#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "in the life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stash någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Gubbarna kan hantera storpuffrorna

Gubbarna på middag med några damer

Uppgörelser på landsväg

Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?

#270 Casque d’or

Casque d’or eller Möte under stjärnorna, 1952. Regi av Jacques Becker, Manus av Jacques Becker, Jacques Companéez och Annette Wademant.

Marie(Simone Signoret) är lite av det kriminella gängets diva. Hon är ihop med den snyggaste killen och glider omkring med ett resting bitch face under början av filmen. Gänget som leds av Leca (Claude Dauphin) verkar ägna sig åt mord, utpressning och stölder. Under en middag så träffar hon dock Manda (Serge Reggiani) och gnistror slår mellan dom. Manda hamnar därmed i bråk med hennes douchiga boyfriend Roland(William Sabatier) som kan vara en av filmhistoriens mest snajdigt klädda man:

Marie med sin douchiga kille

Roland röker

Gänget tittar in till de fina salongerna

Manda träffar gänget

Grabbarna är hårdkokta som gröna ägg och tänker inte låta deras gemensamma kärleksproblem lösas på något civiliserat sätt, och där orden tar slut får knivarna tala. knivduellen slutar med att Manda och Marie får varandra, men allt är fortfarande tidigt i filmen. När polisen får för sig att hans gamla fängelsekompis är ansvarig för knivdådet måste Manda stå upp för sin vän - vilket leder till- you guessed it- problem... 

Casque d’or blir ganska snabbt en brutal Romeo och Julia- variant, där kärleken är himlastark men hindren desto starkare. Våldet och gliringarna funkar förvånansvärt bra, kläderna är ju mästerliga och det finns en fin kemi mellan kärleksparet. En bra gangsterfilm ska ha en stark kultur, som den italienska i Maffiabröder, Columbianerna i Scarface eller förortsgangstrar i Snabba Cash. Casque d’or har i sig en fin sammanhållen fransk sekelskifteskultur. Om den är historiskt korrekt eller inte vet jag inte men trots att karaktärerna är lite väl outrageous ibland så känns de konsekventa och roliga och titta på. 

#129 Le Trou

Le trou, 1960. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, José Giovanni och Jean Aurel. Baserad på en roman av  José Giovanni.

Filmen börjar med en dyster Jean Keraudy som berättar att filmen är baserad på en riktig historia och han spelar sig själv. Han var nämligen inblandad i ett mytomspunnet flyktförsök från ett franskt fängelse 13 år tidigare. När filmen börjar får vi följa en annan lite moloken fånge, Claude (Marc Michel), som kommer till samma cell som Jack och han kumpaner.  Jack och fångarna berättar då om sin lömska flyktplan, som inte är så mycket till plan mer än att hacka sönder golv och väggar samt ta med "jobb" från fängelseaktiviteterna som ursäkt för stök och ljud...

Filmen är ganska enspårig, den handlar om flykt vilket är ganska så skönt. Vi har inga kärlekshistorier, samhällskritik eller uppgörelser med franskt rättsväsende. Det är fem män, fem väldigt franska män som vill fly, gärna iklädda kravatter och basker. Men fängelselivet är stressigt och då en i gänget får lite hjälp från oväntat kan det skapa lojaliteter som hotar företaget.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Som tittare dras man in i handlingen, man ser vakterna som spanar, men sitter som på nålar då det blir plötsliga inspektioner och man imponaras av gängets tysta medodiska envishet. För Le Trou är en film som hyllar solidaritet och samarbete, och om alla går åt samma håll kan stora saker ske. Miljöerna är trovärdiga och klippningen är rapp.