#324 La bête humaine

La bête humaine eller Människans lägre jag, 1938. Regi av Jean Renoir efter en egen adaption av boken med samma namn av Émile Zola

Slutet av 30-talet. Renoir är stor, större nästan än sin målarpappa. Så då gör han en Colin Nutley och drar in hela sin familj i ett mastigt filmprojekt kring män och tåg. Fast kanske mest galna män.

Jean Gabin som jag ju brukar gilla, spelar en tågmaskinist (Lantier), som är lite tillbakadragen och pratar om sitt tåg som sin fru. I en tidig scen får man reda på att han har en historik av sjukdom och när han besöker en gammal flamma verkar han sakna all social kompetens utan kastar sig på henne och kysser medans hon gråtandes försöker fly. Men ju mer han halvt våldtar henne desto mer smälter hon och till slut omfamnar hon honom ömt, fint (jag undrar hur många kvinnor som har råkat illa ut av sådana här scener). Men omfamningarna byts sedan om till strypning. Hon håller på kvävas. Till slut släpper han den flämtande jäntan och lägger sig på gräset med ett strå i munnen och säger något av typen "det är som det är, jag blir lite såhär ibland" och hon bara "ingen fara gubben, du är fin, vi borde gifta oss" - denna kvinnas dåliga omdöme håller på att sätta henne i stora problem men han säger lyckligtvis nej, han är gift med tåget.

Han åker som sagt tåg, och en kväll får han se ett brott, en kvinna tvingas täcka ett mord hennes man gjort. Hon charmar Lantier, och de inleder något slags förhållande. Men hon är en typisk Femme Fatale som är gift och Lantier är en kärlekskrank galning så oddsen för en happy ending är ganska låg (eller hög kanske man ska säga (Happy ending är alltså inte trolig i detta läget)). Som Famme Fatale är hon lite störigt bebisröstpratande, men hennes bebisröst säger inte bara att Lantier är söt utan också att hennes man borde bli mördad, och om han inte blir det tänker hon dejta en yngre, snyggare man. Hur ska de gå, ska han mörda mannen eller ska hans inre kvinnohatare vinna?

Strypsex vid tågbanan

Kram med sin Famme Fatale

En man med sitt tåg 

En ganska trist och misogyn film som inte engagerar. Vissa bikaraktäerer som den oskyldigt mordanklagade Cabuche som spelas av Renoir himself bara slarvas bort, andra karaktärer som hans tågkompis känns rejält platta. Men även huvudkaraktärerna är ganska irrationella, La bête humaine vinner inga life achievement awards hos filmfrommen, det blir en supersvag:

#245 Port of shadows

Port of Shadows eller Le quai des brumes eller Dimmornas kaj, 1938. Regi av Marcel Carné, manus av Jacques Prévert efter boken av Pierre Dumarchais.

Dimmornas kaj hade en ganska tuff start i sitt cineastiska liv. Den spelades in 1938 men censuren klippte bort en massa scener då en stor del av handlingen cirkulerade runt en massa desillusionerade, självmordsbenägna "förlorare" varav den enda coola av dom(Jean Gabin) var en deserterad soldat. En massa scener kastades bort men originalinspelningarna hittades senare och sammanställdes en bra stund efter andra världskriget. Men den något rumphuggna versionen hindrade inte succén att bli en faktor då filmen vann priser i både USA och Frankrike. Stilen är vad som kom att kallas för poetisk realism (nästan en motsägelse i sig själv) där mörka dimmor samsas med mörka själar och mörka handlingar.

Filmen cirkulerar kring Jean (Jean Gabin) som vandrar längst gatan på väg bort, bort från armen och kriget - (han verkar ha kämpat i Tonkin-bukten). Han träffar olika outcasts varav en konstnär som ger honom hans kläder innan han går och dränker sig - thats the spirit vi pratar om. Allt är kanske lite konstruerat men ändå ganska så ... magiskt (och tragiskt).

Jean vill bara iväg och på väntan mot nästa båt på väg mot sydamerika så träffar han någon, en annan trasig människa - Zabel (Michel Simon) Hon lever i sin tur under sin skenheliga gudfaders beskydd  (Jag tänker inte att han är en judisk stereotyp- men kanske inte så far off). Han tinar sakta upp men släpper inte sin plan på att dra iväg till sydamerika, medan hon sätter allt sitt hopp på att han ska vara kvar.

Sluta bråka! Annars bråkar jag mer med dig!

Mystisk cafe men en massa outcasts

Zabel har också fått nog

Tiden närmar sig då båten ska gå, samtidigt börjar Jean sätta sig i trubbel med folk som egentligen bara är högljudda töntar men som kan vara farliga om det pressas för hårt (tänk Benny Blanco (John Leguizamo) i Carlito's way)...

Stämningen är verkligen magisk, dialogen fin-fin och Jean Gabin lyckas fånga den där sköna mixen av en Marlon Brandy, Bogart och en byggarbetare.

#85 Pygmalion

Pygmalion, 1938, regi av Anthony Asquith och Leslie Howard, manus av George Bernard Shaw, W. P. Lipscomb, Cecil Lewis, Ian Dalrymple, Anatole de Grunwald och Kay Walsh, från pjäsen av George Bernard Shaw.

Pygmalion är ju från start baserad på en gammal grekisk saga om just Pygmalion som gjorde en skitsnygg tjej av lera och bad sedan gudarna att göra den till en riktig dam (de lyssnade!). Här har vi istället en douchebag-lingvist som tillsammans med sin kompis Pickering tar en tjej bort från gatan och försöker få henne till att bli en riktig dam på rekordkort tid- som ett vad liksom.

Begreppet Pygmalioneffekten kommer också från samma saga. Den amerikanska forskaren Robert Rosenthal, Harvard University, gjorde en studie tillsammans med rektor Lenore Jacobson i San Fransiscos södra skoldistrikt. Där låtsades Rosenthal mäta elevernas IQ med hjälp av ett test. Sedan berättade han för skolans lärare att några slumpvis valda elever kommer att förbättra sig avsevärt under det kommande året. När Rosenthal kom tillbaka ett år senare hade dessa elever också förbättrat sig mer än de övriga eleverna. Så med hjälp av uppmärksamhet och tro kan man få vem som helst att bete sig som en vältalig prinsessa?

Eliza (Wendy Hiller) pratar till en början släppigt och har smutsiga kläder. Hon har aldrig sett ett badkar förut men är motiverad att lära sig, hon ser själv hennes språk och maner som hinder i hennes plan att jobba i butik. Hon tränar under både dag och natt och det är "The rain in Spain stays mainly in the plains." tillsammans med vett och etikettkurser. Higgins(Leslie Howard) är ganska så kylig i sitt bemötande, exempelvis kallar han Eliza rakt igenom filmen för "the object".

Yes, you squashed cabbage leaf, you disgrace to the noble architecture of these columns, you incarnate insult to the English language, I could pass you off as the Queen of Sheba!

Lingvistisk träning

När jag som barn gick på Mini-teatern spelade jag musikalversionen av Pygmalion, My fair Lady. Men här är det ingen sång, men däremot är manuset vassare och roligare. För när den är charmig så är den supercharmig men den diskuterar också sig själv genom att den ifrågasätter de ganska uppenbara problematiska aspekterna:

• Att klassmarkörer som språk och klädsel ska spela så stor roll
• Att man tar någon från gatan och gör ett exprement för att sedan bara slänga tillbaka henne?

Så Pygmalion klarar sig med hedern i behåll? Neh, inte riktigt, Shaws grundambition med filmen var ju att få britterna att prata med rent (läs överklassigt). Shaw:

The English have no respect for their language, and will not teach their children to speak it. They spell it so abominably that no man can teach himself what it sounds like. It is impossible for an Englishman to open his mouth without making some other Englishman hate or despise him. German and Spanish are accessible to foreigners: English is not accessible even to Englishmen. The reformer England needs today is an energetic phonetic enthusiast: that is why I have made such a one the hero of a popular play.

Så, här närmar vi oss en lite mer tveksam syn på vad som är viktigt och varför, men jag väljer att inte tänka så mycket på det, allt är ju så trevligt och fina klänningar och lagom mycket romantik!

#87 Alexander Nevsky

Alexander Nevsky eller Storm över Ryssland, 1938, regi av Sergei Eisenstein, manus av Sergei Eisenstein och Pyotr Pavlenko.

I min bok får man inte så mycket bonus för att man är bra i relation till sin tid, för mig som filmtittare måste en krigsfilm som Alexander Nevsky kunna kämpa mot Saving private Ryan, Come and see, Rogue one och Apocalypse now. Det är inte det att äldre filmer inte får ha daterade kläder, poser eller dialoger- det kan jag ha överseende med, men helheten måste vara lite roligare än så här...

För allt är väldigt klyschigt (och filmen har säkert inspirerat en massa kommande actionburgare), hjälten vill bara fiska men alla behöver honom. De behöver minsann en stark man för att rädda ryssarna mot de elaka tyskarna! Då filmen spelades in 1938 var den hyfsat profetisk, eftersom tyskarna porträtteras som barbariska barnamördare. Det blev en hejdundrade succé men i samband med Molotov -Ribbentrop-pakten så gick den ur cirkulation för att sedan få nypremiär i samband med tyska invasionen.

För det är en högst politisk film... Ryssland hotas av präster och onda män, och bara tillsammans kan vi vinna! Vi kanske inte har den bästa utrustningen eller den snyggaste uniformen men vi har en offervilja och nationalistisk glädje. PS. den som smiter undan fighten ska mördas. Leve Ryssland!

Lite så är den... Det är knappt en replik i hela filmen som inte känns som ett Stalin-tal och det finns en del andra tveksamma teman. Exempelvis tävlar soldater om att vara modiga, för den modigaste vinner bondtösen Olga (dialogen kring den kärlekstriangeln är riktigt lökig). Det skojas om våldtäkter och förrädare får små "rättegångar"(lite Stalin-variant på rättvisa) innan de mördas.

Lite Ivanhoe-skurkar?

Fångade ryssar

Arga dehumaniserade tyskar

Eisenstein hade ju dock inte direkt någon konstnärlig frihet utan filmen blev hårt styrd efter att hans tidigare projekt lades ner efter två års jobb för att den inte var tillräckligt ideologisk. För att bättra upp ideologin här fick han en manuskompis- Pyotr Pavlenko, som jobbade inom hemliga polisen och bland annat skötte förhör på NKVD. Så man har svårt att tänka vilken konstnärlig frihet som gavs, men den var antagligen inte så stor...

De bästa scenerna är ju de stora masscenerna kopplade till slaget på isen, musiken är ju också jättefin.Och fotot är emellanåt väldigt häftigt... Men precis som jag skrev i början så har den ganska många brister, det är får många scener där folk bara hackar med sina svärd och dialogen är på skämskudde-nivå. Kul att ha sett men ändå ett:

#3 The lady vanishes

Ey criterion, det här var en ganska skräpig release, med en so-so bild och helskräpigt ljud.

Filmen var trevlig, stämningen var härligt brittisk, och perspektivet var verkligen engelst upp i plommonstopen. Påminner i tonen om Grand Budapest blandat med Tintin. Michael Redgrave var ju grymt charmig rakt igenom. Sen tycker jag att handlingen i Hitchcockfilmer kan vara lite ologiska.

Anyhoo, kul å se.




Betyg: Topp!-