Gelsomina(Giulietta Masina) är på stranden då hennes småsyskon ropar, hon har en lite frånvarande blick och är kanske lite efter i utvecklingen på något sätt. Hennes storasyster Rosa som reste ut i världen har dött och mannen som hon åkte iväg med, Cirkusartisten Zampano (Anthony Quinn), har kommit tillbaka till den lilla byn och tar gärna med sig Gelsomina denna gång. Tanken är att Gelsomina ska vara hans assistent och få lära sig ett jobb, men kanske att varningsklockorna borde ringt högre för Gelsominas mamma då Zampano är lite som en mix av Örjan Ramberg och en slavägare. Slavägarrelationen blir extra tydlig då man förstår att han gett mamman 10 000 Lire för att få med sig en av döttrarna...
Zampano har alltså sin ganska ostiga strongman-show och då vill han att Gelsomina ska trumma i sin trumma och peppa och interagera med publiken, och misslyckas hon blir hon slagen. Men slagen blir hon vilket som, och dessutom verkar inte Zampano vara typen som liksom flirtar sig till sex utan mer bara tar för sig. Vad som egentligen hände med hennes syster Rosa får man aldrig riktigt reda på och Gelsomina försöker liksom fråga vid olika tillfällen om mer info "Var Rosa här också?", "brukade du sjunga med Rosa" men får bara grymtningar till svar - som på något sätt ändå säger en del.
Så hennes värld är tuff, ruggigt tuff. När hon väl träffar någon som gör henne glad så skiner hela hon upp som en sol, men Zampano ser samtidigt alla som inte spelar hans spel som ett hot. Och när hennes sista glädjeämne släcks så slocknar även Gelsemina på något sätt...
 | ||
Livet på vägen
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar