Tokyo Drifter, 1966, regi av Seijun Suzuki, manus av Yasunori Kawauchi.
Les miserables är en musikal, där sjunger dom ju typ hela tiden, Mary poppins likaså. Men här sjungs det två sånger några gånger så jag antar att det här blir en slags Yakuza-musikal eller var går musikalgränsen egentligen? Allt måste vara tydligt definierat, hur skulle det annars se ut!
Tokyo Drifters manus är ganska banalt, en Yakusagrupp försöker gå legit (Det brukar aldrig funka i filmvärlden) och de andra försöker utnyttja tillfället och sätta dit sina forna konkurrenter. Mitt i allt finns den hundlikt-lojale Tetsu som står bi sin gamla chef trots att världen ramlar samman. I början får man se hur andra Yakuzas pucklar på honom men han slår inte tillbaka, de har ju blivit laglydiga.
Hela första delen är inspelad i överexponerad svart-vittfilm, och det är så snyggt. För det här är en film som är extremt stilmedveten och visuell. Varje miljö och varje är extremt genomtänkt och ibland blir miljöerna nästan teatrala vilket faktiskt funkar här. Musiken och tempot är väldigt mycket hippt 60-tal och man känner igen en hel del av tonfallet och kameravinklar från många av Quentin Tarrantinos filmer.
 |
| En del scener var i "vägglösa" miljöer |
 |
| Ljussättning! |
 |
| Ljussättning! |
 |
| Vitt som en Kentkonsert |
Ah, det här är snyggt och roligt. Handlingen är dock inte så mycket att orda om men är man ute efter en visuell fest så är man rätt ute. Detta var Suzukis 40:nde film efter att ha verkat i många år i Japans näst största filmbolag Nikkatsu. Hans tidigare filmer var klart mer konventionella och hans nyvakna konstnärlighet skulle snart sätta honom i trubbel då han fick sparken efter att hans kommande film (Branded to kill) visades för filmstudiobossen... Häftigt ända att Suzuki kunde göra denna i Nikkatsu utan vare sig budget eller förberedelsetid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar