#184 By Brakhage

By Brakhage, 28 kortfilmer från 1954-2001. Regi av Stan Brakhage

De som anser att film är en berättande konstform och tycker att filmer ska ha en början, en mitt och ett slut - i den ordningen - kommer att ha problem med Stan Brakhages filmer, för det saknas inte bara handling, utan i vissa fall kan man nästan undra om verken kan i själva verket definieras som ett arty myrornas-krig. För ibland har han bara ritat och skrapat på filmremsor, eller klippt in små fjärilsvingar över filmremsan.

Att se filmerna från en bra källa (Blu-ray) var ganska centralt då saker händer så snabbt. Varje liten filmsnutt kan skilja sig från föregående och ibland är varje cell ett ganska vackert konstverk (som man då måste trycka på paus för att kunna uppfatta). Tyvärr så är ju en film, som bekant 24 eller 16 celler per sekund. Och ibland är mindre lite bättre än mycket för det är lite störigt att titta på kakafonin av en massa bilder per sekund. Allt blir stökigt och stressat och filmfrommen tappar lite fokus. Brakhage:

"Föreställ dig ett öga som rensas av människotillverkade perspektiv, ett öga som inte fördjupades av kompositionell logik, ett öga som inte svarar på allt men som måste känna till varje objekt som uppträder i livet genom ett äventyrsupplevelse."

Ni ser ju, en hyfsat arty kille:

De flesta filmerna saknar ljudspår, och jag valde en kombo av slummig ambientmusik, Beethoven och tystnad. Som ni ser, ganska spännande visuellt men också utmattande för ögat att ta emot alla galna bilder som pumpas ut.

Några intressanta undantag fanns ändå:

Kinderling
En tvåminutare med barn som leker i grynigt foto. Den creepiga klippningen, musiken och fotot gör att det blir lite skräckfilm av det hela. Häftigt

Commingled Containers 

Vacker film där vackra mönster och vattenbilder liksom flyter fram. Kan också ha blivit extra bra efterssom jag hade druckigt några glas vin?

The act of seeing with one's own eyes
Mitt bland alla artiga mönster så dyker då denna upp. Det är en  dokumentär stumfilm där man får följa en obduktionen av ett antal människor. Läkarna drar i armar och ben och börjar sedan såga och ta ut allt vi har på insidan. Det är ju på något sett intressant att få se döden så här hands on, men samtidigt lite illamåendeskapande.

Överlag intressant och samtidigt väldigt långt och lite frustrerande att titta på. Inte riktigt min kopp te helt enkelt.