#324 La bête humaine

La bête humaine eller Människans lägre jag, 1938. Regi av Jean Renoir efter en egen adaption av boken med samma namn av Émile Zola

Slutet av 30-talet. Renoir är stor, större nästan än sin målarpappa. Så då gör han en Colin Nutley och drar in hela sin familj i ett mastigt filmprojekt kring män och tåg. Fast kanske mest galna män.

Jean Gabin som jag ju brukar gilla, spelar en tågmaskinist (Lantier), som är lite tillbakadragen och pratar om sitt tåg som sin fru. I en tidig scen får man reda på att han har en historik av sjukdom och när han besöker en gammal flamma verkar han sakna all social kompetens utan kastar sig på henne och kysser medans hon gråtandes försöker fly. Men ju mer han halvt våldtar henne desto mer smälter hon och till slut omfamnar hon honom ömt, fint (jag undrar hur många kvinnor som har råkat illa ut av sådana här scener). Men omfamningarna byts sedan om till strypning. Hon håller på kvävas. Till slut släpper han den flämtande jäntan och lägger sig på gräset med ett strå i munnen och säger något av typen "det är som det är, jag blir lite såhär ibland" och hon bara "ingen fara gubben, du är fin, vi borde gifta oss" - denna kvinnas dåliga omdöme håller på att sätta henne i stora problem men han säger lyckligtvis nej, han är gift med tåget.

Han åker som sagt tåg, och en kväll får han se ett brott, en kvinna tvingas täcka ett mord hennes man gjort. Hon charmar Lantier, och de inleder något slags förhållande. Men hon är en typisk Femme Fatale som är gift och Lantier är en kärlekskrank galning så oddsen för en happy ending är ganska låg (eller hög kanske man ska säga (Happy ending är alltså inte trolig i detta läget)). Som Famme Fatale är hon lite störigt bebisröstpratande, men hennes bebisröst säger inte bara att Lantier är söt utan också att hennes man borde bli mördad, och om han inte blir det tänker hon dejta en yngre, snyggare man. Hur ska de gå, ska han mörda mannen eller ska hans inre kvinnohatare vinna?

Strypsex vid tågbanan

Kram med sin Famme Fatale

En man med sitt tåg 

En ganska trist och misogyn film som inte engagerar. Vissa bikaraktäerer som den oskyldigt mordanklagade Cabuche som spelas av Renoir himself bara slarvas bort, andra karaktärer som hans tågkompis känns rejält platta. Men även huvudkaraktärerna är ganska irrationella, La bête humaine vinner inga life achievement awards hos filmfrommen, det blir en supersvag: