#219 La Strada

La Strada eller Landsvägen, 1954. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Gelsomina(Giulietta Masina) är på stranden då hennes småsyskon ropar, hon har en lite frånvarande blick och är kanske lite efter i utvecklingen på något sätt. Hennes storasyster Rosa som reste ut i världen har dött och mannen som hon åkte iväg med, Cirkusartisten Zampano (Anthony Quinn), har kommit tillbaka till den lilla byn och tar gärna med sig Gelsomina denna gång. Tanken är att Gelsomina ska vara hans assistent och få lära sig ett jobb, men kanske att varningsklockorna borde ringt högre för Gelsominas mamma då Zampano är lite som en mix av Örjan Ramberg och en slavägare. Slavägarrelationen blir extra tydlig då man förstår att han gett mamman 10 000 Lire för att få med sig en av döttrarna...

Zampano har alltså sin ganska ostiga strongman-show och då vill han att Gelsomina ska trumma i sin trumma och peppa och interagera med publiken, och misslyckas hon blir hon slagen. Men slagen blir hon vilket som, och dessutom verkar inte Zampano vara typen som liksom flirtar sig till sex utan mer bara tar för sig. Vad som egentligen hände med hennes syster Rosa får man aldrig riktigt reda på och Gelsomina försöker liksom fråga vid olika tillfällen om mer info "Var Rosa här också?", "brukade du sjunga med Rosa" men får bara grymtningar till svar - som på något sätt ändå säger en del.

Så hennes värld är tuff, ruggigt tuff. När hon väl träffar någon som gör henne glad så skiner hela hon upp som en sol, men Zampano ser samtidigt alla som inte spelar hans spel som ett hot. Och när hennes sista glädjeämne släcks så slocknar även Gelsemina på något sätt...

Livet på vägen

Gänget på vägen

La Strada brukar ju ses lite som kulmen av Fellinis neorealistiska era, och medans många verkar föredra de lite mer arty 8 1/2 eller Amarcord så är detta min kopp te i betydligt högre omfattning. Giulietta Masina är ju alltid jättefin och liksom lyfter upp något som bara skulle kunna vara en ångestfest till något lite finare och mänskligare. Kraftpaketet Anthonny Quinn är dock stjärnan här som den egocentriska kraftkarlen Zampano. Miljöerna är också ganska effektfulla där efterkrigets ruinmässiga Italien verkar lika trasigt och eländigt som människorna som försöker hanka sig fram. 

#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

Grabbarna solar med sina varma kläder

Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.

#189 The White Sheik

The White Sheik eller Lo sceicco bianco, 1952. Regi av Federico Fellini, manus av Michelangelo Antonioni, Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Efter andra världskriget så behövde de italienska hemmafruarna inte så mycket socialrealism utan en av de mest heta grejerna var serietidningar. Supereskapistiska serier där rutorna var fotade med skådespelare som räddade vackra möer och hade dödsföraktade fighter mot onda beduiner. Wanda (Brunella Bovo) är i hemlighet ett superfan av Den vite sheiken som en av serierna heter. Och nu när hon ska på bröllopsresa till Rom, där serien görs, så bara måste hon träffa den förföriska Sheiken (Alberto Sordi). Hon tar sig till "foto-shooten" och lyckas på stört få en liten roll som exotisk kvinna i nöd. Hennes man är dock inte amused, alls- för hon sa att hon bara skulle ta ett bad, och nu är hon puts väck-borta. Så han letar efter henne samtidigt som han håller upp skenet för sin romerska släkt, som verkar väldans traditionell, och att hålla skenet uppe för släkten verkar var en fråga på liv och död. Maken (Leopoldo Trieste) är redan från start väldigt neurotisk och planerande, han har dessutom planerat bröllopsresan på minutbasis så man förstår att Wanda som har ett starkt, drömmande inre liv tar sig iväg till något annat- mer spännande- och vad kan vara mer spännande än en dejt med den magiska sheiken?

Ta nu ett bad i 24 minuter!

Sheiken gungar i en fantastisk hög gunga

Mannen blir tröstad av Cabiria

När maken efter en middag där Wanda inte är med "eh, hon har typ huvudvärk!" dumpat släkten så springer han desperat runt på roms gator och letar, och där stöter han på den prostituerade Cabiria(Giulietta Masina), som fem år senare fick sin egna film (Cabirias nätter). Hon börjar med ett "Tjena, ska du ta livet av dig?", och sedan frågar hon ut honom för att delvis visa sympati och delvis liksom fascinerat höra på något lite spektakulärt. Efter att ha snick-snackat en stund så drar hon iväg med en eldblåsare(heter det så?) och han sitter ensam och melankolisk kvar vid sin fontän. Men deppigheten har ett slut för Wandas fantasivärld spricker ganska snabbt då Sheiken var en trevligare typ i teorin än i praktiken (who would have known?)

Regin är livlig och fin, och skådespelarna gör det de ska. Den är lite bagatellartad men trevlig och mysig. Jag gillar't!

#149 Juliet of the Spirits

Juliet of the Spirits eller Giulietta degli spiriti eller Julietta och andarna, 1965. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano, Brunello Rondi.

Fellini, here we go again. Här regisserar han sin fru, den fantastiska Giulietta Masina i hans första färgfilm. Ramhandlingen handlar om en kvinna som är gift med en filmregissör som inte riktigt ser henne, och dessutom är otrogen med en ung skådespelare. På en seans kommer hon i kontakt med andar och börjar en upptäcktsresa kring sig själv och sin sexualitet, men det är ju inte så lätt då alla omkring henne är livsnjutande fotomodeller. Själv är Julietta en bedårande tant som inte riktigt vet hur hon ska hantera läget, och då en granne försöker få igång en affär mellan Julietta och en stilig ung man så drabbas hon av begränsningar kopplade till sin religiösa uppväxt och katolska skuld.

Allt detta, andarna, hennes skuld och hennes barndom hänger ihop och är berättat väldigt vackert. Drömmar, mardrömmar och minnen vävs ihop till några av filmhistoriens bästa scener, och i synnerhet Giuliettas mardrömssyner måste ha inspirerat Exorcisten som kom ett tiotal år senare.

Strandpromenad

Ta lite frukt, inga konstigheter

Visst är den lite objektifierande och så, men det slår för en gångs skull mot både kvinnor och män så det stör inte lika mycket.Varför jag ändå inte höjer den ännu mer är att första halvan är lite ofokuserad och skulle kunna trimmas lite mer, men överlag är den väldans fin!

#140 8½

8½ eller Otto e mezzo, 1963. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli,
Ennio Flaiano och Brunello Rondi.

Ja du, denna hamnade på fjärde plats över Sight &Sounds lista över världens bästa filmer. Och beskrivs och som ett episkt opus kring en författare med kreativ kramp. Fellini började ju med en hel del filmer i en ganska neorealistisk stil, exempelvis den fantastiska "Cabirias nätter" som får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan kom Dolce Vita med olika fantasimoment och Pang, 8½ som egentligen handlar om Fellini himself , det plågade manliga geniet som har lite av en kris. Han är otrogen och hans fru är gnällig, han drömmer sig till att han har ett harem alldeles för sig själv-och om någon av tjejer bråkar så ska han piska dom. Blir de över 27 får de leva sina liv på övervåningen. Men Ack, livet är inte alltid som en gubbsjuk fantasi vilket gör det svårt för honom.

Basen i filmen är regissörens kurhotell han bor på, där både kardinaler, skådespelare och allsköns filmfolk kommer och försöker påverka honom eller få svar på vad de ska jobba med, medans han bara drar sig undan och röker. Ibland läser skådespelare repliker för honom som kommer från tidigare scener i filmen och på så sätt kan man säga att filmen handlar till viss del om sin egen uppkomst vilket ju var lite kul, men det finns också långa planlösa scener där karaktärer bara pratar på om oväsentligheter. Både jag och min fru längtade tyvärr efter att filmen skulle sluta vilket ju inte kan ses som ett högt betyg.

Allt pyton? Näh, början var bra och fin med vackra bilder när regissören hänger som att han var en ballong. Överlag så var masscenerna alltid estetiskt on top.

Lite Andreui-Rublev inspirerad

Siluett-dans

Känns ändå bra att läsa Eberts hyllning:

The conventional wisdom is that Federico Fellini went wrong when he abandoned realism for personal fantasy; that starting with "La Dolce Vita" (1959), his work ran wild through jungles of Freudian, Christian, sexual and autobiographical images. The precise observation in "La Strada" (1954) was the high point of his career, according to this view, and then he abandoned his neorealist roots. 

Ebert tycker naturligtvis att "The conventional wisdom" är alldeles fel och att detta är Fellini på sin absoluta topp, jag får uppenbarligen leva med att vara konventionell vilket ju känns lite trist för en häftig typ som jag.

Om man ger 8½ mindre en maxbetyg bör man väl se om den (inte minst för att slippa få konventionell-stämpel på sig), men just nu är jag rejält osugen.

#81 Variety Lights

Variety Lights eller Luci del varietà, 1950, regi av Federico Fellini och Alberto Lattuada, manus av Federico Fellini, Alberto Lattuada och Tullio Pinelli.

Ah, en Showbizfilm med den stiliga svenska titeln "Rampljusets barn". Filmen cirklar kring Liliana (Carla Del Poggio) som ser en varieteshow och blir helt stagestruck. Hon bara måste vara med, bara måste bli en stjärna. Hon nästlar in sig hos regisören med en blandning av sexuella insinuationer och lite tur (ensemblen blir en dansare kort), och hon har ju vunnit en danstävling där man skulle dansa lång tid. Dåså, showen börjar och hon inser snabbt att om man lägger in lite mer utmanande stripp-moment i dansen så blir man mer poppis, och poppis blir hon. Showen blir fullsatt och hon blir deras stjärna, trots att hon varken kan sjunga eller dansa särskilt bra. Regisören blir mer och mer besatt av henne och tar pengar från sin fästmö(fantastiska Giulietta Masina) för att bygga en ny show kring henne, Men Liliana siktar in sig på större scener att visa sina ben på, och eftersom vi är i Italien finns det en hel del att välja på...

Hon "råkar" tappa byxorna

Regisören blir tröstad med en apelsin

Det finns många fina scener från den lilla varieteensemblen och precis som i "The red Shoes" så finns det många fina karaktärer runt och i ensemblen men här är det ingen finkultur, den är folklig underhållning i småstäder. Stjärnan är heller ingen gömd talang utan bara en stilig landsortstjej som använder sig av sin enda tillgång för att ta sig upp, och att hon sedan blev en praktdiva vara bar lite grädde på moset. Överlag kul och intressant men saknar ibland lite riktning för att få ännu högre betyg.

#49 Nights of Cabiria

Nights of Cabiria eller Le notti di Cabiria, 1957, Regi av Federico Fellini, manus av Ennio Flaiano och Tullio Pinelli, viss dialog av Pier Paolo Pasolini.

Förväntningarna är nere i Marianergraven efter de två andra Fellinifilmerna jag sett, så håll i hatten, nu vankas det säkert en massa sköna italienare som fångar dagen stup i kvarten.

Men sen börjar filmen och man får följa Cabiria, en prostituerad kvinna som först blir rånad och nästan dränkt. Efter det vankar hon hem, hon är nedslagen men inte sänkt. Cabiria vandrar längs Roms gator på jakt efter jobb, och stöter på både vänner och konkurrenter. Hon söker sedan efter en frälsning eller något annat som kan hjälpa henne få ordning på sitt liv. Men det är svårt att ta sig ur botten när man inte har förutsättningar eller riktigt vet hur man gör. Efter att ha sökt svar i kyrkan och hos en hypnotisör(!) så hittar hon plötsligt kärlek, men kan/bör man satsa allt på någon man just lärt känna?

Trots de lite lösa premisserna sitter man som klistrad för det görs så jäkla bra. Huvudrollen Cabiria spelas av Giulietta Masina som gör en av de bästa skådespelarprestationerna jag sett, vilket hon också fick en Oscar för.

Hon träffar en rik skådespelare och blir tagen till en lyxig nattklubb, men det slutar med att hon får sova över i toaletten...

Hon försöker hitta lite frälsning...

Cabirias livsresa känns i magen. Man blir både rörd, skakad och road över allt som händer. Verkligen helt fantastisk!

#50 And the Ship Sails On

And the Ship Sails On eller E la nave va, 1984, regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini och Tonino Guerra

Filmen börjar i svartvitt, arkivbilder på kändisar vinkar till folket. De är på väg till en båt för att uppfylla en död sångerskas sista önskan att bli utspridd till havs. Medan vi följer kändisarna så går sakta bilden över till färg. Karaktärerna är mustiga, högljudda och har megalomaniska egon. Alla närvarande operasångare sjunger tillsammans medan de går på båten, musiken har man satsat hårt på och den funkar bra. Det finns en massa karaktärer på båten och utan excelark och examen i släktforskning kan man inte hålla reda på alla men det spelar inte så stor roll. För även om rollerna på ytan är olika, det kan vara en sångare, en teaterchef eller en politiker så är karaktärerna såpass lika och fyller samma funktioner.

Fellinis persongalleri kan man bara inte undgå att bli, eh, ganska oengagerade i. Ingen känns riktigt på riktigt, och även om inte en film behöver vara realistisk så bör man som tittare åtminstone bli intresserad av något... Alla kreativa krumbukter verkar definitivt Fellini nöjd över, självförtroende strömmar från skärmen men det gör inte läget bättre (lex Donald Trump. ) Mot slutet av filmen blir det plötsligt lite mer aktuellt då båten plockar upp båtflyktingar som flyr över medelhavet, men efter en stund samlas alla i en glad dans så de problemen löser sig.

Prins på båten

Ljussättningen går inte mot det realistiska

Slutet är lite som i PI!

En störande sak var dubbningen. Ett antal karaktärer spelades  av engelska skådespelare som blivit ganska klumpigt dubbade till italienska. Ingen stor grej men lite störande med halvdubbade filmer...

I slutet av filmen bryter Fellini fjärde väggen och visar kamerateamet och ställningen som allt spelas in på. Kan inte förstå varför, bara en helblind-döv person kan ha missat att det här är en film och inte verklighet- tack vara groteskt överspel och en mise-en-scene med amatörteaterkänsla.

#4 Amarcord

Federico Felllini, han är sååååå påhittig och det visas en sååååå söt bild över italien, nu äter vi lite pasta och skriker till varandra över bordet så blir allting perfetto, basta basta. För det är en mustig och "härlig" film om en Italiensk stad (Rimini) där en massa figurer driver runt och lever livet och fångar dagen till max, alltid. Jag är dock inte superneggig, det fanns vissa bra grejer som blomstermussolini som i en fantasisekvens gifter ihop en av pojkarna med en tjej som han gillar.




Betyg: nja