräldrar eller republikaner i allmänhet som konstaterar "thats the price you have to pay for freedom" - vilket ju antyder någon slags korrelation mellan krigsbrott i u-länder och frihet hemma.-Villket det ju sällan finns någon som helst grund för. 

Gripande och fint, tackar criterion!

#153 General Idi Amin Dada: A Self-Portrait

General Idi Amin Dada: A Self-Portrait eller Général Idi Amin Dada: Autoportrait, 1974. Regi och "manus" Barbet Schroeder.

Ja, filmen säger sig vara ett självporträtt av den jovialiske massmördaren, men det är lite mer komplicerat än så. För visst så försöker inte regissören visa så mycket av samhället utanför utan fokuserar på ett antal intervjuer och scener som Idi Amin vill visa upp, men en voice-over påminner ibland tittarna om diktatorns "resumé". När jag såg att filmen skulle återutges med nytt extramaterial så undrade jag varför, dokumentären är ju inte känd som ett mästerverk. Men svaret kom ganska snart, redan efter en kvarts av Amins lögner, storslagenhet, överdrivna självförtroende, sätt att prata på och låga kunskap så är han nästan kusligt likt Trump.

Ett av mina favoritpartier var när Amin är på en båt och skryter över att han kan få krokodiler att flytta på sig med en jätte-handklappning, och han samlar folk för en demonstration, men när han klappar verkar krokodilen inte reagera, "Ah, he is sleeping". Sedan har vi ju också en skön simtävling som han vinner, men det är ganska uppenbart att de andra tävlande inte riktigt ger järnet. Sedan träffar han militärer och doktorer och kommer med svamliga föreläsningar i områden han inte har någon koll över, vilket ju bara blir pinsamt, men ingen låtsas om det.

The biggest!

Svårt bandnamn att överträffa

Sedan skryter han om att Uganda har världens största elefanter, och han hört talas om att Storbritannien har en lågkonjunktur och startar snabbt en insamling för att hjälpa fattiga britter (enbart för att trolla...).

Så det finns några roliga delar och visst är det intressant men samtidigt ganska enformigt... Svårt detta men jag snålar fram ett:

#198 Angst essen seele auf

Angst essen seele auf eller Rädslan urholkar själen, 1974. Manus och regi av Rainer Werner Fassbinder

Emmi(Brigitte Mira) är en söt liten tant. Hennes man är länge sedan död och själv beter hon sig såsom man ska som åldrande kvinna. Allt är korrekt och samtidigt ganska så själlöst. Plötsligt händer det, hom går in till en bar en sen kväll och tar en Coca cola då en arabisk man går fram till henne och bjuder upp till dans. Hon accepterar och lever upp som ett tomtebloss  under några heta minuter. Sedan kan hon bara inte släppa honom, hon bli helt enkelt alldelles till sig. Han är förvisso ganska stilig men kanske inte så jätterolig för övrigt, men vad vet jag... Till slut träffas dom igen, det blir ett erotiskt äventyr och de känner att de måste flytta ihop och bara vara med varandra. Men alla andra är jätterasistiska, vilket ställer till det. Så här 30 år efter kriget skulle man hoppas att tyskarna vore lite mer dolt rasistiska men icke. De andra damerna i huset blir skitsura och fryser ut stackars Emmi, och när även hennes barn får tokspel vet hon inte vad hon ska ta till sig. Hon gifter till slut och försöker leva lyckligt som utstött par. Samtidigt är hennes man: Ali ( El Hedi ben Salem m'Barek Mohammed Mustafa) lite av en karlakarl som inte orkar med allt drama och söker sig tillbaka till sina gamla
flammor...

Emmi dricker kaffe och är ensammen

Kärleken vänta

Filmen är minsan lite gripande och fin. Verkligheten bakom är dessutom minst lika tragisk. Al Hedi-som spelar Ali hade tidigare en affär med Fassbinder och bara ett par år efter inspelningen knivhögg han tre män på en bar, och fick sedan fly ut ur Tyskland. 1977 hängde han sig i ett franskt fängelse...

Vad som drar upp filmen ett snäpp är superfina Brigitte i huvudrollen som är perfekt som tysk dam, Al Hedi däremot är inte direkt något hett skådespelarmaterial.

#59 The Night porter

The Night Porter eller Nattportieren, 1974, regi av Liliana Cavani, manus av Liliana Cavani

Hurra! Efter 61 filmer(!) så är det äntligen dags för en kvinnlig regissör. Av Liliana Cavani har jag bara sett Ripleys Game från 2002 och den var ju bra.

Peppen var stor en del in i The night porter. Filmen handlar om en hotellreceptionist, Max(Dirk Bogarde) i Berlin som får besök av en operadirigent(Cavani har tydligen själv regisserat opera) och hans fru Lucia(Charlotte Rampling). Snabbt blir stämningen milt sagt obekväm. Max har nämligen varit ansvarig för ett nazistiskt läger där hon tidigare varit fånge i. Man ser Flashbacks på Max när han med ett leende filmar alla nakna fångarna och det framgår ganska snart att "experimenten" som Max gjorde mer var utlopp för en sadistisk människosyn än för något dunkelt vetenskapligt motiv.

Max har snart en rättegång där han väntas bli frikänd då vittnen saknas, och för att preppa sig inför den så har han en stödgrupp av gamla nazister som försöker gömma sig undan rättvisan. Här blir det lite skruvat, de försöker få till en testrättegång där en av dom ska spela "The devils advocate"-alltså åklagarsidan. Samtidigt försöker de desperat hitta eventuella vittnen för att "arkivera"-kodnamn för att döda. Tyvärr är nazisterna inte så trovärdiga, ta exempelvis en titt på denna kille som försöker dölja att han är nazi men ändå lyckas se mer nazistisk ut än en Indiana Jones-skurk. Några bra tips att dölja att man är nazist är:

• Undvik att högt säga "Heil Hitler"
• Ha ingen skum monokel (Monokeln byter oförklarligt öga under filmens gång)
• Undvik svarta läderrockar
• Skippa Gestapo-fedora-hatt

Sedan hade han dessutom ett ärr över läppen...

Bert, En annan nazi som gömmer sig, (han har dock ett diamant B på sin gigantiska schal)

Max och Lucia ger varandra oroande blickar, och när Lucias man ska åka vidare ber hon om att få stanna. Kort senare börjar de... hångla. För Lucia minns tillbaka på sitt liv som koncentrationslägerfånge med erotiskt-masochistiskta tankar (säkert jätteovanligt). Och Max minns tillbaka på sin tid som en fantastisk tid då han kunde göra vad som helst (tyvärr inte lika ovanligt). Så tillsammans går de ner längs memory lane och återupplever sin tid av sexuellt våld.

Men de andra nazisterna är dom på spåren, så Max och Lucia flyr. Till slut är de inringade i Max lägenhet där de hänger i flera dagar och skär sig själva och sexar till det. Nazisterna är dock envisa, Lucia ska "arkiveras" så när de måste lämna lägenheten så tar allt slut. 

Jag var ganska positiv till en början, men sedan bara föll allt ihop... Det går säkert att göra en bra film på temat men då vill man förstå karaktärerna lite mer, och det gjorde man inte här. Sedan tycker jag att att en film som utspelar sig i Berlin med en massa gamla(?) nazis borde ivarjefall till viss del vara på tyska. Sedan var de i lägenheten hur länge som helst, och i takt med det började jag må lite illa av hela filmen(att jag hade ätit fyra stora rödbetor gjorde säkert inte läget bättre). Nä, det här vill jag inte se igen.

#28 Blood for Dracula

Dracula är sjuk, trött och verkar egentligen bara vilja dö i sitt rumänska slott. Men till sist går han med på att följa sin assistent till Italien "There are many vööörgins tshere". För så är det, han kan bara snaska blod från Vörrgins, och är de inte oskulder så blir han väldigt magsjuk. 

"Zee blood of deese whores iss keeling me!"

Vilket som så kommer han till en Italiensk villa där det bor fyra döttrar och en hunkig betjänt Mario (Joe Dallesandro). Han får flytta in i huset under föresatsen att han ska gifta sig med någon av tjejerna. Problemet för stackars Dracula är att betjänten Mario redan har haft ihop det med ett par av tjejerna vilket leder till magsjuka och elände när dracula suger blod. Medan greven försöker avgöra vilka som verkligen är oskulder, så smyger Mario runt för att reda ut vad Dracula egentligen är ute efter.

Denna filmen gjordes som ett komplement till filmen "Flesh for Frankenstein" som släpptes året tidigare. Inspelningen skedde i Cinecitta, och europeer castades i nästan alla roller vilket gör att dialogerna blir stakande och otydliga, men eurotrashstämmningen blir också lite kul, det är väldigt mycket "'Allå, 'allå, 'emliga armén" om någon kommer ihåg den... Det finns någon politisk aspekt i  filmen också då Mario är kommunist och hatar familjen han jobbar åt men likväl är han på samma hänsynslösa jakt som Drakula (Fast Mario vill ha sex istället för blod). Han säger exempelvis att han vill "sure like to rape the hell" om den 14-åriga lillasystern 

Mario påpekar att om ingen av tjejerna är oskulder är de säkra

"My beautiful arm"

Filmen släpptes som "Andy Warhol's Dracula" men han hade ingen inblandning i produktionen utan Warhol gick med på att låna ut sitt namn till filmen i reklamsyfte (var dock skriven och regisserad av Paul Morrissey).

Det är väldigt mycket barbröstat och styltig produktion. Det blir ändå inget bottenbetyg då den ändå hade sin charm...

#4 Amarcord

Federico Felllini, han är sååååå påhittig och det visas en sååååå söt bild över italien, nu äter vi lite pasta och skriker till varandra över bordet så blir allting perfetto, basta basta. För det är en mustig och "härlig" film om en Italiensk stad (Rimini) där en massa figurer driver runt och lever livet och fångar dagen till max, alltid. Jag är dock inte superneggig, det fanns vissa bra grejer som blomstermussolini som i en fantasisekvens gifter ihop en av pojkarna med en tjej som han gillar.




Betyg: nja