Ibland pratas det om tidlösa verk som liksom romerska marmorstatyer kan bjuda på skönhet genom årtusenden, andra verk är mer en representation av sin exakta tid och kan verka lite märkliga för efterföljande tidsåldrar... Jag är nyfiken - filmerna är ju ganska fantastiska tidsdokument som nog varken kunde göras 3 år före eller tre år efter- vilket säger något både om filmerna och om slutet på 60-talet. För allt är radikalt och experimentellt!
Formen- är en slags mix av:
+intervjufilm där en charmigt uppstudsig Lena Nyman pressar allmänhet och politiker om klassklyftor, bland annat lyfter hon orättvisan att sådana som studerar får bättre jobb och mer betalt
+Metafilm, där man får följa kamerateamet som försöker hänga med i svängarna, dessutom pratar ibland Vilgot sjömans via voice over att man ska köpa filmen och att Sandrews är bra.
+Relationsdrama med vanligt manus, där Lena Nyman har sexuella relationer med Börje Ahlstedt och regisören själv (Man var inte riktigt framme med genusfrågor ännu)
+propagandafilm där man nyanslöst driver teser om ett försvar byggt på icke-våld eller att alla fängelser borde rivas ner.
Mixen av allt detta är både kul och intressant att se, i synnerhet då filmen varvar med klipp som visar hur svårt det kan vara med att applicera alla högtravande principer. Exempelvis drömmer Lena om att skjuta sin otrogne man (Börje Ahlstedt) bara några minuter efter en passionerad passus kring icke-våld. Hennes frikostiga sexliv funkar bra i teorin- men leder också till att hon får skabb i praktiken...
Lena och Vilgot |
Lena tar fångar |
När filmen kom var det annat som stod i fokus. Nakenheten och sexet. Dock kan man tilläga att sexualiteten är mer naturlig här (både till kropparna och situationerna) jämfört med de mer superstiliserade halvnakna sydeuropeiska filmerna med Brigitte Bardot och Sophia Loren.
I Lenas förhållande med Börje så sexas det friskt, och man ser Börjes (mjuka) snorre ett par gånger vilket gjorde att amerikanska tullen tog filmen och Jag är nyfiken - en film i gult blev sedan föremål för ett upphettat rättsfall där bland annat Norman Mailer fick förklara att filmen en av de viktigaste han någonsin hade sett. Det var kanske lite att ta i men man säger vad man måste då yttrandefriheten står på spel!
Så småningom beslutade högsta domstolen att filmen fick visas med hänvisning till yttrandefriheten och förkastade tidigare domslutet att filmen var pornografisk. Hays-koden bedömdes således som omöjlig att efterleva och MPAA inrättades. Så inget kan ta ifrån filmen dess filmhistoriska betydelse.
Att filmen fortsatte att bli USA:s högsta inkomstbringande utländska film genom tiderna(och behöll titeln i flera år) kan vara lite underligt om man bara ser på filmen såsom den är. Så här har vi ett prima exempel på att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Alla bara kände att de ville ha koll på filmen som det var så mycket rabalder kring. Så kan det gå, jag trivdes ändå ganska bra med nyfikenheten så här 50 år senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar