#140 8½

8½ eller Otto e mezzo, 1963. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli,
Ennio Flaiano och Brunello Rondi.

Ja du, denna hamnade på fjärde plats över Sight &Sounds lista över världens bästa filmer. Och beskrivs och som ett episkt opus kring en författare med kreativ kramp. Fellini började ju med en hel del filmer i en ganska neorealistisk stil, exempelvis den fantastiska "Cabirias nätter" som får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan kom Dolce Vita med olika fantasimoment och Pang, 8½ som egentligen handlar om Fellini himself , det plågade manliga geniet som har lite av en kris. Han är otrogen och hans fru är gnällig, han drömmer sig till att han har ett harem alldeles för sig själv-och om någon av tjejer bråkar så ska han piska dom. Blir de över 27 får de leva sina liv på övervåningen. Men Ack, livet är inte alltid som en gubbsjuk fantasi vilket gör det svårt för honom.

Basen i filmen är regissörens kurhotell han bor på, där både kardinaler, skådespelare och allsköns filmfolk kommer och försöker påverka honom eller få svar på vad de ska jobba med, medans han bara drar sig undan och röker. Ibland läser skådespelare repliker för honom som kommer från tidigare scener i filmen och på så sätt kan man säga att filmen handlar till viss del om sin egen uppkomst vilket ju var lite kul, men det finns också långa planlösa scener där karaktärer bara pratar på om oväsentligheter. Både jag och min fru längtade tyvärr efter att filmen skulle sluta vilket ju inte kan ses som ett högt betyg.

Allt pyton? Näh, början var bra och fin med vackra bilder när regissören hänger som att han var en ballong. Överlag så var masscenerna alltid estetiskt on top.

Lite Andreui-Rublev inspirerad

Siluett-dans

Känns ändå bra att läsa Eberts hyllning:

The conventional wisdom is that Federico Fellini went wrong when he abandoned realism for personal fantasy; that starting with "La Dolce Vita" (1959), his work ran wild through jungles of Freudian, Christian, sexual and autobiographical images. The precise observation in "La Strada" (1954) was the high point of his career, according to this view, and then he abandoned his neorealist roots. 

Ebert tycker naturligtvis att "The conventional wisdom" är alldeles fel och att detta är Fellini på sin absoluta topp, jag får uppenbarligen leva med att vara konventionell vilket ju känns lite trist för en häftig typ som jag.

Om man ger 8½ mindre en maxbetyg bör man väl se om den (inte minst för att slippa få konventionell-stämpel på sig), men just nu är jag rejält osugen.