#67 The Blood of a Poet

The Blood of a Poet eller Le sang d'un poète, 1930. Regi och manus av Jean Cocteau.

Filmen börjar med en liten varning. Poesi är som ett heraldiskt vapen, man måste mödosamt tolka varje lejon, varje torn och varje liten kvist. Så dags att sätta på sig tolkningshatten! Ganska snabbt är man inne i någon tidig Cronenberg-mardröm där en kille får en mun på sin hand och tittar på en flicka som har massa ko-pinglor runt sig. Statyer blir till liv och ögon ritas på stängda ögonlock. Vad betyder då allt detta? Debatten kring detta blev ganska vild då det begav sig. The Blood of a Poet var finansierad av vicomten Charles de Noailles. Efter premiären började rykten cirkulera att filmen hade en antikristen agenda(kan det ha varit scenen med en ko som har en papiermarchekarta på sig eller scenen med den trasiga spegeln?) vilket ledde till att den stackars adelsmannen blev utkastad från societeten och var på håret att bli utesluten från katolska kyrkan!

Variety har lagt ut sina recensioner från då filmen kom ut och det var väl så nära en överkorsad geting man kan komma:

"On the face of it, this film represents six reels of scraped together footage from off the cutting room floor. A more vague or hopeless mess could not have resulted.
Director-writer Jean Cocteau is a Parisian poet, artist and author, one of the finest. He has been called ‘a mad genius.’ No sense to try and explain what happens in this picture. It’s all silent footage with Cocteau personally explaining the action (in French) that’s just as meaningless as the action itself."

Jag förstår poängen, det finns ingen sammanhängande handling utan filmen består av olika tablåer med eller utan någon riktig poäng. Men jag tror det är ett misstag att se på filmen som en avancerad rebus utan bara luta sig tillbaka, ta av sig tolkningshatten och bara slappna av. Några tablåer tycker jag var lite fina, exempelvis en scen med ett snöbollskrig där en pojke dör. Efter det festar några rakt brevid hans kropp- här såg åtminstone jag någon slags kritik mot hur samhället hade gått vidare efter första världskriget (han var själv ambulansförare under kriget).

Gamla franska fonter är ju så fina

Dödsfara eller en episod då Cocteau bara vill djävlas lite?

Kvinna (Lee Miller) med ko som har kartor på sig

Fortfarande förvirrad men också lite glad, jag tar hellre weird än tråkig alla dagar i veckan!