Den förra filmen av radarparet Olivier/Shakespeare som jag såg var Henry V, den hade en del exprimenterande med rollerna som spelades men man fick också se skådespelarna bakom kulisserna. Hamlet är några år tidigare och här tas det inte ut på svängarna, eller ivarjefall inte mer än vad manus inbjuder till. Och även om jag inte riktigt förstår alla ordvändningar och metaforer så är det faktiskt kul att hänga med Shakespeare i vad som kanske kan vara (väst)världens mest berömda och spelade manus. Filmen blev en pangsucce' som fick 4 Oscars, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll.
Men men, livet är surt för stackars Hamlet, hans pappa har dött och han har en hel del daddy issues han inte riktigt kommit över. Hans minns sin pappa som en perfekt far och kung. Pappan, som är död (andra filmen på raken med viktiga roller spelade av döingar) kommer tillbaka och osar att han blivit mördad. Han vill ha hämnd! Men pappan tänker sig inte riktigt för, då hans hämndbegär slutar med att alla som han bryr sig om också dör, men det kanske var det han ville? Vilket som så är pappans spöke med röst förvånansvärt bra och nästan lite läskiga.
Filmen låter överlag texten komma i fokus, det finns ett starkt förtroende kring att manus och skådespeleriet ska fixa biffen, och det gör de. Vad som är lite förvånande är att Olivier både tagit bort ganska stora partier, främst kring kungens mordplaner. Även ordningen på scener är också omgjord, här hittar till exempel Hamlet stackars Yoricks döskalle långt efter han kör sin berömda "to be or not to be". Repliker/monologer som behandlar Hamlets tvekan och rådvillhet kring situationen är borttagna, vilket gör Hamlet mer till en sur alfahanne än en tvekande emoprins...
 |
| Ophelia |
 |
| Spökkungen |
 |
| Peter Cushing, eller Grand Moff Tarkin från Star Wars har en liten men härlig roll |
Det jag tycker är det svåraste med den här historien är att huvudpersonen själv är en sådan jäkla gnällspik. Man vill ju bara att han ska dö. Och det fort. Just den här versionen hann jag inte med när jag röjde runt bland Shakespeareadaptioner för något år sedan, inte heller Branaghs. Däremot en inspelad scenversion med Patrick Stewart som farbrodern, den var riktigt trevlig.
SvaraRaderaJa han är en gnällspik men det är ju en poängerna att han inte vet hur han ska göra- men jag förstår att man kan störa sig lite på det... Jag är lite sugen på Branaghs variant, som är mer eller mindre obearbetad, i denna versionen är ju en hel del gnäll borttaget så det kanske var därför jag inte störde mig så mycket på det ;)
Radera