#417 This sporting life

This sporting life, 1963. Regi av Lindsay Anderson. Manus av David Storey

Bortsett från ett par storsatsningar så var brittisk 60-talsfilm mycket diskbänkar, gruvor, arbetslöshet och fattigdom. Filmer om olyckliga familjer som bara kunde drömma om pengar eller framgång. Icke så här, för här följer vi Frank Machin(Richard Harris) som som kommer från tuffa förhållanden men lyckas bli framgångsrik och välbetald som rugbystjärna. Härliga tider? Nja, trots ekonomiskt välstånd bor han inneboende hos en änka(Rachel Roberts) som han älskar, men som i sin tur inte kan släppa sin döda make. Frank är aggressiv både på planen och privat, och det är just hans kaxiga aggressivitet som blir nyckeln till hans framgång vilket inte minst blir tydligt då ägarna likt tjuren Ferdinands "köpare" liksom blir till sig i byxan över att han slår ner en lagkamrat på första träningsmatchen. 

Men kommer man från ingenstans kan det vara svårt att veta vilka regler som gäller i olika situationer. Att bli en del av en fotbollsklubb verkar dessutom vara något mer än ett jobb, utan ägarna av klubben verkar dessutom tycka att de äger spelarna, vilket innebär viss fingertoppskänsla kring sociala situationer, något som Frank saknar helt. Dessutom så har även arbetarklassen sina regler för hur man ska bete sig och int tusan ska man sticka ut eller göra sig märkvärdig, vilket inte Frank fattar men som ligger honom i fatet när han försöker uppvakta sin 'husvärd' - kontentan av upplägget blir att Frank hamnar i no-mans-land i klassamhället vilket ökar på hans vilsna isolering. 

Till slut blir alla de egenskaperna som förde honom till framgång samma egenskaper som drar honom tillbaka igen. Även om begrepp som toxisk maskulinitet känns lite samtidsklychiga så är This sporting Life en av de bättre illustrationerna av begreppet, detta i kombination med det ganska tydliga klassperspektivet gör filmen både intressant och spännande. 

Filmen blev tyvärr en finansiell flopp – Rank, filmbolaget som släppte ett gäng fina Poweel/Pressburger-filmer fick bittert ångra sitt beslut att finansiera och recenserade själva filmen som “squalid”- och fortsatte efter This sporting Life med att släppa med äventyrliga Technicoloräventyr. Regissören Lindsay Anderson som här då fick sin första film sågad släppte inte en ny film på fem år, då If... skulle ge britterna en ännu större chock – samtidigt som den gick med vinst.

#391 If....

 if...., 1968. Regi av Lindsay Anderson, manus av David Sherwin och John Howlett

Postern talar sitt tydliga språk, "Which side will you be on?". Vilken sida då, gällande vad?

If.... är en film som börjar som något och slutar som något annat. Filmen utspelar sig i en klassisk brittisk internatskola för pojkar. Det är traditioner, skoluniformer, kamratuppfostran och ändlös pennalism. Samtidigt som skolan lever i en tidlös stagnation så pratar de om förändring och samhället: 

"Britain today is a powerhouse of ideas, experiments and imagination."

Men inget märks här, vilket många verkar trivas bra med. Dock inte Travis(Malcolm McDowell) och hans två kompisar. De revolterar på de diskreta sätt man kan men slås ner - bildligen och bokstavligen. Bortsett från stryk så avskärmar de sig från alla tramsiga boardschoolrutiner och sitter istället i Travis rum och super. Ju längre filmen går så liksom förskjuts verkligheten på olika sätt. Vissa scener, till synes slumpartade visas i svartvitt och vissa scener är uppenbarligen rebelliska drömmar mer än riktiga händelser. Exempel på det är att Travis plötsligt är i staden(som är förbjudet), snor en motorcykel och får ihop det med en tjej. I takt med att skolans rigida rutiner fortsätter som de gjort senaste femhundra åren så tar mer och mer filmen ibland lite surrealistiska svängar - vilket når sitt klimax i ett faktiskt krig mellan gammalt och nytt, rebeller mot konservativa. "Which side will you be on?"

if.... är en häftig upplevelse, och trots att jag är egentligen är emot gammelkonservatism så har jag också en liten kärlek till stränga skolor på film, där frisyrerna är disciplinerade och sliparna är korrekt knutna. I praktiken hade jag däremot hatat stället så jag får väl vara lite mer på Travis sida, och det skulle jag inte vara ensam om. Filmen spelades in 1968 samtidigt som de franska studentrevolterna hade tagit fart, och dessa skulle sedan får efterapare även i Sverige, så det är svårt att komma på fler filmer som är så tidsenliga som denna.

Filmen är både härlig och inspirerande, den är på många plan intressant och kul att titta på. Det blir en mycket stark: