#235 The Leopard

The Leopard eller Il Gattorpardo, 1963. Regi av Luciano Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti, baserad på en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Förra gången jag såg ett italiensk film så handlade den om samhällsomstörtande inbördeskrig i sicilien med en bestämd man i centrum, och denna gång så är det samma sak fast i mer episk skala. För här har vi en mastodontfilm på över tre timmar och alla ingredienser är med: eleganta kostymer, stormiga känslor, en lovebombing från Martin Scorsese, Claudia Cardinale och stiliga aristokratiska slott. I centrum denna gång, en ålderskrisande Don Fabrizio Salina(Burt Lancaster) som desperat försöker hantera en invasion av sicilien av Garibaldi som ledde en slags kombination av plundring och enande av landet. Don Fabrizios heta brorson Tancredi (Alain Delon) joinar Garibaldisidan medans resten av släkten trotsar soldater och rövarband för att ta sig till sin sommarresidens, mest för att hålla skenet uppe, för utan skenet så finns man inte.

De politiska omvälvningarna börjar mer och mer likna inbördeskrig och Tancredi byter efter en stund sida för att- man vill ju inte vara den förlorande sidan. Mitt i allt detta så måste alltså familjen ha på sig sina finkläder och besöka kyrkor och pompösa småborgmästare...

Don Fabrizio får en puss av hans brorsons flamma

Balscenerna, så snygga. Nästan som en Degas-tavla

Amerikanska affischen gör att för att få till Borta med vinden kopplingen

Huvudrollen spelas som sagt av Burt Lancaster, som ju är ett lite oväntat val. Då Burt inte kan italienska så dubbas han och precis som Fellini så spelar inte Visconti in ljudet vid inspelningen utan dubbar in den i efterhand, och precis som hos Fellini så görs det riktigt dåligt, inte ens de som hade sin riktiga röst ser odubbade ut. Annars är Burt bra som melankolisk familjefar som desperat försöker få allt tillbaka till som det var förr. 

Då de flesta andra kriser på något sätt hanteras så hamnar Don Fabrizio i någon slags ålderskris då han inser att hans liv egentligen inte är så kul och att han egentligen har en tråkig fru och hyfsat störda barn, och ingen egentlig kärlek eller omtanke, och denna sista 45 minuterna var en ganska intressant vändning i en historia som verkligen känns som ett italienskt svar på Borta med vinden. Melankolin i filmen förstärks också av miljöerna, de gamla palatsen, dammiga vindarna och slitna väggmålningarna som blickar tillbaka mot en tid då framtiden inte var bakom en...

Lärdomar:1. Livet är meningslöst, 2. Att vända kappan efter vinden är inte så illa alla gånger

Bombastisk och fin, kanske kan bli bättre vid omtitt: