Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)
Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.
Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto...
Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.
Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.
 |
| Filmen |
 |
| Verkligheten |
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!
Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?
Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.
Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?
Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."
Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.
Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?
Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:
Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?
Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird
Hmm, som jag skrev på annan blogg, så är denna film lika svår att bedöma som musik. Blir fråga om vilken känsla som filmen förmedlar. Tempot och strukturen är som jag uppfattar det medvetna val. Tror nog att producenten var med på noterna. Men det behöver inte betyda att filmen passar alla. Speciellt om man har ett annat "filmiskt tempo" i hjärtat.
SvaraRaderaDet är ungefär som att säga att Bob Dylans musik är kass för han sjunger dåligt, låtarna är långsamma och texterna är osammanhängande. Men, som vi vet, vissa tycker tvärtom! :-)
Hoppsan, här trodde jag att jag skulle vara den mest negativa av oss. Men jag håller med dig om obalansen i tex den första galningsscenerna som sedan inte återkom. Och som du säger, man förstår inte riktigt hur Blaze tänker när han å ena sidan vill bli en legend men å andra sidan inte verkar superpepp på en musikerkarriär
SvaraRaderaJa, du var den mest neggiga! ;)
SvaraRaderaSkämt å sido, det är ju svårt att gilla en film, att vibrera med samma frekvens som en film, om man sitter och hoppas att den ska ta slut. Jag håller ändå med om att den hade kunnat klippas ner en annan aning. Exempelvis förstod jag inte riktigt poängen med scenen mot slutet när Sybil besökte huset där han sköts. Tyckte inte förmedlade nåt speciellt. Den hade kunnat klippas ner för att tajta till filmen.