1955 var Renoir äntligen tillbaka i Frankrike efter en 15 lång sejour i Hollywood som resulterade i ömsom vin (The river) och ömsom vatten (The Diary of a Chambermaid). Vad gör man då man är tillbaka? Jo man njuuuter av allt franskt, Renoir filmar glatt baguetter, vin, franska sångare och franska charmörer. Och filmen Cancan fick också prefixet French för att verkligen slå in budskapet. Det finns ju flera (Hej Gaspar Noe) som gör sina franska filmer med engelsk titel, men Renoir var nog en av de första. För French Cancan känns mycket som en film om fransmän (eller kanske ännu mer fransyskor) för amerikaner. Och även om Renoir kanske tycker att han borde få ett free pass så bjussar jag inte riktigt på det, för filmen säljer ganska mycket på manliga sexfantasier, se bara nedan...
 |
| Trosorna är ju rejäla, men har också spets... |
 |
Vilket som, den fina Jean Gabin spelar Dangler, som är en slags nattklubbskung för en fransk motsvarighet till Golden hits. En dag slummar han i en fattig klubb och stöter på den hälften så unga Nini (Françoise Arnoul). Dom dansar och han blir inspirerad till att öppna ett nytt ställe, där miljön är lantlig men vinet dyrt, där musiken är folklig men spelas av proffs, där dansen är charmant och fötterna högt i luften (så man får se damernas ben). Men han är ganska pank så resan från idé till en affär med Nini och ett nyöppnat Moulin Rouge blir ganska lång, lite för lång tyvärr. Men salongen öppnas och det blir en jätte-super-duper succe´. Men som tittare är det lite svårt att förstå varför, jag menar Cancan är ju en ganska tråkig dans och vill man se kvinnoben fanns det säkert bättre ställen än så. Jag brukar ju vara team Renoir men inte idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar