#227 Le corbeau

Le corbeau, 1943. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Louis Chavance och Henri-Georges Clouzot

Äntligen har barnen blivit lite större så man kan kolla på lite bättre filmer tillsammans, så man slipper LasseMajas detektivbyrå. Trodde jag. För Le Corbeau skulle kunna vara en LasseMajafilm... Och LasseMaja i all ära, eller nej föresten, dom är inte så roliga -men jag är ju inte målgruppen så det är OK.

Anyhow, filmen snurrar kring en by som blir påverkad av att någon hemlig typ, Le Corbeau (kråkan) skriver taskiga brev med delvis sant skvaller. Alla blir som galna av skvallret och ingen (förutom jag) kan lista ut kråkans identitet.

 Ginette Leclerc räddar filmen från bottenbetyg

Vad ska kråkan kraxa om här näst? Hela Valleby väntar oroligt...

Karaktärerna är väldigt mejslade, vi har den sure doktorn, den virriga äldre mannen, den lilla skolfröken med mera. Men främst och bäst är den dekandenta Denis (Ginette Leclerc)

som bara vill ligga(i sin säng och med karlar), inbilla sig sjuk och kedjeröka. Mer Denis till folket! Annars orkar jag inte skriva så mycket mer om korpen, den var inte så mycket att hänga i julgranen. 

#193 Quai des Orfèvres

Quai des Orfèvres, 1947. Regi av Henri-Georges Clouzot, manus av Henri-Georges Clouzot och Jean Ferry. Baserad på boken av samma namn av Stanislas-André Steeman.

Quai des Orfèvres är inte ett höjdarnamn på en film, om någon till exempel frågar: "Micke vet du någon trevlig fransk deckare?" så skulle jag varken kunna få fram namnet ur minnet eller få mottagaren att komma ihåg... Namnet är dock logiskt såtillvida att Quai des Orfèvres är polishögkvarteret där de tuffaste snutarna hänger (typ Scotland Yard). Men det tar en stund innan vi är där, först så hänger vi i de trevliga franska musiksalongerna där damerna dansar och herrarna spelar små fina blåsinstrument. Jenny Lamour (Suzy Delair) är en sångerska som har fått en mindre hit som är lite trallig. Hennes man, Maurice(Bernard Blier) är glad för det men också svartsjuk, och när den slemme producenten och starmakern Brignon (Charles Dullin) vill bjuda över hans fru på "liten drink och ett foto" så blir han galet svartsjuk. Hans fru verkar dock inte lika pjoskig utan drar hem till franske Weinstein, men när hon kommer hem igen så har hon en mörk hemlighet (inte den hemligheten som man skulle kunna tro)

Med ett namn som Jenny Lamour så får man en del pussar

Svara!

Snart är en mordutredning på gång av den metodiske polismannen Antoine (Louis Jouvet) som vänder på varje sten och vet precis vilka frågor han ska ställa för att få folk att berätta allt de vet om... Jenny och hennes nervöse man blir mer och mer stressade ju längre tiden går och ju tajtare den bildliga snaran dras runt deras franska halsar.

Ja, vad ska man säga, en trevlig deckare som kanske inte är världsomvälvande men vackert fotad, bra spelad och med härliga franska miljöer. Le topp bli betyget.

#35 Diabolique

Diabolique, 1954, regi och manus av Henri-Georges Clouzot, manusmedförfattare Jérôme Géronimi, Frédéric Grendel och René Masson, baserat på boken Celle qui n'était plus, av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.

Christina(Vera Clouzot) är nervös och hjärtsjuk, till råga på allt är hon gift med den elaka skitstöveln Paul (Paul Meurisse). Tillsammans driver de en pojkskola på franska landsbygden. Där domderar Paul med järndiciplin och med sadistisk stil. Han slår sin fru och sin älskarinna, han beter sig illa mot lärarna och han serverar till och med rutten fisk till de stackars eleverna. Sist men inte minst späder han ut rödvinet med vatten (så hemsk är han!). Så det är inte konstigt att han lyckas skaffa sig lite fiender...

Nicole (Simone Signoret) är Pauls älskarinna och bär i början svarta solglasögon för att dölja blåtiror hon fått från Paul. Älskarinnan och frun har till slut fått nog och de bestämmer sig för att göra sig av med mannen genom drogning och dränkning. Nicole fixar raskt fram lite starkt sömnmedel och hon och Christina dränker honom senare i ett större badkar (nuförtiden är badkaren så små, ska man dränka någon så är nog äldre badkar bäst) De dumpar sedan honom i en riktigt sunkig pool, Nicole försöker lura barnen att upptäcka honom genom att tappa ett par nycklar i poolen som barnen ska hämta. Men barnen hittar ingen Paul, och tjejerna bestämmer sig för att tömma poolen helt och hållet och märker då att Paul inte flyter runt utan har försvunnit, mysteriet börjar sakta tätna....

Nicole spetsar Whiskeyn

Ett långt bad 

Var inte diabolisk och avslöja filmens slut för dina vänner!

 Handlingen är spännande och bjuder på flera vändningar och fördjupningar. Precis som när jag såg Agatha Christies Mousetrap så står det en varning när filmen är klar att man inte ska avslöja vad som hänt för någon annan, så jag ska hålla mig. Som thriller funkar den bra, det är spännande och rapp, lite som en deluxeversion av morden i Midsommer? Jag gillart!

#36 The wages of fear, Le salaire de la peur

I ett onämnt sydamerikanskt land sitter några franska outcasts. De har gått från jobb till jobb till arbetslöshet och har nu ingen riktig möjlighet att ta sig hem, då flygbiljett och pass är dyrt. I samhällshierarkin befinner sig dessa män (de är bara män) mellan det rika amerikanska oljebolaget och den fattiga lokalbefolkningen.

De får så småningom ett uppdrag att köra nitroglycerin mellan två platser och för det får de 2000$... "They don't belong to a union, and they don't have any relatives, so if anything happens, no one will come around causing trouble."  -som förmannen säger. Två bilar kör iväg, en sprängs efter en stund och i större av filmen får man följa Mario (Yves Montand) och Mr Joes (Charles Vanel) resa fram mot sitt mål...

"Kör försiktigt!"

Men det är inte bara en bil som närmar sig sitt mål, det är också en inre resa där tuffingen Joe blir mer och mer mentalt nedbruten för att mot slutet bli ett totalt vrak som tvingas under vapenhot göra det han måste. Det finns några riktigt skarpa scener när deras lastbil fastnar i en oljepöl medan Joe och Mario kämpar för sina pengar, sitt liv och sina nerver för att fixa läget.

Lägg till bildtext

Denna gjordes för övrigt i en amerikansk version som kom 1977 (The sorcerer-skrevs nyligen om i Fiffis Filmtajm). Filmen slutar pessimistiskt (kanske mer än den amerikanska), den här resan skapar bara förlorare, bortsett från amerikanska oljebolaget.

Betyg: Topp