Den italienska neorealismen var till skillnad från franska nya vågen inget ideologiskt projekt. Filmmakarna hade efter andra världskriget helt enkelt inte råd med en massa avancerade kostymer eller scenografi utan ville man berätta något så fick man helt enkelt gå ner till gatan och fånga vad som hände. Vittorio de Sica skulle "tvingas" ner till gatans berättelser bara ett par år efter denna film, som var en av de sista han gjorde i det italienska studiosystemet. Och studiosystemet var ju under kontroll av Italiens sverigedemokrater, Partito Nazionale Fascista (halva partiet verkar dessutom inblandade i manusskrivandet). Fascisterna var då som nu ganska måna om sina hjärtefrågor - den nationella identiteten, familjen och folket. Man var anti dekadenta människor, judar och andra avvikare. Detta märks till viss del i filmen som handlar om en skilsmässa där mamman faller för en smörig Roberto och lämnar familjen. Deras barn Pricò (Luciano De Ambrosis) ser och märker mer än mamman tror - men hon verkar också ganska odiskret då hon har kärleksmöten med hennes loverboy på samma park som hennes son leker på. Pappan kämpar för att hålla ihop familjen, men mamman blir påverkad av några dekadenta stadsbor och hamnar på omvägar i hennes lovers arm igen. Ack.
Titeln visar också på den moraliska pekpinnen. Partiet ser dig, barnen ser dig så var nu en god nationalsocialist och håll dig gift med din tråkiga man.
 |
| Den goda pappan köper en uniform till sitt barn |
 |
| Den dåliga mamman badar lite ofokuserat. |
The Children Are Watching Us har sina poänger, men några av dom är ganska ruttna. Det är klart att folk inte bara ska lämna sina familjer vind för våg men jag tycker inte heller familjen ska vara ett fängelse där man tvingas sitta på livstid om man inte vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar