#43 Lord of the Flies

Lord of the flies, 1963. Regi av Peter Brook. Baserat på en bok av William Golding.

Början är snygg, bilder på krig varvas med bilder på skolpojkar. En barnkör sjunger "Kyrie Elaison" (guds lamm). Vi befinner oss mitt i andra världskriget och Storbritannien bombas kontinuerligt. Barn evakueras till säkrare orter och i en skola så ska de flesta till U.S.A. Skakiga stillbilder på plan i himlen, ett plan vrider sig runt i luften.

Några barn går runt på stranden. De verkar ha klarat sig ganska bra, en säger att han blir retad och kallas för Piggy, vilket han avskyr och ber om att det ska vara hemligt. -Hemligheten hålls i cirka fem minuter och resten av filmen är han bara Piggy. Till slut träffar de på stora delar av skolans kör som verkar klarat sig bra. Kören tar hand om jakten och de andra försöker bygga skydd.

Ganska snabbt drar en ganska obehaglig maktkamp igång då barnen försöker hantera att inga vuxna finns kvar. Mobbingen når raskt en hög nivå och till slut delar grupperna på sig men då har kören (sjungandes Kyrie Elaison) redan utvecklats i en våldsam-auktoritär riktning. Till slut är en sista konfrontation oundviklig, men då har redan ett par av pojkarna dödats.

Filmen var mer obehaglig nu än när jag såg den senast, vilket jag antar beror på att jag själv har barn. Filmen fångar ganska precist ondskan som vissa barn kan ge utlopp för, och hur manipulation barn emellan kan företa sig. Alla barnen i filmen spelas av amatörer och filmen spelades in sekventiellt vilket är lite ovanligt. Detta kan vara ett skäl till att vissa scener är lite styltiga i början, för mot slutet tar det sig-rejält. Många scener spelades in utan specifik regi, grabbarna lockades helt enkelt att härja runt medan kameran följde efter (lite som Malick  gjorde i Tree of life(för övrigt inte riktig en favoritfilm)). Tack vare det får man ta del av spontana galenheter som känns äkta.

Grupperna möts

Ena sidan kör en Putintaktik och tar över kommandot

Å, dom känns ju så unga. Jag tycker det var bra att man valde skådespelare i samma ålder som de har i boken istället för att låta några 20-åriga skådespelarstrebrar spela alla stora roller. Det ger en trovärdighet och tragik när man ser alla vilsna 5-12åringar ställa till det för sig. Samtidigt så tycker jag att filmen kunde kunna bjudit på några paraller till vuxnas(kanske i synnerhet nazisternas) totala brist på medmänsklighet under andra världskriget vilket till viss del speglar barnens plötsliga stambeteende. Ah sammanfattningsvis så gillar jag det här, det var både gripande och spännande.