#177 The Lost Honor of Katharina Blum

The Lost Honor of Katharina Blum eller Die verlorene Ehre der Katharina Blum eller Katharina Blums förlorade heder, 1975. Regi av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, manus av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, baserad på boken av Heinrich Böll.

Katarina (Angela Winkler) träffar en snygg kille, Ludwig (Jürgen Prochnow) på en fest och tänker "kör till"! De dansar nära och han sover över hos henne, morgonen efter stormar polisen hennes lägenhet. Mannen hon hade en fling med var tydligen efterlyst som livsfarlig brottsling. Polisen köper inte alls att han bara var någon hon hade träffat då, och sakta men säkert börjar hennes liv förvandlas till en mardröm. Pressen verkar tillsammans med polisen vara helt laserfokuserade på att förstöra hennes liv - varför är lite oklart (de är helt enkelt onda förstår man lite senare). Så polisen rycker henne i håret och pressen fyller löpet med påhittade nyheter om henne. Jahapp.

Trotts att Ludwig har ställt till det för stackars Katarina så blir hon mer och mer intresserad av honom och gör allt för att få träffa honom, men då det inte går, och pressen trycker på henne med den ena sagan efter den andra...

En fantastisk polsk poster som verkar vara gjord av någon som inte sett filmen(!)

Polisen bevakar på nära håll

Till slut pressas hon och de nära henne till att bli samhällsfientliga och farliga. Kanske är det så att illa behandling av oskyldiga kan skapa... terrorister?

Filmens tema kom av Heinrich Bölls egenupplevda behandling av Bild-Zeitung och här får han alltså leva ut någon slags hämndfantasi...

Annars är stämningen och färgerna gråa och lite misäriga utan att man riktigt känner med det. Nah, den enda som klarar sig med hedern i behåll är den sköna, lite obehagliga polisen Beizmenne(Maria Adorf). Annars var Katarina Blums förlorade ära lite tråkig, hon må ha förlorat sin ära hos pressen och polisen men det cineastiska intresset tappade hon ganska raskt även hemma chez Filmfrommen...

#571 Black moon

Black moon, 1975. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Joyce Buñuel.

Jag har ett stort problem med denna typ av filmer, som i kort består av en massa surrealistiska scener. För att jag som tittare inte ska spunka ut så får de surrealistiska scenerna vara jäkligt on point. Kolla Cocteau, han är också arty men förstår att man jobba som tusan och inte bara köra närbilder på nakna barn eller en tupp. Det är tråkigt Malle! Dessutom kändes det lite...gubbsjukt att köra så avklätt på en 16-årig skådespelare.

Jag säger att enhörningen var någon slags fallos-grej

Något slags fallos-ormen tema

Jaja, det fanns några bra idéer men de blev högaktligen utklassade av de tråkiga. Finns int mer å säga, det blir en:

#550 Overlord

Overlord, 1975. Regi av Stuart Cooper, manus av Christopher Hudson och Stuart Cooper.

Overlord är en ganska intim andra världkriget-film jämfört med de flesta andra jag sett. Man får följa en person, Tom (Brian stirner) och hans resa från hemmet, genom träningen för att till slut närma sig det stora skrämmande. Direkt när Tom kommer fram till träningslägret så fortsätter upplevelsen såsom att han är råvaran i en stor, förvirrad maskin. Det tränar lite, flyttas till en annan stad, tränar lite till och bara väntar. Hemma har han sina föräldrar och sin hund, han träffar en tjej under en väldigt tafatt dansbjudning. Men alla relationer blir lite på paus, för hans liv är ingen självklarhet, eller kanske till och ingen trolighet med tanke på uppdraget framför honom. Som karaktär är Tom ingen speciell, han är lite av en drömmare men en föraning om allt snart ska ta slut.

Filmen producerades av "Imperial war museum" och består till 27% av arkivmaterial som skickligt har blandats med det nyinspelade. Materialet samlades in under tre år och det krävdes en hel del arbete med att få det gamla att smälta in i det nya, så som kameraman anställdes John Alcot, som senare samma år skulle få en Oscar för Barry Lyndon.

Stora attackhjulet spinner

Rutinen för hantering av omkomna

All energi med att samla in arkivmaterial lönade sig storligen, då filmen har ett helt gäng fantastiska bilder som jag aldrig sett förut, såsom trafikkaoset i södra England, eller de stora attackhjulen man testade för att överaska tyskarna.

Intressant och fin film, med en ganska fin, lågmäld ton i allt krigsmaskineri...

#484 Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles

Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles, 1975. Manus och regi av Chantal Akerman

Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar. Här borde vi då ha hans favvisfilm. För här går det långsamt, sjukt långsamt. Den förra filmen jag såg av henne var Les rendez-vous d'Anna och den var ju en av de långsammaste filmerna jag sett, men samtidigt en actionbomb jämfört med denna. Akerman säger bara f- off till publiken med evighetslånga scener då huvudpersonen diskar - med ryggen vänd mot kameran. Vid ett par tillfällen verkar hon ta emot kunder som jag antar att hon har sex med mot betalning.

Att titta på en sån här superlångsam film var lite intressant. Några gånger var allt så stilla så jag trodde att jag  kommit åt fjärrkontrollen och pausat, men icke. Efter ett par timmar blev jag lite påverkad av stämningen och apatin och kände mig lite livstrött, och det är ju alltid något?

Filmen var intressant men JAG VILL INTE SE DEN IGEN. Så här långsamt får det bara inte vara. Jag menar hon lagar köttfärslimpa i realtid, i realtid. Jag är bara en människa och klarar inte så här snigelmässigt tempo...

Köttfärslimpan lagas

Hon sitter stilla, länge, jättelänge

Trots avsaknaden av rörelser så finns det ändå något där som räddar oss från bottenbetyget. Man blir lite påverkad av all euroångest så jag känner mig lite lätt suicidal. Men ändå, lite för mycket (eller för lite) blev det ändå för mig.

Tack och kram: 

#71 Trollflöjten

Trollflöjten, 1975, regi av Ingmar Bergman, från operan av Wolfgang Amadeus Mozart, libretto av Emanuel Schikaneder.

Jag hade förväntat mig lite troll, men icke, här snackar vi opera. Detta är definitivt ingen film som hade setts utanför Criterionprojektet, och det är ju alltid lite kul att utmana sig. Filmen skulle först bli en filmatisering på Drottningholmsteatern men då teatern inte riktigt var kapabel att hantera all modern utrustning och belysningskrav så byggde man upp en exakt kopia på filmhuset (han fick ju lite budget om man säger så).

Först lite om den ursprungliga Trollflöjten som blev Mozarts sista opera, musiken sattes till ett libretto (alltså manus och sångtexter) av Emanuel Schikaneder. N I filmen är Librettot översatt till svenska, men den engelska översättningen är baserad på det tyska originalet, vilket blir lite förvirrande ibland när det talade och skrivna inte säger samma sak. För när det gäller opera är jag tyvärr inte man nog att titta utan undertexter...

Mozart själv dirigerade premiären på den högborgerliga operan Freihaus-Theater auf der Wieden i Wien 1791. Föreställning blev en hejdundrande succé men Mozart hann inte skörda så mycket skoj kring det då han dog lite senare samma år. Trollflöjten är idag den fjärde mest spelade operan i världen.

Precis som i Henry V så börjar filmen på en teaterföreställning. Publiken kommer från hela världen och det blir ett flertal närbilder på ansikten innan allt kommer igång. En mängd fantasidjur springer genom scenen innan Tamino(Josef Köstlinger) kommer in och blir jagad av en gubbe i drakdräkt. Sedan kommer den lite korkade men livsglada Papageno(Håkan Hagegård) som säger att det var han som jagade bort draken när det egentligen var tre medhjälpare till drottningen(Birgit Nordin) som vill att Tamino ska ta kål på hennes fiende, Sarastro (Ulrik Cold).

Nattens drottning menar business

Håkan Hagegård var kanske bäst som Papageno som till och med lyckades få in lite skoj i "jag hänger mig"-scenen

Ljussättningen var exceptionell

Ja, musiken får man gilla eller inte, jag lägger mig lite imitten. Opera är en aquired taste som jag inte riktigt har bekantat mig med, kanske behövs fler omlyssningar för att fler partier ska sätta sig.

Handlingen är för övrigt ganska rörig och hela inramningen kändes lite ovan. Men filmen slog, i synnerhet i Indien. Från Anu Warriers hemsida Conversations Over Chai :

Good opera is like a good Hindi movie. Honestly. (I know I'm over-simplifying the description, but seriously, you have romance, you have drama (and melodrama), you have the battle of good vs. evil, you have sin and redemption, guilt and repentance, love and death, and above all, you have music - and singing.) Funnily enough, you also have the same lack of logic and loopholes in plot. But to western eyes, what is considered masala in Hindi films is high art when it becomes the Opera. Me? I love both, I had loved the music of Die Zauberflöte. I thoroughly enjoyed watching Trollflöjten as well - Bergman does more than justice to this beautiful opera, and does it with intelligence, charm and wit. His treatment in Trollflöjten is a (rather whimsical) doffing of the hat from a cinematic genius to a musical one. 

Jo, den var fin men också lite konventionell, jag menar om man filmar opera kan man vara utomhus, på riktiga slott eller i mystiska grottor, så lite mer omväxling hade varit kul. Men för spelglädjen och den trevliga stunden får den ändå en:

#17 Salo eller 120 dagar av Sodom

Salò o le 120 Giornate di Sodoma, 1975, skrevs och regiserades av Pier Paolo Pasolini, den baseras på "Les Cent Vingt Journées de Sodome, ou l'École du libertinage" av De Sade

Volymen inte för hög: check
Barnen inte hemma: check
Gardiner nerdragna: check

Dagens film är baserad på en bok av mannen vars efternamn skapade ordet sadism. Passolini låter filmen utspelas i norra Italien, precis i slutet av andra världskriget. 4 lokala fascist-dignitärer har beställt insatser för att fånga in ett stort antal pojkar och flickor till en speciell uppgift.

En man väljs ut som vakt

Alla granskas ordentligt

9 killar och 9 tjejer väljs ut och förs till en herrgård. Där utsätts de för ett program bestående av olika typer av förnedring, sexuellt våld och maktspel. Männen ser deras beteende som en ideologisk vinst, genom att utsätta andra för fruktansvärda saker både visar de sin makt och understödjer sin teori om vad makt är och hur makt ska fördelas. Både vakter hämtas och medelålders kvinnor finns med för att berätta eggande historier (mycket bajsätning).

En av kvinnorna visar vid ett par tillfällen att hon inte trivs med läget, men kan inte göra motstånd, när allt dras till sin spets väljer hon att ta livet av sig. Barnen är nakna större delen av filmen och straffas enligt herrarnas nya lagbok, de gråter, skriker och säger att de inte klarar det längre. Men herrarna visar inte skymten av någon medmänsklighet under hela filmens gång.

Signora Castelli berättar om sitt liv som barnprostituerad

Man vill se någon ljusning i slutet, men så blir det inte

Detta kan vara den mest obehagliga film jag sett. Den saknar helt förlåtande drag utan det blir bara värre ju längre det går. I takt med att våldet och sadismen ökar så ökar illamåendet hos mig som tittar och jag längtar till att den ska ta slut. 

Pasolini vill säkert diskutera makt och vad den gör med människor. Då han blev mördad av en 17-årig prostituerad pojke så hade han säkert egen erfarenhet kring vad han tilläts göra med sin politiska, konstnärliga och ekonomiska makt. 

Pasolini:När man har makt kan man helt bryta mot alla regler

Jag vet inte vad jag ska tycka, det finns en poäng men samtidigt är filmen rejält obehaglig att titta på. Det känns faktiskt fel att ge den ett betyg överhuvudtaget...

#29 Picnic at hanging rock

Picnic at Hanging Rock, 1975, i regi av Peter Weir, anpassad efter en novel av Joan Lindsay(1967).

Directors cut versionen (som var den jag såg) skiljer sig från andra directors cut-filmer jag sett genom att i denna version har regisören klippt bort sju minuter och inte lagt till något, vilket är lite ovanligt.

Filmen centreras kring en grupp kärlekskranka tjejer på internatskola som ska få åka på utflykt...

"Lets go further"

Fotot är drömskt, romantiskt och färgerna håller sig kring vit-gul-brunskalan filmen igenom. Fyra tjejer går på upptäcktsfärd runt berget men bara en kommer ner, de andra tar av sig sina strumpor och skor och går som hypnotiserade upp för berget. Överlag är början väldigt suggestiv och påminner ganska mycket om Sofia Coppolas "Virgin suicides".

Även berget blir nästan en karaktär i sig (lite som ön i Lost), den avger ett mumlande ljud och verkar på något sätt kommunicera med flickorna.

Hon tittar på berget, kanske berget tittar tillbaka?

Samhället försöket på olika sätt hitta flickorna, och en hittas till slut men de andra är spårlöst försvunna. Spekulationer kring var de tagit vägen förekommer både i filmen och i diskussionerna kring den. Allt från UFO, aboriginer eller övernaturliga fenomen stöts och blöts, men jag tror inte man ska se filmen som en mysteriefilm. Här är det istället stämningen, fotot, reaktioner som står i fokus istället för själva lösningen(det verkar inte finnas någon). Vissa har tyckt att den är lite långsam, och det är den kanske. Jag försvann ivarjefall ner i denna värld som både var vacker och oroande.