#369 Tribute of an Artist: Paul Robeson

Boxset: Tribute of an Artist

Dagens box: Tribute of an Artist som handlar om Paul Robeson som var en av de första mörkhyade "stjärnorna" i amerikansk film. Hans största kommersiella filmer, Showboat och Kung Salomons skatt finns inte mer här, men det är inte helt irrationellt då denna box mer vill visa hans artistiska sida än hans småroller i diverse storfilmer. Jag är innan detta äventyr obekant med Robeson bortsett från hans Ol´ man river - tolkning från Showboat som jag lyssnat på. I denna första del av 5 så bjuds det på en kort dokumentär, Portrait of an artist, som för all del var ganska trevlig men inte särskilt informativ och hans tredje film, stumfilmen Borderline.

Film 1: Borderline, 1930. Regi och manus av Kenneth MacPherson
I mitten av 1920-talet träffades en grupp engelska konstnärer och intellektuella och kallade sig "Pool". Lite oklart om de kom från Liverpool eller om de bara var en pool av konstnärskap. De gjorde ivarjefall tonvis med kortfilmer och denna, deras enda långfilm (dom dock bara var 75 minuter). 

Filmen centrerar kring en kärlekstriangel på ett slags lägenhetshotell där en man(Gavin Arthur) och en fru(Eslanda Robeson) bråkar. Hon ligger på marken. Hon lämnar honom. Hon träffar Pete (Paul Robeson). De verkar kära. 

I filmens samhälle så blir en del upprörda, en dam(Blanche Lewin) försöker upprört förklara vad som hänt för två lesbiska kvinnor som äger själva hotellet och avslutar med sammanfattningen "Well, he's a nigger". Kvinnorna verkar inte tycka att det är ett problem. Damen däremot är upprörd och påbörjar en affär med den ensamma mannen. Tyvärr slår han henne också och då hugger hon honom lite tafatt med en kniv. Han blöder lite och deppar ihop, trist. Lite påmind blir jag om denna artikel från Salon:

Allt händer ganska snabbt, och sedan händer absolut ingenting. Karaktärer står upp och vi får se lite ovanliga kameravinklar. En annan karaktär tittar ut genom fönstret, fler ovanliga kameravinklar. Någon annan tar en drink, och nu kommer en massa knasiga klipp vilket är kul. Filmen har vissa moment då klippningen går all in på Soviet-montage vilket är rätt kul men det händer bara ibland. Det står att Kenneth MacPherson är ensam regissör men här känns det som att ett helt konstkollektiv har varit inblandad. Jag har verkligen ingenting emot arty klippningar eller vinklar men jag har emot då de bara skapar meningslösa sekvenser som aldrig tar slut.

I början var jag helpepp. politiskt, spännande och ett ganska roligt lesbiskt par. Sedan slår filmen på bromsen rejält, och inte på ett skönt impressionistiskt sätt utan mer på ett hetsigt-filmat-men-inget-händer-sätt. Filmen är dock ett intressant och spännande halvtimmesäventyr, men nu var den ju mer 75 minuter i tid och det känns ju inget bra. 

#161 Under the Roofs of Paris

Under the Roofs of Paris eller Sous les toits de Paris, 1930. Regi och manus av René Clair.

Det finns en ide i filmens första kvart om att glida in och ut i olika lägenheter för att få en slags överblicksbild kring Parisierna och deras liv. De första scenernas shot-reverse-shot dialoger kan exempelvis ha den ena karaktäreren filmad som vanligt medan den andra filmas liksom utanför huset. Lite skojigt men dessa grepp överges raskt till att följa "charmiga" Albert(Albert Préjean) som säljer sångtexter, tjejen Pola(Pola Illéry) och den elake Fred(Gaston Modot). För Fred limmar stenhårt på Pola och vill ligga jättemycket, men Pola är lite reserverad så då snor Fred hennes hemnycklar. Hon blir då orolig över att gå hem och blir erbjuden sovplats hos Albert, men Albert vill inte ha någon sovandes hos sig som han inte får ligga med så han surar ut tills det blir så att Pola börjar gråta. Så då får till slut Pola slumra ifred i några timmar. Trots denna tuffa start så blir dom kära men då Albert åker in i finkan så träffar hon en annan, och då blir ju både Albert och Fred sura. Och Albert blir extra sur då Pola har blivit ihop med hans kompis. Men till slut samsas dom, det är ju ingen ide att bli sur över en tjej, n'est pas?

Imponerande Studiobygge

Trots att Albert har en hel del rape-vibbar så är han ändå filmens "sköna snubbe"

Ja, detta var ju varken engagerande eller kul. Dessutom i sådana här halv-stumfilmer (där vissa scener har ljud och andra inte) så vill man ju ha lite roligare kameraarbete i de tysta scenerna, men icke, de var monotona och stela. Filmen var ju dessutom ganska misogyn men det får man kanske räkna med- på engelska översattes den till Under the Roofs of Paris men idag hade den väl kallats för typ Bros before hoes...

#67 The Blood of a Poet

The Blood of a Poet eller Le sang d'un poète, 1930. Regi och manus av Jean Cocteau.

Filmen börjar med en liten varning. Poesi är som ett heraldiskt vapen, man måste mödosamt tolka varje lejon, varje torn och varje liten kvist. Så dags att sätta på sig tolkningshatten! Ganska snabbt är man inne i någon tidig Cronenberg-mardröm där en kille får en mun på sin hand och tittar på en flicka som har massa ko-pinglor runt sig. Statyer blir till liv och ögon ritas på stängda ögonlock. Vad betyder då allt detta? Debatten kring detta blev ganska vild då det begav sig. The Blood of a Poet var finansierad av vicomten Charles de Noailles. Efter premiären började rykten cirkulera att filmen hade en antikristen agenda(kan det ha varit scenen med en ko som har en papiermarchekarta på sig eller scenen med den trasiga spegeln?) vilket ledde till att den stackars adelsmannen blev utkastad från societeten och var på håret att bli utesluten från katolska kyrkan!

Variety har lagt ut sina recensioner från då filmen kom ut och det var väl så nära en överkorsad geting man kan komma:

"On the face of it, this film represents six reels of scraped together footage from off the cutting room floor. A more vague or hopeless mess could not have resulted.
Director-writer Jean Cocteau is a Parisian poet, artist and author, one of the finest. He has been called ‘a mad genius.’ No sense to try and explain what happens in this picture. It’s all silent footage with Cocteau personally explaining the action (in French) that’s just as meaningless as the action itself."

Jag förstår poängen, det finns ingen sammanhängande handling utan filmen består av olika tablåer med eller utan någon riktig poäng. Men jag tror det är ett misstag att se på filmen som en avancerad rebus utan bara luta sig tillbaka, ta av sig tolkningshatten och bara slappna av. Några tablåer tycker jag var lite fina, exempelvis en scen med ett snöbollskrig där en pojke dör. Efter det festar några rakt brevid hans kropp- här såg åtminstone jag någon slags kritik mot hur samhället hade gått vidare efter första världskriget (han var själv ambulansförare under kriget).

Gamla franska fonter är ju så fina

Dödsfara eller en episod då Cocteau bara vill djävlas lite?

Kvinna (Lee Miller) med ko som har kartor på sig

Fortfarande förvirrad men också lite glad, jag tar hellre weird än tråkig alla dagar i veckan!