Tengoku to jigoku, 1963 i regi av Akira Kurosawa. Manus av Eijirô Hisaita, Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, and Hideo Oguni, baserad på novellen King's Ransom av Ed McBain.
Detta är den femte filmen av de 24 första criterionfilmer där Toshiru Mifune har en huvudroll så han måste uppenbarligen ha ett gäng fans i Criteriongruppen... Men här har vi ett samtida drama så man undrar hur Mifune och Kurosawa funkar utan varken rustningar eller samurajsvärd, blir det uddlöst och tamt eller spänt och svettigt?
National shoes är ett skomärke som har sett sina vinster dala under senaste tiden. Tre herrar är på besök hos fabrikschefen(Toshiru Mifune) för att få med honom i en allians att förändra företaget mot att börja bygga billigare skor av lägre kvalitet. Han vägrar, för i hemlighet har han belånat allt han äger för att köpa en tillräckligt stor andel av företaget för att bestämma själv. Kort efter kidnappas fabrikschefens chaufförs son, kidnapparen hade råkat ta fel barn, men säger ändå att han ska döda pojken om han inte får ett mycket högt belopp. Fabrikchefen låter sig motvilligt betala med pengar som skulle till företagsköpet, pojken blir sedan släppt. Nu är läget spänt, poliserna jobbar med stora resurser för att följa upp varje liten ledtråd. Samtidigt sitter kidnapparen och räknar sina pengar...
 |
| Ingen A-märkt film :) |
 |
| Kidnapparen ringde från en telefon med sikt mot fabrikschefens hus |
Andra halvan får man mer och mer följa polisen, de förföljer misstänkta, de inspekterar flyktbilar och lyssnar på bandinspelningar av telefonsamtalen. De får till slut upp ett spår och och tar sig genom opiumkvarteren för att jaga rätt på kidnapparen. Kidnapparen är för övrigt en ensam fattig man som kunnat se fabrikschefens hus på höjden från sin iskalla lägenhet. Han tycker att livet varit orättvist mot honom men han verkar mer fokuserad på att ge igen mot överklassen än att skapa sig ett bättre liv med sina pengar.
 |
| Polisen ser rosa rök, vilket innebär att den preparerade väskan med pengarna brinner, enda lilla färgen i filmen |
 |
| Opiumkvarteret (Low i filmens titel antar jag) |
Det är mycket polisarbete i denna ganska dialogdominerande film. Men tempot är högt, dialogen rapp och miljö/regi är topp. Det är ju lite synd att de inte gjorde fler sånt här. Detta är min topp-Kurosawa (men jag har bara sett fyra)... Väldigt nära Topp!-betyg.
Härligt att den gick hem. För min del finns det så mycket att gilla med den här filmen, stämningen, Mifune, alla moraliska frågetecken, spännningen. Enda nackdelen skulle väl vara att den sackar lite i mitten.
SvaraRadera