#60 Autumn Sonata eller Höstsonaten

Höstsonaten, 1978. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ah, inget kan fucka upp en så totalt som sin familj, och i Höstsonaten är det inte långt mellan de verbala käftsmällarna. Dottern Eva(Liv Ullman) har bjudit in sin mamma Charlotte (Ingrid Bergman) till sitt hem i svenska landsbygden. Mamman är en framgångsrik musiker som jobbar främst i USA och har de senaste åren undvikit sina barn. Tanken är att det ska bli så trevligt men mamman får spel redan i början då det visar sig att Eva även bjudit med sin grovt sjuka syster. Charlotte tycker allt sånt är obehagligt men försöker ändå trivas i Evas lite bonniga hem... Så småningom försöker de hitta till varandra men då kärleken saknas så dras det förflutna fram.

Eva: Därför att du aldrig lyssnar, därför att du är en jävla eskapist. För att du är känslomässigt invalidiserad, för att du egentligen avskyr mig och Helena. Därför att du är hjälplöst instängd i dig själv, för att du alltid ställer dig själv i vägen. För att jag älskade dig. För att du tyckte att jag var äcklig, misslyckad och obegåvad. Och du lyckades skada mig för livet, precis så som du själv är skadad.

Sådär håller det på. Eva har mått jättedåligt av att ha en intensiv, ofta frånvarande mamma. Mamman har i sin tur försökt med olika instick fixa till dotterns hår, stil, tänder och pianospelande. Just pianospelandet använder mamman kanske omedvetet för att trycka ner dottern "Åh va kul att du spelat på prästgården, jag har just också haft några koncerter i Los Angeles, fullsatta..."

Lägg till bildtext

Filmen kan dock tänkas ha en lite gammaldags sensmoral kring kvinnor som satsar på karriären istället för familjen. Men man kan också tolka den som ytterligare en resa i allas vår ensamhet...