Stockholms filmfestival 2018

Årets festivaltittningar! 　

Hur gick det, vad var givande och vad gav inte så mycket tillbaka? Från min nummer 1 till min nummer sist:

Gaspar Noes Climax kanske har så mycket handling och dessutom hade en del översexistiska dialoger men man får ta the bitter with the sweet. För det visuella mörkret, ångesten, dansen och dramat gjorde ändå detta till festivalen höjdpunkt för mig.

Trodde aldrig att Meta-Zombie-komedin One cut from the dead av Shin'ichirô Ueda skulle slå an så många strängar hos mig. Men den var båda smart och rolig

The Favourite av Yorgos Lanthimos var ju ett ganska härligt rival-dramedy med Rachel Weizs och Emma Stone i högform.

Årets ångestpiller var definitivt Beautiful Boy av Felix van Groeningen. Om droger, kärlek, tappat hopp och bristande kommunikation.

Täckta ansikten i en begravningscermoni från Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerra. En ganska mörk och våldsam historia om stora förändringar för ursprungsbefolkning då droghandeln tar ett större grepp kring alla delar av Columbia 

Dansmordet i Suspiria av Luca Guadagnino var ju gotiskt obehagligt, och den generella stämningen var som en väldigt kylig mardröm. Växte efter titten

Ben Wheatley's festen-komedi Happy New Year, Colin Burstead var både charmig och lite jobbig, precis som det ska vara...

Jesus av Hiroshi Okuyama var en trevlig bagatell om en pojke som hittar Jesus, men inte riktigt vet vad han ska göra med honom. 

Min lillasyster Mirai av Mamoru Hosoda var en fin men lite splittrad historia om en syskon, familjehistoria och magi.

Blindspotting av Carlos López Estrada var ett ömsomt smart och ömsomt lite väl plakatmässigt resonemang kring ras och våld. Rafael Casal står dock för en av årets prestationer som den strulige Miles

Another day of life av Raúl de la Fuente och Damian Nenow var en fint animerad reenactment av den polska journalisten Kapuscinski's resor i det inbördeskrigsdrabbade Angola.

Sunset av Lazlo Nemes var vacker och mystisk. Tyvärr var den också lång, virrig och lite väl förvirrande

The man who feels no pain av Vasan Bala hade ju kunnat vara kul och actionfylld, och var det också. Men den var ju alldeles för lång och hade en hel del transportsträckor.

The Chambermaid hade sina stunder, men det går inte heller att komma ifrån att den handlade om en kvinna som städar hotellrum i två timmar och att inget annat händer 

Många gillade ju Blaze av Ethan Hawke och paret var ju fint, men kalaset föll mig inte i smaken.

The Cannibal Club var verkligen ingen höjdare, det var alldelles för lite kannibaler och inget klubbliv. Dessutom så verkade inte filmen riktigt bestämma sig för om den skulle handla om herrklubbar a-la-Hostel eller om det skulle vara något slags sexhemligheter-film.