#326 Metropolitan

Metropolitan, 1990. Manus och Regi av Whit Stillman.

Metropolitan är lite som om Jane Austen hade skrivit en bok om Patrick Bateman från American Psycho. Det är samma trakter, samma stjortkragar och samma självklara inställning av att man tillhör en hotad elit. Med då Bateman mördar folk så sitter gänget i Metropolitan och tar drinkar, sätter på sig gammeldags klänningar, går på debutantbaler och snackar. Som så ofta då man får en filmisk inbjudan till en ny värld så finns det en outsider i gruppen, Tom(Edward Clements) som liksom får representera det yttre ögat. Sällskapet som man får följa har en mer tjej än kille vilket är lite av en katastrof under balsäsongen vilket i sin tur leder till att Tom liksom raggas in i gruppen. Men när man väl lärt känna honom så visar även han sina excentriska sidor, som väldigt bestämnda åsikter och böcker i allmänhet och Jane Austen.

Audrey Rouget: What Jane Austen novels have you read?
Tom Townsend: None. I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelists' ideas as well as the critics' thinking. 

Gruppen är som sagt barnen till den etablerade överklassen, och de blir på något sätt både hyllade och hånade i samma film. Dialogen är så fin, och manuset(som blev Oscarsnominerat) var i sig säkert en förutsättning för alla amatörskådespelares prestationer. Ynglingarna är liksom en skön mix av okunniga, naiva, pålästa och snobbiga utan att riktigt fatta det själva. Bäst av alla är ändå Nick
(Chris Eigeman) vars cyniska inställning till gruppens liv både är träffsäkert, roligt men samtidigt också grundplåten till en slags mjuk utfrysning.

Allvarliga diskutioner kring socialism

Klänningar och kärlek

Sedan är det ju en massa kärlekstrådar, ju fler desto bättre. Någon är kär i någon som i sin tur är kär i någon annan och det känslorna är sådär Jane Austen-aktiga vilket gör att man engagerar sig trots att man egentligen kanske inte borde.

En annan sak jag kände igen från min sällskapsgrupp från när jag var 20-ish var det tvärsäkra politiska diskutionerna, Tom är Fourierist som ju är en socialistisk inriktning vilket ger hans mer modesta bakgrund en politisk spänning. Alla vill liksom verka så pålästa men är i verkligheten kanske mer intresserade av sin egen självbild...

Visst jag förstår synpunkten jag läste på Letterboxd "The fact it's up its own arse is part of the joke.. but it's also mostly up its own arse." För ja, den är både smart och väldigt medveten om att den är smart. Men trots det faller jag ändå ganska hårt. Vissa filmer kan man ibland se fram emot att de ska ta slut - men denna bara hoppades jag skulle fortsätta i all oändlighet och det är ju ett kvalitetstecken om något?

#301 An angel at my table

An angel at my table eller En ängel vid mitt bord, 1990. Regi av Jane Campion, manus av Laura Jones baserad på tre självbiografier av Janet Fram.

Janet Frame som jag i ärlighetens namn inte hade någon koll på var alltså en Ny zeeländsk författare som levde ett turbulent liv. An angel at my table är en sammanfattning av tiden från hennes födsel tills att hon var runt 30. Att filmatisera (eller för all del skriva) biografier öppnar upp för en del val. Ska man dramatisera händelser? Ska man fokusera mer på A än B och så vidare. Här har man valt att ganska rättframt gå från A till B utan att sortera allt för mycket. Man får en massa detaljer från livet som i Janets fall verkar tufft. Tre syskon dör och hennes bror som har epilepsi blir konstant slagen och mobbad av hennes pappa. Själv blir hon nervös och blyg vilket gör att hon hamnar på mentalsjukhus i åtta år med en feldiagnosticerad Scizofreni, så kan det gå tydligen, Janet Frame är dock mest känd för eftervärlden för sina böcker hon börjar skriva i ganska ung ålder och som blev quite the success runt om i... Nya Zeeland?

De tre som spelade Janet i filmen och riktiga Janet (högst upp - men jag antar att det inte var så svårgissat)

Filmen är ganska lång och inte helt oäven. I synnerhet den yngsta Janet (Alexia Keogh) är både rättfram och rolig och jag skulle kunna se tre timmar med hennes äventyr. Tyvärr så är hon bara med i början och ju äldre Janet blir desto tråkigare blir hon, och nej man behöver inte alltid vara så rolig men mitt intresse tappades efter ett par timmar... Sedan har vi dramaturgin som inte riktigt följer en röd tråd vilket ju kan funka ibland men här känns lite ofokuserat. Slutet blir också ganska plötsligt.

Slutkänslan blev lite blandad, men betyget kom inte högre än:

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Madonnas Pap Smear- I swear!

Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.

#659 Life is sweet

Life is sweet, 1990. Manus och regi av Mike Leigh

Många av de lite tidigare Mike Leigh-filmerna saknar i bredare termer en direkt handling (och därmed "riktiga" slut) Man får mer följa en grupp människors öden under en tid. Karaktärerna är ofta lite skruvade men alltid komplexa, riktiga människor. Mike Leigh jobbar lite annorlunda än många andra regissörer, han samlar skådespelartruppen och de spenderar månader med att att komma fram till ett manus, mycket med hjälp av improvisationer. Så när filmen börjar spelas in så är alla väl förtrogna med varandra och med vad- och varför saker händer. Det hintas ofta kring händelser eller möjliga tidigare relationer som man inte får någon riktig förklaring kring- om resten har blivit bortklippt eller försvann innan inspelningen vet jag inte men det är både lite störande och samtidigt realistiskt på det sättet att verkligheten sällan låter sig paketeras snyggt på 90 minuter...

Life is sweet cirkulerar kring en familj och karaktärer runt familjen i ett brittiskt arbetarområde. Wendy och Andy (Alison Steadman och Jim Broadbent) bor i ett hus tillsammans med två döttrar (Claire Skinner och Jane Horrocks). Döttrarna är olika till kynnet, en är en stabil rörmockare och den andra har ett flertal störningar kring mat och förnedring. Åtminstone till en början är stämningen i familjen hård och ganska hjärtlös, åtminstone mot dottern med en massa issues som ingen orkar med. Dottern har även ett sexuellt förhållande med en man(David Thewlis - som senare skulle få huvudrollen i Naked) som smetar in henne i nutella som han sedan slickar upp, men när han försöker få förhållandet att komma lite längre så stänger hon ner sig helt och hållet.

Mattemat fortsätter också med familjebekantingen som öppnar en liten fransk bistro med innälvsmat-inriktning. Scenerna med den tomma restaurangen och en allt fullare kock är både roliga och tragiska.

Mot slutet av filmen försöker familjen hitta till varandra igen men det är svårt att få igång kommunikationen då man bara har en vana av att tjafsa...

Systrarna misslyckas med att konversera

David Thewlis är deltagare i matsex som han inte riktigt själv går igång på

Han försöker förgäves få alla ljusen i samma höjd...

I början köper pappan en väldigt sliten foodtruck som han hoppas ska leda till ekonomisk självständighet men det skulle ju i sådan fall kräva att man måste kämpa och planera, och det är ju alltid svårt. Varm, fin och rolig!