#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...

Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället. 

#206 Lola

Lola, 1981. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder

Precis på samma sätt som man kan se att Lotta på bråkmakargatan spelades in i början av 90-talet (Men utspelade sig på 50-talet) så är Lola från 1981 väldigt mycket 80-tal istället för 50-talet som filmen utspelar sig i. Men i detta fall är det kanske med flit, då allt blir så övertydligt med en knasig färginställning som liknar när man ställt alla inställningar på tvn på max. Då Lola är den sista filmen jag ser i hans BRD-trilogi så börjar väl det bli dags att se vilka gemensamma teman som finns, kandidaterna är:
1. En obalanserad fixering vid en vid en person, alla tre hanterar en kärlek som liksom inte är balanserad eller sund.
2. Gamla nazister rostar aldrig. Ja när filmerna utspelar sig är det inga som heilar, men maktstrukturerna finns kvar. Och det är samma kommunpampar som "call the shots" som ledde samhället då det "begav sig".
3. Kapitalismen gör oss elaka.  Så kan det kanske vara. För i alla tre filmerna så leder kapitalismens längtan karaktärerna att göra dumma saker, som att mörda i "Maria Braun", som att låta oförätter bli oberättade i "Veronika Voss" och prostitution och korruption i "Lola"

Vad Lola hade var också en rejäl dos av cineastiskt nostalgi i form av de många kopplingarna till Josef Von Sternbergs monsterhit Der Blaue Engel (som ju för all del blev Marlene Dietrichs genombrott). Lola har så många likheter att det är som någon slags blandning av hommage och cover- där ramhandlingen med en rättskaffens man blir kär i en prostituerad och förleds i fördärvet är sig helt lik. Men skillnader finns också en masse. För här har vi också en snårig historia om bygglov och fastighetsbluffare - vilket känns sådär kul. Men krocken mellan den prydlige Herr Bohm och Berlins dekadenta underliv har sina poänger, i synnerhet när han debatterar med Lola om det är värt att leva ett liv utan Moral och värdighet - varav hon svarar "Absolut, men de vill inte släppa in mig" vilket både illustrerar hennes problem med att komma in i de inre brottsliga cirklarna och  problemet med ett liv utan moral och värdighet...

Lola läser kärleksdikter

Tårtan är inte med i filmen

Men tyvärr är det lite segt och jag tappar engagemanget efter en stund. Det är lite för mycket dialog och manuset skulle definitivt kunna vara mer på sak så nja, det här kalaset kändes sådär för min del. Det är säkert mitt fel Fassbinder, men jag behöver lite tid med någon annan nu, du var rolig en stund men jag känner mig gladast om jag kan få vara utan dig de närmaste tio åren, OK?

#205 Veronika Voss

Veronica Voss eller Veronica Voss längtan eller Die Sehnsucht der Veronika Voss, 1982. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Rainer Werner Fassbinder, Pea Fröhlich och Peter Märthesheimer.

Veronika Voss hade en hyllad premiär i Berlins filmfestival i februari 1982. Sent på kvällen den 9 juni 1982 ringde han  från München för att berätta för sin bästa vän att han hade spolat alla sina droger på toaletten - allt utom en sista linje kokain. Nästa morgon hittades Fassbinder död i sitt rum. Han var då 36 år gammal och hade gjort 44 filmer.

Filmen börjar med att Veronika sitter på en biograf i efterkrigstidens München och tittar på en av hennes gamla filmer. Hon sitter ensam men med fixat hår och smink. Hon träffar efteråt den jordnära sportjournalisten Robert (Hilmar Thate) som blir fascinerad av henne, trots att han är i ett förhållande. Hon är teatral och dramatisk- och påminner ganska mycket om Norma (Gloria Swanson) från Sunset Boulevard. Robert träffar henne några gånger och förstår till slut att hon sitter i ett heroinmissbruk där hennes läkare ger hnne sina fixar mot att läkaren får ärva henne efter hennes död. Och hade detta varit en amerikansk film så hade ju resten av filmen varit om hennes väg tillbaka men här går vägarna inte lika rakt och Roberts väg mot att rädda Veronika blir alltmer snåriga.

Sprutan

Veronika uppfixad

Thats all

Även Veronika försöker verkligen och får till slut en chans till något som kan liknas en väg tillbaka, men precis som Fassbinder själv så har hon oerhörda svårigheter att ta sig an världen utan sina droger- som i sin tur tar henne närmare döden för varje dag. 

Fassbinder hade ju tydligen inget lätt förhållande till sitt liv och världen runt honom,  Cannesjurymedlemmen Daniel Schmid berättar att : "He would shout at me: How are you able to just sit there and look outside the window? How can you? How can you just sit on a rock and look at the sea? How can everybody else be so lucky?"

Ja, det är ju utmaningen eller hur... 

#198 Angst essen seele auf

Angst essen seele auf eller Rädslan urholkar själen, 1974. Manus och regi av Rainer Werner Fassbinder

Emmi(Brigitte Mira) är en söt liten tant. Hennes man är länge sedan död och själv beter hon sig såsom man ska som åldrande kvinna. Allt är korrekt och samtidigt ganska så själlöst. Plötsligt händer det, hom går in till en bar en sen kväll och tar en Coca cola då en arabisk man går fram till henne och bjuder upp till dans. Hon accepterar och lever upp som ett tomtebloss  under några heta minuter. Sedan kan hon bara inte släppa honom, hon bli helt enkelt alldelles till sig. Han är förvisso ganska stilig men kanske inte så jätterolig för övrigt, men vad vet jag... Till slut träffas dom igen, det blir ett erotiskt äventyr och de känner att de måste flytta ihop och bara vara med varandra. Men alla andra är jätterasistiska, vilket ställer till det. Så här 30 år efter kriget skulle man hoppas att tyskarna vore lite mer dolt rasistiska men icke. De andra damerna i huset blir skitsura och fryser ut stackars Emmi, och när även hennes barn får tokspel vet hon inte vad hon ska ta till sig. Hon gifter till slut och försöker leva lyckligt som utstött par. Samtidigt är hennes man: Ali ( El Hedi ben Salem m'Barek Mohammed Mustafa) lite av en karlakarl som inte orkar med allt drama och söker sig tillbaka till sina gamla
flammor...

Emmi dricker kaffe och är ensammen

Kärleken vänta

Filmen är minsan lite gripande och fin. Verkligheten bakom är dessutom minst lika tragisk. Al Hedi-som spelar Ali hade tidigare en affär med Fassbinder och bara ett par år efter inspelningen knivhögg han tre män på en bar, och fick sedan fly ut ur Tyskland. 1977 hängde han sig i ett franskt fängelse...

Vad som drar upp filmen ett snäpp är superfina Brigitte i huvudrollen som är perfekt som tysk dam, Al Hedi däremot är inte direkt något hett skådespelarmaterial.

#204 The Marriage of Maria Braun

The Marriage of Maria Braun eller Die Ehe der Maria Braun eller Maria Brauns äktenskap, 1978. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder.

Filmen börjar med ett bröllop som blir bombat av allierade styrkor som intar Berlin. Brudparet kryper ut, prästen verkar död men paret kryper fram längs marken för att få den sista officiela stämpeln. Hurra! Men sedan fastnar hurrandet då maken och fru skiljs åt...

Maria(Hanna Schygulla) tänker sig inte bara förgås i efterkrigstidens fattigdom, nä, nu när maken är borta ska hon ta sig uppåt. Så hon börjar dejta en amerikan, hon lär sig engelska och slår sedan ihjäl sin pojkvän då hennes make hastigt kom tillbaka. Maken tar skulden för brottet och medan han sitter i finkan så måste hon fixa en bra verklighet tills han kommer ut. Genom att aktivt använda sig av sin...sexualitet lyckas hon senare få jobb som exekutiv rådgivare i ett textilbolag. Maria är under hela filmen beräknande kring hur hon beter sig, behöver hon vara flirtig så är hon det, behövs det inte så är hon ganska kall, vilket förvirrar hennes olika älskare. Hon vill få ett hem, och i takt med hennes framgång så orkar hon inte längre spela ljuvlig och sensuell utan tiden har gjort henne kall och känslolös.

När allt hon sökt blir uppfyllt så är hon ändå osäker. Mannen väntar oentusiastiskt på sängen medans Maria byter kläder gång på gång utan att riktigt hitta rätt. För här finns inga lyckliga slut, faror hotar även det välordnade livet...

I do

Maria lär sig engelska

Fassbinder gjorde minst 30 långfilmer, eller många fler om man räknar hans tv-produktioner, bland annat 15-timmars miniserien "Berlin Alexanderplatz ", och han gjorde allt mellan 1969 och hans död vid 37 års ålder 1982.

Maria Brauns äktenskap är en ganska tung historia som löper parallelt med tysklands krigsmisär, industrialisering och oförmåga att ta hand om sin historia. Bra grejer!